A birthday playground ball

A birthday playground ball

Kultwatch var på plats när dansaren och koreografen Ida Inxi Holmlund firade sin födelsedag med en Birthday Ball på Fasching i Stockholm.

Det var en kväll fylld av (norm)kreativitet, intensitet, glitter och rörelse som tillägnades Stockholms Ballroomscen. Ida, även känd som Inxi Prodigy inom den internationella ballroomscenen, bjöd in till en bal på temat ”Playground”. Här samlades Dansare, Legender och Houses från hela världen. Resultatet blev en kväll som är svår att beskriva med ord.

Domare:
AVIANCE YAMAMOTO (SVE/USA)
KENDALL MUGLER (FRA)
LASSEINDRA NINJA (FRA)

Värdar: MATYOUZ LADUREE & MARVIL 007

Bilder från kategorierna: RUNWAY (All American & European) OTA CARD SUITS, OLDWAY ROBOT och REALNESS.


                      

    

     


Ovanstående bildreportage är en del av en artikelserie i tre delar på temat Ballroom; en hyllning till vogue, queerhet och att verka utanför normativitetens ramar.

Se även: https://kultwatch.se/2018/04/24/om-vogue-och-tillblivelse-i-paris-is-burning/

Foto: Hana Suzuki och Macarena Dusant

Om vogue och tillblivelse i Paris is Burning

Om vogue och tillblivelse i Paris is Burning

 Joyce Ip analyserar Jennie Livingstones kritikerrosade dokumentär, Paris is Burning, från 1990. Det är en film om vogue, baler och om dragkultur i 1980-talets New York. Här skildras en queergemenskap och en berättelse om tillblivelse.


 År 1990 lanserades dansstilen vogue på den kommersiella kulturmarknaden, då osynlig som en subkultur med rötter i en latinx- och afroamerikansk klubbscen. Dansstilen som kombinerar klassiska modellposer och skarpa vinklar med flödande rörelser, blev mainstream med artisten Madonnas låt Vogue. I låtens musikvideo poseras rörelserna slickt som i ett modemagasin, en appropriering av 1980-talets dragkultur i New York. För vogue var (och är) inte bara en dansstil utan även en form av queeraktivism som framfördes på så kallade baler. Vogue kan förstås som en konst och en del av ett sätt att leva.

Balerna är en plats för att hitta en känsla av närhet och likhet, en gemenskap som uppstått i brist på handlingsutrymme i samhället.

I dokumentärfilmen Paris is Burning (1990) av Jennie Livingstone skildras det som inte synliggjordes i och med kommersialiseringen: kampen och motståndet som uttrycktes genom vogue. I den dokumenteras balerna med tillhörande tävlingsmoment både på scen och bakom kulisserna. Här visas baldeltagarnas gemenskap och subjektiva uttryck; draguttryck med förankring i deras marginaliserade liv. Livingstone bygger skickligt upp ett filmnarrativ av hur samhällsnormer konstrueras och gestaltas. Det är verkligheter med koppling till skärningspunkter mellan kön, rasifiering, klass och sexualitet.

Balerna är en plats för att hitta en känsla av närhet och likhet, en gemenskap som uppstått i brist på handlingsutrymme i samhället. Filmen visar hur deltagarna fostras av olika ”Mothers” och i specifika ”Houses”, familjeliknande begrepp som skildrar en samhörighet och ett släktskap. I släktgemenskapen finner deltagarna tillhörighet och kan laborera med könsuttryck både subjektivt och kollektivt. Genom drag uttrycks motstånd som parodi på samhällets heteronormer och könsroller.

Paris is Burning följer baldeltagarna när de tävlar i olika kategorier. En av de mest framträdande karaktärerna är den vackra, fattiga och svarta transpersonen Octavia St. Laurent som vinner kategorin ”Realness”. En voice-over berättar att deltagarnas framträdanden bedöms efter hur trovärdigt de återskapar en vit medel- eller överklasslivsstil, att de kan klä och föra sig som en vit person. Octavias seger blir ett bevis på ett kunnande; ett slags kulturellt kapital i form av kropp och god smak som symboliserar en möjlighet till social förflyttning.

Det är en önskan om konstitutionellt erkännande: att besitta en normativt begriplig könsidentitet betyder att kvalificera sig som en godtagbar kropp och behörig medborgare. I denna process är maktordningar som sexualitet och klass alltid närvarande.

