RECENSION – Roxy Farhat och sin feministiska manifest

RECENSION – Roxy Farhat och sin feministiska manifest

På konsthallen Index visas Roxy Farhats första(!) soloutställning i Sverige. En skarp och genomgående utställning där ett feministiskt manifest framträder i rummet.


 

Min första träff med Roxy Farhats konst var genom videoverket Middle Class Paradise (2010) som är en parafras på artisten Coolios 90-tals raplåt och musikvideo Gangsta’s Paradise. Konstnären har i sitt verk bytt ut problematiken om gansta-livet i LA till problematiken om medelklassnormen på konsthögskolan där hon utbildade sig: Konstfack i Stockholm. Formen, de populärkulturella referenserna och kritiken som avhandlas i verket (med en underton av kall humor) är några anledningar till att jag intresserat mig för Roxy Farhats konstnärskap.

Det första verket i utställningen på Index som jag möter är ett porträtt i form av ett loopat videoverk där två kvinnor ler stort. Kvinnorna rör sig inte, utan står bara med handen i midjan, något översminkade och festklädda. Ju mer jag tittar på verket desto mer stelt framstår deras leende. Kvinnorna tittar tillbaka på mig med en fast blick, som en utmaning. Verket Acting Woman (2017) är både olustigt och märkligt roande på samma gång. Kritiken av hur kvinnor tvingas in i trånga, sexistiska och objektifierande roller återkommer i flera verk. Acting Woman välkomnar mig till en utställning där ett feministiskt manifest framträder i gallerirummet allteftersom jag tar mig fram genom de olika videoverken.

 

Roxy Farhat, Acting Woman, 2017. Stillbild.
Roxy Farhat, Acting Woman, 2017. Stillbild.

 

Roxy Farhats användande av musikvideos är ett smart och roligt sätt att ägna sig åt kritik. Verken bär på flera referenslager och ett exempel är videoverket United Colors of Bitchaton #3 (2019), som är del av en serie videoverk med samma huvudtitel United Color of Bitchaton (som givetvis en parafras på en känd klädkedja). Här parafraseras låten Wait (The Whispers Song) av rapduon Ying Yang Twins men där konstnären byter ut den grovt sexistiska raptexten mot (feministiskt)buskis dito. Här parodieras gangsta rap-estetiken och används för att ändra på maktordningen. Gestalterna i verket bär, bland annat, överdimensionerat tjockt och långt könshår, svartmålade tänder samt mycket bling-bling. Här är ordningen omvänd, kvinnan objektifierar mannen, äcklar sig och rappar om sina (nedre) läppar.

 

Roxy Farhat, United Colors of Bitchaton #3, 2019. Stillbild.

 

Humor är återkommande i Roxy Farhats konstnärskap. Det används som ett sätt att kommentera såväl som diskutera erfarenheter, stereotyper, kapitalistiska och patriarkala strukturer i samhället. Det är tunga ämnen som konstnären avhandlar på ett till synes lättsamt sätt, men bakom den raljerande tonen får vi allvarsam samhällskritik slängd mitt i vårt ansikte.

Det direkta tilltalet är något som utmärker Roxy Farhats konstnärskap, vilket förstärks av DIY-estetiken. I vissa verk för det tankarna till analoga hemmagjorda videocollage, eller, ihopsatt film med hjälp av smarttelefonens olika appar. Vissa av videoverken har element som anspelar på billig produktion, det kan till exempel vara dansen som utförs i videon, ett filter som läggs på den “färdiga” produktionen eller enkel och banal raptext, vilket förstärker absurditeten i verken.

I videoverket HOUSEKEEPING (2009) som gestaltar en hotellstädare som rap-konverserar om sitt arbete tar konstnären upp frågan om städarnas villkor. Här ser vi konstnären, ibland ensam och i vissa sekvenser är det tre versioner av konstnären, med iklädd hotellstädarutstyrsel medan hon bäddar hotellsängar, gör rent toaletter, gör rent golv och utför något som kan liknas vid kulturskole-koreograferad dans:

We are foreign, we are female, we get it done for you, everybody grab your list, ain’t no time to be pissed, baby don’t forget your keys, get to work now, one two three. I’m a housekeeper, in the hotell biz, underpaid labor on a daily basis.

Till låtens beat har Farhat lagt till inslag av ljud från dammsugare och toalettspolning vilket fungerar som ett autentisk element och som givetvis bidrar till det parodiserande uttrycket. Hon tittar rakt på dig och här finns inget undergivet eller glorifierande. Konstnären lyckas förmedlas villkoren för en städare med humor. HOUSEKEEPING är så aktuellt det kan bli idag i ett samhälle där medelklassens självförverkligande vilar på att exploatera underordnade grupper. I Sverige har RUT skapat möjligheten för medelklasskvinnan att både göra karriär, ha familj, inreda hemmet och ägna sig åt mindfullness (rosa yogamatta på ryggen cyklandes till SATS) på bekostnad av marginaliserade kvinnors osäkra arbetsvillkor och sönderarbetade kroppar.

