Jeannette Ehlers och den koloniala “glömskan”

Jeannette Ehlers och den koloniala “glömskan”

Kultwatchs Macarena Dusant  besökte den danska konstnären Jeannette Ehlers utställning, The Invisible Empire: Confronting the Scandinavian Colonial Amnesia. Utställningen är curerad av Silvana Lagos och visas i en privatbostad på Karlaplan, en kontext som skapar motstridiga känslor hos Dusant. Tillsammans med tre vänner fick hon tillfälle att ta del av ett starkt konstnärskap som berör frågor kring kolonial historia och Skandivaniens koloniala arv.  

 

Vi kommer in i en våning på Karlaplan och välkomnas av våningens ägare, vår värdinna. Efter att vi har hängt av oss våra väskor och jackor vid entrén går vi in i första rummet, en större fyrkantig hall som består av bokhyllor. Här börjar värden att berätta om utställningen och det konstverk vi först möter: Whip It Good från 2003. Whip It Good är ursprungligen ett performance där Jeannette Ehlers, med vitmålad ansikte och kropp, kramar in en piska med svart krita och sedan slår den mot duken, beslutssam och koncentrerad. Eftersom performanceverket är ansträngande att genomföra visas den piskade duken med tillhörande objekt och ett foto i våningen på Karlaplan. En skål med svart krita är placerad på golvet och en piska vilar på ett bord intill duken.

Mitt emot duken, lutandes mot bokhyllorna, står ett fotografi placerad på golvet. Här gestaltas konstnären sittandes i en rottingfåtölj. Hon håller piskan i sina båda händer med blicken starkt fokuserad på betraktaren. Blicken förstärks av hennes bestämda hållning. Själva fåtöljens utformning pekar till den nu ikoniska bilden av Svarta pantrarna-medlemmen Huey P. Newton. Det är en återkommande referens inom den afroamerikanska populärkulturen som exempelvis använts av Beyoncé på hennes Formation-turné. I fotografiet ser vi att två stora antika skulpturer är placerade bakom konstnären och som för mig symboliserar konsthistorien. Kanske ett sätt att förpassa konsthistorien bak i ledet? Det får mig att tänka på att vi fått lära oss att antikens klassiska skulpturer var vita. Nu har forskning visat att de var färglagda, men att skulpturerna länge troddes ha varit vita har haft en stark påverkan på föreställningen om renhet, vad som anses klassiskt och estetiskt skönt. Skulpturerna i Ehlers fotografi blir här en symbol för vithetsnormen inom den västerländska konsthistorien.

 

Installationsbild. Foto: Macarena Dusant.

Det är synd att fotografiet placeras på golvet där den tappar något i anspråk, jag hade gärna sett att den var placerad i höjd med betraktaren. Duken är däremot upphängd i högre höjd. Enligt curatorn Silvana Lagos ska duken, skålen med kol och piskan tillsammans ses som en offergåva. För mig blir kolet och piskan artefakter och onödig scenografi i installationen. Dessa pekar på en genomförd performance i ett annat rum någon annanstans. Duken och fotografiet är starka i sig själva som enskilda verk.

Konstnären Jeannette Ehlers menar att hon använder den vite mannens verktyg för att ge tillbaka, “to strike back“. Detta framkommer allra tydligast i Whip It Good. Fantasin om hämnd är i sin enklaste form ett sätt att förhålla sig till avsaknad av reell makt i samhället. För Ehlers är det ett sätt att skapa relation till en historia som ”glöms” och göms. Kanske är hämnd något att hämta styrka ur, drömmen om att ställa förövarna till svars som handlar om att få bekräftelse för våldet de är ansvariga för. Hämnd är också ett sätt att inte förhålla sig till normer och regler. Den som vill ha hämnd anses ofta gränslös. Och om vapnet vänds tillbaka mot förövaren blir resultatet dubbel njutning.

Konstverket som gjorde starkast intryck var Black Magic at the White House. Ett videoverk från 2009 som börjar med att presentera vart vi är: Marieborg slott. Slottet är den danska statsministerns sommarresidens, byggt med pengar från slaveriet. I videoverket rör sig en kvinnlig figur i slottets olika rum och utför en ritual. Figuren är nästintill osynlig men kan uppfattas av dess konturer som uppstår mot rummets yta. Figuren framträder i gränssnittet mellan det som kan anas och det som förnims. Vi ser figuren befolka de olika rummen. Konturernas linjer som utgör punkten mellan synlighet och osynlighet – att närvara och inte vara där – ger en känsla av att tiden förskjuts. Black Magic at the White House är ett verk som kommenterar Danmarks osynliggjorda koloniala historia, det som har “glömts”.