Octavias berättelse handlar om ett tillstånd av tillblivelse. I filmen skildras olika miljöer och sociala sammanhang, länkade till konstruktionen av ett jag. Ett exempel är en utomhusscen, en öppen offentlig plats där Octavia berättar om sin längtan efter könsbekräftande behandling. Octavia hoppas att 1988 är året då hen blir ”a full-pledged American woman”*. Samhälleliga rättigheter är beroende av en könsidentitet som uppfattas som linjär. Det innebär att ens kropp, personnummer, pronomen, namn och könsuttryck hänger samman och anses entydigt maskulina eller feminina. Utomhusscenen porträtterar Octavias sökande efter linjäritet. Det är en önskan om konstitutionellt erkännande: att besitta en normativt begriplig könsidentitet betyder att kvalificera sig som en godtagbar kropp och behörig medborgare. I denna process är maktordningar som sexualitet och klass alltid närvarande. Octavias resa och tillblivelse skildras som ett sökande efter att uppfattas som begriplig och därigenom få tillgång till de kapital som hen utifrån sin sociala position som transperson och svart blivit kapad från.

Det är inte bara längtan efter att vara begriplig som markerar Octavias tillblivelseberättelse, även drömmen om att ”bli någon” är en del av hens historia. För hen är ”någon” en person som blivit erkänd genom sitt kändisskap, en skådespelare eller supermodell. Att ”bli någon” symboliserar en önskan om att leva vad hen själv beskriver som ett ”bekvämt” liv. Det är ett liv långt bort från fattigdom. Att vara bekväm kan tolkas som att kroppen trivs i sin miljö, att kroppen och omvärlden smälter samman och blir ett. Kroppen besitter då rummet och ges handlingsutrymme. Octavias position är den motsatta, hens handlingsutrymme är begränsat. Det gör att hen känner sig malplacerad och obekväm, hens kropp sticker ut och hen kan inte passera som en begriplig person.

Flickskapet kan tolkas som en alternativ kvinnlig identitet; den vuxna kvinnan i ett rosaskimrande flickrum skapar en bild av en tillblivelse som är tidsmässigt icke-linjär.

Ett tredje exempel på Octavias berättelse om tillblivelse utspelar sig i hens sovrum. Rummet är belyst i ett rosa ljus vilket för tankarna till ett flickrum. I scenen berättar hen om sina idoler som hänger på väggarna, om hur hen avundas deras femininitet och skönhet. Till skillnad från balsalen där Octavia framstår som en självsäker och kompetent vuxen lyfts hen här fram ur ett annat perspektiv, flickskapet. Flickskapet kan tolkas som en alternativ kvinnlig identitet; den vuxna kvinnan i ett rosaskimrande flickrum skapar en bild av en tillblivelse som är tidsmässigt icke-linjär.

Som nämnts utgör det linjära någonting som följer en förväntad linje. Queerteoretikern Judith Halberstam beskriver åldersnormer som ett antal hållplatser som bör passeras i rätt följd och vid rätt tidpunkt, på rätt sätt och åt rätt håll. Octavias väntan på könsbekräftande behandling är inte bara ett hinder för social förflyttning, den hejdar hen från att utvecklas kronologiskt enligt samhällets åldersnormer. Det är sociala förväntningar på vad en kvinna bör ha uppnått vid specifika hållplatser. En sådan hållplats gör sig tydlig när Octavia drömmer om en framtid med man och barn. Denna längtan kan tolkas som en sträva efter en heteronormativ ordning för att inkluderas i samhället på ett självklart sätt.

Så löper drömmen om tillblivelse som en röd tråd genom berättelsen om Octavia St. Laurent. Drömmandet är ett tillstånd av önskningar, väntan och längtan. Drag är lekfullt och vogue explosivt, kulturella uttryck som tillsammans förhandlar med normer samt skapar mening och motstånd. Naivitet och barnslighet tillskrivs ofta personer som inte kan leva upp till ett heteronormativt livsmanus, ett sätt att omyndigförklara. Men här finns handlingsutrymme. Paris is Burning påminner oss om motståndskraften och Octavias drömmar för oss tillbaka till barndomen, en tid och plats då vi kreativt föreställde oss framtiden som gränslös.