 

Roxy Farhat, HOUSEKEEPING, 2009. Installationsbild. Foto: Index Foundation.

 

Det direkta och humoristiska tilltalet i konstverken kan ses som en metod för att ta upp de komplexa frågorna som verken berör: konstens smakhierarkier, konstens exkluderingsmekanismer, sexism, subjektivitet, klassfrågor, rasism och patriarkatet. Farhats institutionella kritik berör både konstens domän och samhällets strukturer. Konstvärlden är ju del av ett samhälle som upprätthåller sunkiga hierarkier och ideal. Kanske är det därför Roxy Farhat samarbetar med andra personer, som ett sätt att bryta med bilden och praktiken av den ensamme konstnären i sin ateljé.

Kritikaliteten i Roxy Farhats konstnärskap kan sägas ligga i hennes gränsöverskridande arbete. Hon närmar sig flera praktiker som performance, film, kollektivt arbete, dokumentär och musik. Film eller videoverk verkar vara ett verktyg för Farhat att befinna sig i och där videoverkets potential kan undersökas. Att ställa ut arbeten som inte självklart anses ha en plats i konstens vita heliga kub upplever jag som ett tydligt ställningstagande. På så sätt ter det sig självklart att uppdrag i form av musikvideo som Zhala – I’m In Love (2014) och The Knife – A Tooth For An Eye (2013), visas i utställningen. För övrigt är Zhala – I’m In Love en av de vackraste gestaltningarna av syskonskap jag tagit del av.

Utställningen är curerad på så sätt att videoverken tillsammans formar en känsla av att komma in i ett rum med olika TV-utbud. Lite som att zappa mellan kanaler eller skrolla i mobilskärmen, fast en förflyttar sig mellan olika TV-apparater och några iPads. Alla videoverk som visas på TV-skärmar är placerade och fördelade på tre oliksidig formade podier där kanterna känns i rummet. Utställningstiteln WUH-PSHHH! refererar till ljudet av när piskan viner. Inom BDSM-praktiken används piskan för dominans och underkastelse, podierna som bär videoverken passar bra i denna inramning. För Roxy Farhats konst är så skarp att det är klart att podierna som bär hennes verk har vassa kanter. De pekar åt olika riktningar, och i likhet med konstnären, tar plats, står ut, sticker hål, är i vägen.

 

Installationsbild av uställningen. Foto: Index Foundation.

 

I tider av feministisk backlash efter #MeToo och i tider där feminism används för att marknadsföra företag, politiska partier och mediepersonligheter är det viktigt att Index visar Roxy Farhats första(!) soloutställning i Sverige. Och vi behöver smarta konstnärer att skratta tillsammans med medan vi kämpar mot patriarkatet. 


Utställningen Roxy Farhat: WUH-PSHHH! visas på Index – The Swedish Contemporary Art Foundation mellan 6 april-26 maj 2019. Besök deras hemsida här.

 


Toppbild: Roxy Farhat, HOUSEKEEPING, 2009. Stillbild.

Mapping the Unjust City / Vem äger staden?

Mapping the Unjust City / Vem äger staden?

Macarena Dusant och Hana Suzuki Ernström intervjuar gruppen Mapping the Unjust City / Vem äger staden? som formades under en fristående kurs på Kungliga konsthögskolan. Mapping the Unjust City /Vem äger staden? arbetar i linje med metoden kritisk kartografi, vilket innebär att platsers vedertagna narrativ och sanning ifrågasätts. Genom att tillföra ny kunskap till kartan kan maktstrukturer synliggöras. I Mapping the Unjust Citys fall undersöks kapitalisering av allmänna platser. Studien gestaltas med utgångspunkt i Stockholms tunnelbanekarta.



Ni formades som grupp på kursen Mejan Arc på Kungliga konsthögskolan år 2015. Varför intresserade ni er för just köpcentrum som offentlig plats?


Under kursen fick vi i uppgift att göra en studie över offentliga platser och gemensamma resurser i Norrköping. Fokus i vår undersökning blev Mirum galleria, en galleria som tidigare hette Hageby centrum, i en av Norrköpings mest resurssvaga stadsdelar. Mirum köptes 2014 av en av Norges rikaste män, fremskrittsparti-anhängaren Olav Thon. Samtidigt flyttades kommunala verksamheter som till exempel biblioteket till detta köpcentrum. För oss väckte detta frågor om kvaliteten på de “möten” som förväntas äga rum på dessa slags “mötesplatser” som det talas så mycket om. Det föranledde ett intresse för att titta närmre på köpcentrum som exempel på hur ägandeförhållanden dikterar det sociala.


