Som den tredje och sista delen i vår miniserie om ballroomscenen har Kultwatchs Ninos Josef träffat en av Stockholms vogue-dansare, Kevin Revlon, för en personlig intervju.
Det är på 1920-talet och ballroomscenen i New York domineras av vita män i smink och kvinnligt kodad klädsel. Ett könsöverskridande attribut som skulle komma att vara en symbol för frihet och kärlek blev i sedvanlig ordning en rasistisk och exkluderande plattform. Stulen av vita för vita.
Fyrtio år senare, när svarta dragqueens exkluderades från den restriktiva scenen så etablerades en subkultur i Harlem. Ett kreativt safe space för latinx- och afroamerikanska queer-ungdomar att ta plats och utmana ras, kön och samhällets sexuella normativitet. Crystal LaBeija, grundaren av House of LaBeija, satte sin prägel på grunden för vad som kom att bli en global rörelse för queers som rasifieras.
Om vi snabbspolar fram tills idag, sextio år senare, så har subkulturen lyckats ta sig till Sverige och bli någorlunda etablerad. Det är tack vare dansgruppen P*Fect, Europas första medlemmar i det legendariska House of Ninja, den legendariska Avi’ance Yamamoto och många andra ambassadörer såsom The Iconic House of Revlon. Kultwatch har träffat Kevin Guerrero Comte, mer känd under namnet Kevin Revlon, ett bekant ansikte på den svenska ballroomscenen.
Det är en stil där det finns utrymme för mig att uttrycka mitt inre, jag får vara feminin och liksom … touch my pussy.
Kevin Revlon, med rötter i Chile, växte upp i en av Stockholms utsatta förorter där hårda normativa begränsningar satte stopp för kreativiteten. Hans kärlek till ballroomscenen har tagit honom till en mängd olika platser via London, Paris och Amsterdam till andra vogue-metropoler. Han är en av sju svenska medlemmar i The Iconic House of Revlon och är en av drivkrafterna inom Stockholms ballroomscen.
Vad var din ingång till ballroomscenen, Kevin?
— Jag dansade dancehall tidigare, en väldigt heteronormativ genre med en stark machokultur. Det var väldigt tydligt att jag inte kände mig hemma där trots att jag genuint älskade dansstilen och respekterade kulturen. Den genomsyras tyvärr av en stark homofobi som jag såklart inte kan identifiera mig med och jag kände mig ofta begränsad i att få vara mig själv. Jag började med “New Way”, som är en av stilarna inom voguing, men efter lite research hittade jag inspiration hos de stora femme queensen (transkvinnor inom ballroomscenen) och förstod direkt att det var jag. Idag är “Vogue Femme” min kategori, soft and cunt mer specifikt.
— Jag är latino och uppvuxen i Tensta. Jag blev mobbad som ung och kunde inte uttrycka mig själv inom ramarna av min omgivning. Jag lever ballroomkultur. Det är inte bara ett utrymme för mig att bara få vara homosexuell på utan en plats där jag får leva min identitet och kan utforska mina gränser. I många kretsar, speciellt bland dansare, så är voguescenen en hype vilken många ansluter sig till. Dessvärre inte för den genuina kärleken till ballroomscenen som helhet utan för dansstilen voguing och det är en stor samt förvirrande skillnad. Scenen är öppen för alla och stödet är uppskattat, men, vi får inte glömma att rörelsen startades främst för personer som inte identifierar sig med etiketter och det är just dessa personer som måste få det utrymmet. Det gäller också att gå djupt in i sig själv och analysera varför man väljer att ta steget in i ballroomscenen, huruvida det är av själviska skäl eller om man innerligt anser sig vara i behov av tillhörigheten. Det är ingen lekplats utan en historia och ett arv vi för vidare. En global community som driver en kreativ kamp för våra rättigheter och den är inte till för alla. Det är en tuff miljö och vi tar den på fullaste allvar. Oavsett hur öppensinnad denna community är så finns det regler att förhålla sig till. If you can’t take the shade, you are not for ballroom.
Subkulturen har fått verka i skuggan av den exkluderande verkligheten, inte minst för transpersoner som rasifieras.
Voguing som dansstil har ett rikt historiskt sammanhang och verkar idag som en kreativ och normöverskridande plattform för HBTQ-communityn. Vad tror du behovet för progressiva och accepterande platser som Stockholm är vad gäller ballroomscenen och dess politiska ståndpunkt?
— Stockholm är en otroligt normativ plats, trots att vi utnämner oss för att inte vara det. Den är fylld av vita straighta cis-personer som gärna tar över, men även av exkluderande HBTQ-grupperingar. Vi ska absolut reflektera över behovet i Sverige men vi får inte försumma faktum att fler behöver denna plattform för att kreativt få uttrycka sitt inre, även i Sverige. Det fina med ballroomscenen är just mångfalden och inkluderingen av ras, kön och andra normbrytande identiteter. Det är en subkultur som accepterar alla kroppar, alla sexualiteter och främst alla etniciteter. Det är precis det som Stockholm och Sverige behöver. Ballroomscenen ifrågasätter och bryter den bekväma normen.
Fortsatt sett till historien är just tillhörigheten det som varit den starkaste kärnan i spridningen av ballroomscenen. Subkulturen har fått verka i skuggan av den exkluderande verkligheten, inte minst för transpersoner som rasifieras. Den vita HBTQ-rörelsen under det tidiga 1900-talet genomsyrades av en grov transexkludering och trots förbättring omfamnas inte den transexuella communityn helt av rengbågsflaggan. Hur ser du det idag?
— Ballroomscenen hyllar den transexuella resan och personer som identifierar sig under denna etikett har varit med under hela historiens gång. Idag är det annorlunda på många platser där rättigheterna för transpersoner går framåt och det skiljer sig väldigt markant beroende på vart i världen en befinner sig. Tyvärr tror jag att ballroomscenen är för liten i Sverige för att transpersoner ska känna ett behov att verka inom denna plattform. Dessutom har vi i Sverige kommit väldigt mycket längre där transpersoner inte idag är intresserade över att längre behöva hävda sin plats eller sexualitet. Det är dock fortfarande annorlunda i USA där samhället är mer segregerat av ras, klass och där transpersoner fortfarande är väldigt utsatta.
Det är ett hycklande budskap eftersom festivalen, vars organisation består av flertalet homofobiska och kvinnoförminskande män, aldrig tidigare haft ett HBTQ-vänligt utrymme
— För mig handlar det om kärleken och uppskattningen till personerna som skapade denna plattform där jag får verka gränslöst. Tyvärr finns det idag organisationer runt om i världen som som försöker att omvandla vårt space till en kommersiell trend där konsumtionen ger vika för ståndpunkterna. Man claimar voguing som dansstil och separerar den från dess autenticitet som grundar sig i ballroomscenen. Se bara på Streetstar, Stockholms internationella streetdance festival, som på grund av sin ekonomiska styrka kan framstå som en plattform som främjar voguescenen. Det är ett hycklande budskap eftersom festivalen, vars organisation består av flertalet homofobiska och kvinnoförminskande män, aldrig tidigare haft ett HBTQ vänligt utrymme. Därför är det viktigt att vi värnar om vårt safe space och det är vår skyldighet att skydda denna community. Vi måste bevara historien och öppna upp oss för nya förändring men främst måste vi stå enade om att inte ge vika för normativitet utan carry on the legacy of our queer ancestors.
Foto av Jérémy Duflot och Celine Sophie