 

* I Paris is Burning skildras Octavia St. Laurent som en transkvinna. I en intervju från 2009 identifierar Octavia sig själv som en man. Därför används pronomenet hen i denna text.


Redaktör: Hana Suzuki Ernström, hana@kultwatch.se

Ovanstående text är en del av en artikelserie i tre delar på temat Ballroom; en hyllning till vogue, queerhet och att verka utanför normativitetens ramar.

Att bränna en kåta

Att bränna en kåta

Anneli Bäckman skriver om den svenska statens diskriminering av samer och Anita Gimvalls nedbrända kåta som del i förtrycket mot samer.

 

Ett av det (fram tills nu) mest kända, så kallade, svartbygget i Sápmi stod min mormors föräldrar för, då de trotsade staten och byggde ett timrat hus vid Atoklimpens fot. De hade tidigare haft sitt sommarviste i en torvkåta på platsen men familjen hade växt, liksom behovet av en mer permanent bostad. Det var i början på tjugotalet, och det var förbjudet för nomadiserade samer att ha fasta bostäder – ”Lapp ska vara Lapp”, hette det då. Lappfogden, en sorts ämbetsman som företrädde staten, uppmanade därför till rivning av huset. Men efter flera års strider och överklaganden, fick de rätten på sin sida. Följden blev även att den diskriminerande lagen ändrades så att samer fick tillåtelse att bygga hus för permanent boende. I dag är Atostugan ett kulturminnesmärke i Tärnaby kommun och utgör en del av kulturreservatet kring Atoklimpen, ett fjäll som samerna sett som heligt.

Det här var en kamp som fördes för närmare hundra år sedan, men kolonialiseringen av Sápmi skaver än i dag. Det skaver mellan intentioner från svenska staten och kyrkan att göra upp med en historia av förtryck och rasism, och den verklighet som många samer trots allt upplever i ett försök att föra traditioner vidare och hålla kulturen vid liv.

Vi har under de senaste åren tagit del av svenska kyrkans vitbok och även UR:s serie ”Samernas tid” som kan ses som försök att söka försoning och korrigera en historieskrivning, som hittills saknat ett samiskt perspektiv. Vi kan även läsa att Länsstyrelsen satsar stort på att bevara samiska kulturmiljöer: Känner du till en samisk byggnad eller miljö som bör bevaras? Och vi vet samtidigt att Sverige inte vill ratificera ILO 169, den konvention som stärker och erkänner urfolks rättigheter till vatten och land, något som har kritiserats av bland annat FN och Europarådet.

Anita Gimvall har fört en mångårig strid med myndigheterna som ansett att hon olovligt byggt på statens mark. Men enligt Anita, byggde hon en liten övernattningskoja på den markplätt som hennes familj nyttjat för fiske i generationer tillbaka, en plats där det tidigare funnits en kåta som förfallit och renoverats i omgångar. Efter påtryckningar från Länsstyrelsen om att kojan ska bort, rev hon den och byggde en kåta likt de som tidigare förts upp på platsen. En plats som i dag har strandskydd och ingår i ett naturreservat. Där det enligt lag inte är tillåtet att bygga nytt. Kåtan manifesterar i det här fallet en kulturhistorisk länk till ett arv som systematiskt tryckts undan, något som Länsstyrelsen inte tog hänsyn till utan beslutade att det rörde sig om ett så kallat svartbygge – som skulle bort.

Den 12 april 2018 verkställde Kronofogden Länsstyrelsens beslut att bränna upp Anita Gimvalls kåta. Ett fåtal personer var på plats för att protestera och bevittna hur svenska statens utsända dränkte kåtan i etanol, och satte den i brand. Det var tydligen det mest effektiva sättet att lösa uppgiften på.

Att bränna en kåta till grunden är en handling som inte kan tolkas som något annat än den tydligaste formen av maktdemonstration. Att bränna något, är att förgöra. Och att förgöra kulturarv är en metod vi har sett genom historien, som ett led i att utplåna en kulturs existens och historia. Vi är nu många fler, än de få som närvarade på plats, som har bevittnat hur svenska staten satt ett samiskt kulturarv i brand.

 

En annan kåta än den som brändes ned. Foto: Anneli Bäckman

Läs även Anneli Bäckmans text om konstnären Joar Nangos medverkan i 2017 års upplaga av Documenta 14, Kassel.