Kan ni berätta lite om varför ni fortsatte att arbeta med Mapping the Unjust City efter kursen?


Efter att kursen avslutats fick vi snabbt förfrågningar från flera håll att presentera kartan, så vårt fortsatta gemensamma arbete fick en naturlig start. Vi hade arbetat med frågor om rätten till staden i andra former tidigare, men det blev uppenbart för oss att det här kollektiva bildskapandet möjliggjorde nya sätt att prata om de här frågorna. Allteftersom utförsäljningar av bostäder och centrumanläggningar pågår har vi dessutom även velat följa förändringarna. Vi är också intresserade av att förstå skillnader och likheter mellan olika platser, ägare och deras strategier. Vi är intresserade av hur det går att få syn på och förstå osynliga och abstrakta lager av staden. Att visualisera det som inte är synligt ser vi som en kognitiv och estetisk utmaning. Eftersom vi alla har bakgrund i olika discipliner och är bra på olika saker så händer det också mycket i samarbetet som vi inte hade kunnat göra helt själv, så det är en gemensam lärandeprocess också.

 

Digitala skissbilder av tunnelbanekartan på smartphone. En app som kan ge information om ägandet ser ut vid enskilda stationer.


Hur har er kartläggning utvecklats genom åren? Vilka utvecklingar kan ni se från när ni började arbeta med frågan?


 Vi har gjort ett antal olika versioner av kartan och mött olika slags utmaningar. En tidig version av kartan inkluderade till exempel porträtt av ägarna i respektive bolag och det resulterade i en karta över “vita rika män”. På sätt och vis avslöjande den kartan mer än den rent grafiska som anger företagsnamn och logotyper. Samtidigt har vi inte velat individualisera de här processerna eftersom det handlar om större ideologiska strukturer som enskilda företagsledare inte kan råda bot på. En utmaning vi brottas med är dikotomin privat–offentligt som vår karta bygger på. Alla kartor är föreslående och risken är att det offentliga här läses som någonting automatiskt gott, när det är det offentliga- alltså kommuner – som aktivt säljer ut dessa torg. Dessutom faller privat-offentligt samarbete utanför vår ram. En annan utmaning är att ge kringberättelserna en mer framträdande plats. Vår studie är inte enbart kvantitativ utan innehåller delar som ibland hamnar i skuggan av kartan. Det är lätt att bli absorberad av frågor om skala och att försöka följa kartans inre logik, men kringberättelserna ger en annan möjlighet att artikulera det som till exempel är motsägelsefullt. I en artikel vi skrivit för Parse Journal, “Thoughts on Representations of Ownership”, skriver vi lite mer om dessa utmaningar.

 

Vad har offentliga platser för betydelse för demokratiska processer?

 Det beror på vad vi menar med offentlig plats och demokratiska processer. De senaste åren har många som arbetar med stadsbyggnadsfrågor pratat om vikten av mötesplatser och massor av pengar har lagts på dialogprojekt. Samtidigt som vi har sett det gemensamma monteras ned på platserna där vi bor och verkar. Dessutom verkar det sällan diskuteras vilka som ska mötas, och hur det ska ske. Men framförallt tillåter dialogprojekten inte ett samtal om vem som bör äga och förvalta platserna, och det finns inte heller något rättsligt skydd för dessa slags försäljningar. Även om de senaste decenniernas utförsäljningar ställer nya frågor till det offentliga, verkar de offentliga platserna alltid ha inneburit en kamp om gränserna för det gemensamma; vad och vilka som ska få ta plats. Självklart var/är det kommunalt ägda torget också kringgärdat med gränser för vilka individer och beteenden som är tillåtna, till exempel är bruket av ordningsvakter knappast ett nytt fenomen vad gäller privatägda platser. Lokala centrum är en plats där kampen, om vad och vilka som ska räknas in, möjliggörs. Grupper skulle kunna formera sig och försöka ändra spelplanen. Då uppstår ett görande, och görandet är det som är viktigt i en urban allmänning, snarare än tron på det offentliga rummets essentiella värden.

 

Residency room, Marapouparken Gästrummet, 2019. Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?


I förhållande till köpcentrum, vad har torget för betydelse i ert arbete?


 I vårt arbete likställer vi köpcentrum och torg då vi betraktar köpcentrum som inhägnade torg. Enligt ordningslagen är köpcentrum offentlig plats och juridiskt är de alltså att betrakta som torg.


Finns urban allmänning, det vill säga gemensamt ägd mark i staden? Om ja, hur fungerar det? Om nej, varför inte tror ni?