 

Stillbild från videoverket Black Magic at the White House, 2009.

 

Först är det svårt att tyda vem figuren är och i slutet av verket kan vi ana konstnären. Sedan tänker jag att det inte spelar roll om det är konstnären, eller: det behöver inte bara vara Jeannette Ehlers. Det är hon och förkroppsligandet av hennes förfäder som förslavades och osynliggjordes av den vita mannen. Fasor, smärta och ärvda trauman, generationer framåt. Verkets styrka ligger i detta förmedlande och jag undrar vad det är för slags ritual som utförs. Jag ser att en symbol för gudinnan Erzulie ritas på golvet. Vilken form av Erzulie? Är det ett åkallande för befrielse? Eller, är det en förbannelse som lämnas kvar?

Curatorn Silvana Lagos har installerat Black Magic at the White House ovanför värdinnans säng, en placering som  skapar ett spännande möte då sovrummet är ett intimt rum i hemmet. Jag tolkar det som att att figuren i videoverket rör sig obehörigt i Marieborg slott och det uppstår en känslan av en dubbel obehörig närvaro – både sovrummet och slottet är utrymmen som figuren i videoverket inte har tillträde till annars. Jag kan inte låta bli att tänka att verket kanske aktiverar något varje gång den visas. Om religiösa ritualer kan överbrygga tid och rum, vad händer när dessa framförs via ett videoverk?

Jag läser in utställningen i förhållande till det som rummet och dess kontext representerar och ser en poäng att ställa ut ett konstnärskap som synliggör det koloniala våldet och dess arv i ett rum som symboliserar tillgångar på andras bekostnad. Som tidigare nämnts pågår utställningen i en privatbostad i stadens mer välmående stadsdelar, Karlaplan. Värdinnan, och ägaren till våningen, är konstsamlare och för mig personifierar hon överklass. Hennes roll är att visa oss runt och hon läser ur ett häfte om de olika konstverken. Hon bjuder på mineralvatten och vi sitter en stund i hennes bord och för ett trevligt samtal där vi besökare försökte förstå vad vi upplevde. På så sätt blir värdinnan del av utställningen.

Borgerliga hem får mig att alltid tänka på felfördelning i samhället, klassförakt och därmed förtryck. Jag tänker att curatorns val av utställningsplats syftar till att förstärka orättvisan mellan den vita överklassen och svarta människors levnadsvillkor som fortfarande utsätts för grov och dödlig rasism i samhället. Det kan vara ett curatoriell grepp att infiltrera och ta plats i ett rum som trots allt, eller kanske just därför, har afrikanska masker på bokhyllor som prydnad – något som kan ses som ett vittnesmål kring samlande av Den andres kultur. Också en kolonial praktik. Kollegan och curatorn Sarah Tawiah-Svärd som besökte utställningen tillsammans med mig, ställde en motfråga: ”Skulle det vara bättre om detta ställdes ut på Moderna museet? Det här känns ärligare.”

När vi frågar efter värdens tankar på det paradoxala i att visa Jeannette Ehlers konstnärskap i detta rum får vi inte mer än en ytlig förhållningssätt till samhällets orättvisor som svar. Den vita människans priviligerade naiva hållning synliggörs när vi får veta att mycket högt uppsatta politiker har visat intresse för att köpa några konstverk av Jeannette Ehlers. Men också i vårt samtal med värdinnan om påverkan och förändringar som konstnärskapet skulle kunna väcka hos dessa maktaktörer. Vi får med oss en känsla av att ha upplevt hur konsten blir till smycken hos den övre klassen, oavsett vilka frågor som konstverket berör. Eller som vännen och koreografen Paloma Madrid sa: ”Med sin oförståelse av vad kapital innebär kastade värden ljus på elitens upprätthållande av maktstrukturer. Där konst är ett sätt att frottera sig med intressanta frågor.”

 

 


Utställningen The invisible empire: confronting the Scandinavian colonial amnesia visas hos konstsamlaren Eva Livijn-Olin i Stockholm efter tidsbokning. Utställningen öppnade 11 april och skulle först pågå fram till 31 maj men har förlängts till 15 juni på grund av stor efterfrågan.

Vill du besöka utställningen? Boka tid hos Maila Eva Livijn-Olin genom att maila till eva.livijn@futuragallery.se


Redaktör: Hana Suzuki Ernström