 Ja, de finns. Våra kartläggningar har hittills utgått ifrån begreppen offentligt och privat och därför tyvärr inte innefattat ett tredje sätt att förvalta en plats bortom det offentliga och privata. En urban allmänning är en sådan möjlighet, som vi har som ambition att tydligare väva in i vårt arbete. Därför har vi inledningsvis initierat en publik läsecirkel på filosofen Ugo Matteis bok “Gemensam Nytta” som äger rum under våren 2019 på Marabouparken konsthall. Den urbana allmänningen är livsviktig för staden om staden ska kunna skapa meningsfulla sätt att organisera tid och rum på. De ekonomiska processerna, med den pågående omfördelningen från de som inte har till de som har, homogeniserar och segregerar inte bara städerna utan hotar hela deras existens.

Allmänningar är en möjlig horisont för hur resurser och rum skulle kunna fördelas annorlunda, men också ett sätt att begreppsliggöra och koppla samman kamper och försök som hela tiden pågår. Vi tror att det är viktigt att inte definiera vad en urban allmänning är, men ett sätt att förstå dem är att de oftast innehåller en resurs som tillgängliggörs av en gemenskap för det allmänna. Det är alltså platser som möjliggör en ständig omförhandling av sina brukare, till skillnad från till exempel toppstyrda platser med definierade ramar, och försöker också skapa nya relationer mellan både brukare och platsen.

 

Mapping the Unjust City / Vem äger stadens karta över centrumägande utefter Stockholms tunnelbanenät.                                                          Klicka på bilden för att se den i full storlek.

 

Vilka problemen ser ni i och med att centrum privatiseras i allt högre grad? Påverkar det torget som offentlig plats?

 En skillnad är att den fysiska miljön i inhägnade centrum påverkar oss så att vi som använder platsen tänker att den tillhör någon annan, inte oss. Vi gör därför inte anspråk på den på samma sätt som på ett öppet torg utomhus. Skälen till detta är dels väggar och tak, men också väktare, övervakningskameror och skyltning. Många centrum utvecklas i riktning mot vad som kan kallas exkluderande design eller defensiv arkitektur, alltså miljöer som är gestaltade så att det inte ska gå att uppehålla sig där utan att konsumera, eller som potentiell konsument. En av våra studenter från Nyckelviksskolan, Jonna Zeitler, gjorde nyligen ett arbete om Liljeholmsgallerian i form av ett kvitto som synliggör de osynliga kostnaderna för att vistas där; att man till exempel måste köpa kaffe för att få sitta, i brist på gratis sittplatser.

En problematik med privatisering av offentliga platser ligger även i de grundläggande skillnaderna mellan allmän platsmark och fastigheter. Allmän platsmark är den mark som tillhör alla, såsom torg, gator och parker men saknar enligt definition ett kommersiellt värde, då den inte går att sälja (utan en ändrad detaljplan). I fastighetsaffärer skapas vinst genom att på olika sätt öka platsens kommersiella värde och därigenom få avkastning på sin investering. Här finns alltså helt olika intressen i botten, som i sin tur styr vad som tillåts hända på platsen.

 

Hur omförhandlas/utnyttjas idéen om det offentliga rummet idag? Vilka varningssignaler ser ni utifrån privatisering?

 En tydlig varningssignal är att centrumägare och förvaltare är dåligt införstådda med att köpcentrum är offentlig plats och att demonstrationsrätt därför gäller där. När vi gjorde en mailundersökning kring detta år 2015 var det många centrumägare som sa att vi inte får demonstrera i “deras” centrum och hänvisade oss till närliggande torg, när det juridiskt korrekta i själva verket är att hänvisa till polisen för ansökan om demonstrationstillstånd.


Er kartläggning av privatisering av centrum har gestaltats utifrån tunnelbanekartan. När vi ser kartan tänker vi på kritisk kartografi. Vill ni förklara hur ni förhåller er till begreppet?


 Kritisk kartografi är ett begrepp för kartläggningspraktiker som utgår från grundantagandet att kartor och kartläggningar speglar och skapar sociala maktrelationer. Skapandet av kartor, inte endast geografiska, kan därför medvetet användas för att studera makt och föreslå nya maktordningar, och på så sätt utmana våra tankesätt och handlingar. För oss har det varit en helt central metod och idétradition.

Även om kartor konnoterar både auktoritära och koloniala eurocentriska förhållningssätt gentemot världen, så har kartan också en demokratiserande potential. En karta kan i bästa fall synliggöra dolda sambandsförhållanden och föreslå berättelser som utmanar de dominerande. Landskapsarkitekten James Corner menar att “kartans funktion mindre handlar om att spegla en verklighet än att engagera sig i omskapandet av den värld människor lever i”.

 

Hur går ni vidare i ert arbete, hur ser ert arbete ut framåt?

 Under vår residency-period på Marabouparken konsthall våren 2019 har vi påbörjat ett arbete med en filmessä med utgångspunkt i utförsäljningen av Hallonbergen och Rissne centrum. Dessutom har vi ett samarbete med programmeraren Mathias Tervo där vi håller på att ta fram ett digitalt verktyg för insamling av information och berättelser om ägandeförhållanden i köpcentrum, inledningsvis begränsat till Stockholmsområdet.

 

Gruppens medlemmar Åsa Johansson, Sarah Kim, Paula Urbano, Maryam Fanni Elof Hellström.
Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?

 


Mapping the Unjust City / Vem äger staden? är en tvärdisciplinär grupp som bedrivs sedan 2015 med bas i Stockholm. Gruppens medlemmar är grafisk formgivare Maryam Fanni, landskapsarkitekt Åsa Johansson, curator Sarah Kim och konstnären Paula Urbano samt Elof Hellström.

Toppbild: Detalj på den tredimensionella tunnelbanekartan som Mapping the Unjust City / Vem äger staden som visades som en installation på utställningen Public Luxury. Arkitektur, design och kampen om det gemensamma, 1 juni 2018 – 13 januari 2019, på ArkDes i Stockholm.

Göteborgs stads utreds av JO efter anmälan av Reclaim Pride

Göteborgs stads utreds av JO efter anmälan av Reclaim Pride

För Kultwatch skriver den alternativa och ideellt-drivna organisationen Reclaim Pride om varför de anmälde Göteborgs stad till Justitieombudsmannen (JO) tidigare i år. Detta på grund av hur staden agerade i samband med en programpunkt om filmen Burka Songs 2.0. Reclaim Pride menar att staden har handlat i strid med fövaltningslagstiftningen, och att beslutet, beslutsprocessen samt hanteringen av ärendet strider mot regeringsformen. Nu begär JO att Örgryte-Härlanda stadsdelsförvaltning gör en utredning samt ett yttrande med anledning av händelsen.


 

Det var förra sommaren som vi i Reclaim Pride ville ha en visning och samtal om filmen Burka Songs 2.0, som handlar om kolonialism, vita rum och vilka röster som får höras i offentligheten. På ett obehagligt meta-vis har ämnena i filmen materialiserats genom Göteborgs stads försök att stoppa Fatima Doubakil, som medverkar i filmen, från att delta i panelsamtalet. I och med händelsen har vi  fått upp ögonen för hur detta inte är en isolerad händelse, utan del av ett återkommande misstänkliggörande och exkluderande av personer som är muslimer eller som rasifieras som icke-vita, och som kritiserar makten.

Reclaim Pride ägde rum i ungdomssatsningen Fängelsets lokaler i augusti 2018, som tillhandahålls av Göteborgs stad. Vi var några queers som hade fått nog av kommersialisering av priderörelsen och ville göra något eget. Många av våra föregångare har gjort detsamma i Göteborg, som har en lång historia av alternativ queer organisering.

Som repressalie blev två personer från Reclaim Pride portade från att arrangera i Fängelsets lokaler på ett år.

Våren innan vår festival ägde rum så skulle en visning av Burka Songs 2.0 och tillhörande panelsamtal ha skett som en del av arbetet som Göteborgs stad gjorde inför Europride. Tasso Stafilidis, West Prides ordförande och även projektledare för Europride, var upprörd över att de hade kopplats samman med  filmen. Liberalernas Robert Hannah uttryckte att glorifiering av burkan inte hör hemma på pride, vilket inte alls är det filmen handlar om och visningen stoppades. Därför var vi särskilt angelägna om att ge utrymme för en visning och ett panelsamtal, eftersom de ämnen som filmen tar upp, bland annat vithetsprivilegier, rasism och islamofobi, är viktiga och att det finns ett stort behov av att prata om dessa inom hbtq-rörelsen.

Dagen innan filmvisningen och panelsamtalet skulle äga rum på vår pridefestival så förbjöds vi att framskrida med programpunkten av stadsdelsförvaltningen Örgryte-Härlanda. Detta kunde de göra eftersom de tillhandahåller lokalen där vi höll till. Motiveringen vi fick och som de tyckte att vi skulle nöja oss med, var “Vi kan inte vara säkra på att Doubakil ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter”. Det skulle innebära att Göteborgs stad  är säkra på att alla andra individer som yttrar sig på alla olika events i stadens lokaler ställer sig bakom demokrati och mänskliga rättigheter. Detta var den enda programpunkt på hela festivalen där staden inte bara ville stänga ute en enskild person, utan dessutom godkänna eventuella ersättare. Det var det enda samtalet på Reclaim Pride som skulle lyfta röster från muslimska kvinnor som bär slöja kring vithetsnormer och islamofobi. Vi valde till slut att genomföra programpunkten som planerat, trots hot om konsekvenser och insinuering om att personal på Fängelset skulle sägas upp. Som repressalie blev två personer från Reclaim Pride portade från att arrangera i Fängelsets lokaler på ett år.

Problemet med att bli dömd inofficiellt är att det inte finns något sätt att bestrida det och alltså ingen möjlighet att få upprättelse.

I efterhand mejlade vi Göteborgs stad och begärde ut offentliga handlingar i ärendet, men det fanns ingenting. Beslutet hade alltså fattats utan att något underlag tagits fram och även utan att dokumenteras. Det gick upp för oss att en person kan bli utesluten och brännmärkt som odemokratisk utan att få veta varför eller ges möjlighet att bemöta det. Problemet med att bli dömd inofficiellt är att det inte finns något sätt att bestrida det och alltså ingen möjlighet att få upprättelse. Repressalierna är dock lika verkliga oavsett frånvaron av substans eller officialitet. Personer som blivit stämplade som odemokratiska eller extrema får till exempel erfara hur de plötsligt inte längre blir inbjudna att tala på evenemang, att samarbetspartners drar sig ur, svårigheter att få tillgång till lokaler eller bli beviljade bidrag. I en guilty by association-anda kan allt fler personer och aktörer bli utdömda enbart på grund av kopplingar till den som kallats extrem, en associationskedja som kan utvecklas långt.

Den person som utmålats som extrem måste kämpa för att få sin legitimitet tillbaka. Men det är svårt när principen om oskuldspresumption ersatts med principen “ingen rök utan eld”. I denna position blir det väldigt svårt att lyfta de ståndpunkter eller ämnen som man från början ville lyfta. Detta blir alltså ett mycket effektivt maktverktyg, som Nätverket “Nej till extremisering” börjat kalla för “extremiseringsprocessen”. Denna process får alltså konsekvenser för hela vårt demokratiska samtal.  

Vi vet att det handlade om ett uteslutande av muslimska personer och åsikter som vid tidigare tillfällen kritiserat makten.

Efter denna händelse har vi i Reclaim Pride fått kännedom om flera incidenter där kritiska röster från personer som är muslimer eller som rasifieras har uteslutits och där fler JO-utredningar skulle vara på sin plats. Det tillfälle som flest nog känner till och som vi nämnt tidigare, är en visning den 14:e mars, 2018 av Burka Songs 2.0 och tillhörande panelsamtal som skulle ägt rumt som en del av arbetet som Göteborgs stad gjorde inför Europride. Detta var alltså några månader innan vår festival och Göteborgs stads stadsledningskontor var initiativtagare och medarrangör på visningen som skulle ske på Blå Stället i Angered. De valde efter en stor mediadebatt att ställa in visningen. I debatten hade bland annat Ann-Sofie Hermansson (S), kommunstyrelsens ordförande, och andra uttalat sig om filmen, där samtalsdeltagare anklagats för att vara extremister och att slöjmotståndare borde ha bjudits in. I april 2018 gick Göteborgs stad, genom Social Resursförvaltning, ur ett antirasistiskt hivpreventionsnätverk. Anledningen var bland annat Doubakils medverkan på en utbildningsdag.

Bara någon vecka efter att vår festival ägde rum, ställdes flera deltagares medverkan in på en annan festival, Tellus Demokrati- och kulturfestival i Bergsjön. Det gällde ett samtal med rubriken “folkets röst” som skulle ske med stadens politiker och olika representanter från civilsamhället. Den officiella anledningen deras medverkan ställdes in var att de inte var ungdomar, men deras medverkan hade varit säkrad sedan länge. Vi vet att det handlade om ett uteslutande av muslimska personer och åsikter som vid tidigare tillfällen kritiserat makten.

Vi upplever att det i Göteborgs stad finns en inofficiell process som verkar för, och resulterar i, att utesluta muslimer och rasifierade personer som kritiserar makten.

Dessa händelser är bara de senaste i en rad av exkluderande händelser som handlar om yttrandefrihet, konstnärlig frihet och islamofobi. Det  handlar om stadens rädsla för extremistfrågan och för mediauppmärksamhet kring detta; om Ann-Sofie Hermanssons uttalanden i medier och via sin blogg, samt direkta hot mot verksamheter som velat stå upp för konstnärlig frihet. Det finns flera andra exempel på projekt som lagts på is och människor som inte får komma till tals, men de personerna har inte velat träda fram på grund av rädsla för repressalier från arbetsgivare, media och finansiärer.

Vi upplever att det i Göteborgs stad finns en inofficiell process som verkar för, och resulterar i, att utesluta muslimer och rasifierade personer som kritiserar makten. Om Göteborgs stad vill återuppbygga det tappade förtroendet som vi i Reclaim Pride och andra från civilsamhället upplever, så krävs det åtgärder för att säkra lika behandling för alla invånare att få ta plats och göra sin röst hörd, även antirasistiska muslimer. Vi väntar nu på Örgryte-Härlanda stadsdelsförvaltnings utredning samt yttrande.   

 


Nästa Reclaim Pride äger rum 23-24 augusti i Världskulturmuseet, Göteborg. Anteckna i era kalender och håll utkik efter festivalen här.

Nordens största graffitifestival är självorganiserad

Nordens största graffitifestival är självorganiserad

Graffitifestivalen Spring Beast är nordens största och ordnas för femte gången i år. Festivalen äger rum i Snösätra som är ett industriområde i Stockholmsförorten Rågsved och samlar graffitimålare från hela landet. Den är idag en av få större självorganiserade graffitifestivaler med sina 9000 m2 väggyta. Inför festivalen mailar jag Hugo Röjgård några frågor om festivalens betydelse i en stad som har haft landets hårdaste nolltoleranspolicy mot graffiti. Hugo Röjgård är medarrangör och även engagerad i föreningen Graffitifrämjandet, en organisation som arbetar för att sprida kunskap om graffiti.


 

Hej Hugo! Berätta lite om bakgrunden till Spring Beast-festivalen!

Hej! Spring Beast-festivalen firar fem år i år vilket är häftigt! Det hela drog igång runt 2014 då ett gäng graffitimålare, med hjälp av med Snösätras eldsjäl Percy Mickelsson, fick tillåtelse att göra ett par stora målningar på området. Målningarna imponerade på grannarna som också ville ha färg på sina väggar och så spred sig färgen över hela gatan som idag är helt bemålad! Årets festival är en hyllning till Percys tidigare partner Carina, som tragiskt gick bort förra året, och hennes fantastiska engagemang!

Festivalen produceras i år av en grupp människor som kommer från olika bakgrunder och med olika kompetenser. Den nystartade föreningen Nxt Gen Culture är drivande i projektet, men det är ett samarbete mellan föreningar, organisationer och studieförbund. Jag själv har inte varit aktivt tidigare år mer än att jag har supportat genom Graffitifrämjandet som i första hand hjälpt till med det grundläggande vad gäller ramarna för hur urvalet av konsten ska göras. Det har handlat om att se till att ha en bra line-up där så många stilar som möjligt finns representerade, att det finns en bra mix av textmålningar, characters och gatukonst med mera. 

Området är stort, men det finns otroligt många grymma writers i Sverige, så det kan vara så att vissa som egentligen platsar kvalitetsmässigt inte får plats helt enkelt. Ett lyxproblem kan tyckas, men man hade ju velat ha möjligheten att låta alla som har ansökt om att vara med måla. Utöver konsten kommer det att finnas tre scener med artister och DJs samt dansare.

 

Foto: Hugo Röjgård ©
Foto: Hugo Röjgård ©

 

Vilka andra konst- eller kulturevenemang är lika stora som Spring Beast?

Spring Beast är en stor festival, den lockar ca 10 000 personer årligen under en helg och görs på en näst intill obefintlig budget. Även om besöksantalet kan mäta sig med flera kultur- och konstevenemang, till exempel den årliga Vårsalongen på Lilljevachs konsthall i Stockholm, så är det speciella med Spring Beast att alla konstnärerna är på plats och målar samtidigt! I år kommer det 200 målare som kommer att stå sida vid sida och göra sin grej. 

 

Hur stöttar Stockholms stad festivalen?

Inte alls tyvärr. Vi har sökt pengar från Stockholms stad med inte fått några i år. Andra år har staden delvis varit med och stöttat, till exempel med kulturstöd för bidrag till ungdomsprojekt. Med tanke på dragkraften som området har, det är ju idag en turistmagnet, så hade man kunnat hoppas på ett större engagemang från stadens sida. Men jag antar att det fortfarande är okunskapen om dessa konstformer som håller politiker och tjänstepersoner tillbaka. Ska du till exempel hjälpa någon att göra en fotbollsturnering underlättar det om du vet vad fotboll går ut på, hur stor planen ska vara och hur många lag som väntas komma. Även om Stockholms stad nu har ett par öppna väggar så betyder inte det att beslutsfattare i kommunen är speciellt insatta kring vad graffiti och gatukonst handlar om. Men vi hoppas att det kommer tjänstepersoner och politiker till Spring Beast och tar del av festivalen så kanske det finns en större förståelse och driv från deras sida till 2020.

 

Foto: Spring Beast ©
Foto: Spring Beast ©

Hur organiseras festivalen?

Det är i första hand ideella krafter som driver festivalen då det inte finns någon ekonomisk grundplåt att stå på. Men vi har samarbete med exempelvis Studiefrämjandet och Studieförbundet Vuxenskolan som hjälper till med kompetens och utrustning vilket är viktigt. Utan Flame Paint som sponsrar eventet med sprayfärg och Flügger som sponsrar med övrig färg hade det inte blivit något av festivalen. Drömmen hade ju varit att de som driver projektet kunde få betalt för sitt arbete, det är hundratals timmar som läggs ner på att arrangera detta. Det vore också fint om konstnärerna kunde få något mer än mat och färg, som till exempel ett arvode.

 

Festivalen startade under Stockholm stads nolltolerans mot graffiti med ett systematiskt förföljelse av graffitiutövare som resultat. Hur förhöll sig Stockholms stad till projektet då?

Festivalen drog igång 2014 under nolltoleransens sista suck. Så staden gjorde inte något för att begränsa festivalen. Men före 2014 hade festivalen inte varit möjlig, då rådde det hård censur. Till exempel nekades Graffitifrämjandet att göra en workshops på en tillfällig vägg på Medborgarplatsen och Riksteaterns gatukonstkonventet Art of the Streets fick inte annonsera på stadens anslagstavlor. Man förbjöds till och med att projicera graffiti på en husfasad. Det är bättre tider nu även om kunskapsnivån om dessa konstformer är fortsatt ganska låg så är det bättre idag.

 

Vad betyder festivalen för graffitiintresserade?

För graffitimålare är detta vad almedalsveckan är för politiker! Människor från hela landet som delar en passion för bokstäver, färg och form besöker Spring Beast. Det uppstår många möten som leder till kontakter, samarbeten och framtida projekt. Det är svårt att inte bli inspirerad, med det stora utbudet av visuella uttryck finns här något för alla att imponeras av. Festivalen är den största med råge och skiljer sig från de allt vanligare “muralkonstfestivalerna”. Detta är en festival som lägger stor vikt vid graffitin, bokstäverna vilket vissa “muralkonstfestivaler” väljer att hålla utanför. Det är inget fel på muraler, men graffitin är grunden till det hela och får därför inte försummas bara för att en muralmålning är lättare att förstå än en graffitimålning.

 

Foto: Spring Beast ©
Foto: Spring Beast ©

 

Vilken betydelse har festivalen för Stockholm stads invånare?

Det finns idag ett par öppna väggar i Stockholm där allmänheten både kan beskåda och själva måla, men Snösätra i Rågsved bjuder ju på en kvalitet och kvantitet som inte finns på de öppna väggarna. Festivalen är en folkfest, hit kommer människor som inte går på gallerier och museer i vanliga fall. Det finns ingen tröskel! Det är också fri entré och festivalen besöks av människor i olika åldrar likväl som barnfamiljer. Snösätragränd är ju ett område som man kan besöka när som helst för att se alla målningar men självklart är det under festivalen som stället kokar!

 

Har det funnits något liknande som Spring Beast i Stockholm tidigare?

Graffitifrämjandet var med och gjorde Art of the Streets under tre år 2010-2012 men det var på en så begränsad yta och det var mindre på grund av nolltoleransen som inte tillät att Art of the Streets tog plats ordentligt. Sen har det gjorts olika jams både före och efter det, men inte i närheten av storleken som Spring Beast erbjuder.

 

Foto: Spring Beast ©
Foto: Spring Beast ©

 

Finns det på ett internationellt plan något liknande som Spring Beast?

Internationella exempel finns, men det är inte speciellt många som har den fantastiska inramningen som Snösätragrand erbjuder. Det är därför Spring Beast har ett så gott rykte som evenemang även internationellt. Men ett exempel är Meeting of Styles som görs i olika länder runt om i världen, en festival som också fokuserar på graffiti. Sedan har vi ju alla stora muralkonstfestivaler som tenderar att likna varandra ganska mycket då dessa består mer eller mindre av samma klick konstnärer som reser runt till olika städer och målar på dessa festivaler.

 

Vad driver er att arbeta med festivalen?

Kärleken för kulturen! Detta är en festival för graffitimålare av graffitimålare men som lockar många utanför graffitikulturen. Samma gäller med att festivalen även erbjuder musik och dans, det är saker vi brinner för. Det är ingen som kommer att göra detta åt oss. Sedan är det väldigt kul att samarbeta med andra, hitta lösningar och samarbeten för att få ihop det hela. Att sen se den goda stämningen mellan alla graffitimålare och besökare är guld!

 

Foto: Spring Beast ©
Foto: Spring Beast ©

 

Graffiti är en av världens största självorganiserade visuella konstformer. Vad är så speciellt med graffiti?

Graffiti kommer inte från institutionerna, det är en praktik som lärs ut mellan utövare. Det är en deltagarkultur. Detta skiljer den från andra konstnärliga praktiker som oftast lärs ut på konstskolor där folk först måste ha tillgång till konstskolornas verksamhet med allt vad det innebär av inträdesprov och liknande. Detta gör att mötesplatser som Snösätra och öppna väggar där målare kan praktisera är så viktiga!

 


Affisch för 2019-års upplaga av Spring Beast.

 


Toppbild: Bild från tidigare Spring Beast-festival. Bilden är beskuren. Foto: Hugo Röjgård ©