Macarena Dusant och Hana Suzuki Ernström intervjuar gruppen Mapping the Unjust City / Vem äger staden? som formades under en fristående kurs på Kungliga konsthögskolan. Mapping the Unjust City /Vem äger staden? arbetar i linje med metoden kritisk kartografi, vilket innebär att platsers vedertagna narrativ och sanning ifrågasätts. Genom att tillföra ny kunskap till kartan kan maktstrukturer synliggöras. I Mapping the Unjust Citys fall undersöks kapitalisering av allmänna platser. Studien gestaltas med utgångspunkt i Stockholms tunnelbanekarta.

---

Ni formades som grupp på kursen Mejan Arc på Kungliga konsthögskolan år 2015. Varför intresserade ni er för just köpcentrum som offentlig plats?

— Under kursen fick vi i uppgift att göra en studie över offentliga platser och gemensamma resurser i Norrköping. Fokus i vår undersökning blev Mirum galleria, en galleria som tidigare hette Hageby centrum, i en av Norrköpings mest resurssvaga stadsdelar. Mirum köptes 2014 av en av Norges rikaste män, fremskrittsparti-anhängaren Olav Thon. Samtidigt flyttades kommunala verksamheter som till exempel biblioteket till detta köpcentrum. För oss väckte detta frågor om kvaliteten på de “möten” som förväntas äga rum på dessa slags “mötesplatser” som det talas så mycket om. Det föranledde ett intresse för att titta närmre på köpcentrum som exempel på hur ägandeförhållanden dikterar det sociala.

Kan ni berätta lite om varför ni fortsatte att arbeta med Mapping the Unjust City efter kursen?

— Efter att kursen avslutats fick vi snabbt förfrågningar från flera håll att presentera kartan, så vårt fortsatta gemensamma arbete fick en naturlig start. Vi hade arbetat med frågor om rätten till staden i andra former tidigare, men det blev uppenbart för oss att det här kollektiva bildskapandet möjliggjorde nya sätt att prata om de här frågorna. Allteftersom utförsäljningar av bostäder och centrumanläggningar pågår har vi dessutom även velat följa förändringarna. Vi är också intresserade av att förstå skillnader och likheter mellan olika platser, ägare och deras strategier. Vi är intresserade av hur det går att få syn på och förstå osynliga och abstrakta lager av staden. Att visualisera det som inte är synligt ser vi som en kognitiv och estetisk utmaning. Eftersom vi alla har bakgrund i olika discipliner och är bra på olika saker så händer det också mycket i samarbetet som vi inte hade kunnat göra helt själv, så det är en gemensam lärandeprocess också.

 

Digitala skissbilder av tunnelbanekartan på smartphone. En app som kan ge information om ägandet ser ut vid enskilda stationer.

Hur har er kartläggning utvecklats genom åren? Vilka utvecklingar kan ni se från när ni började arbeta med frågan?

— Vi har gjort ett antal olika versioner av kartan och mött olika slags utmaningar. En tidig version av kartan inkluderade till exempel porträtt av ägarna i respektive bolag och det resulterade i en karta över “vita rika män”. På sätt och vis avslöjande den kartan mer än den rent grafiska som anger företagsnamn och logotyper. Samtidigt har vi inte velat individualisera de här processerna eftersom det handlar om större ideologiska strukturer som enskilda företagsledare inte kan råda bot på. En utmaning vi brottas med är dikotomin privat–offentligt som vår karta bygger på. Alla kartor är föreslående och risken är att det offentliga här läses som någonting automatiskt gott, när det är det offentliga- alltså kommuner – som aktivt säljer ut dessa torg. Dessutom faller privat-offentligt samarbete utanför vår ram. En annan utmaning är att ge kringberättelserna en mer framträdande plats. Vår studie är inte enbart kvantitativ utan innehåller delar som ibland hamnar i skuggan av kartan. Det är lätt att bli absorberad av frågor om skala och att försöka följa kartans inre logik, men kringberättelserna ger en annan möjlighet att artikulera det som till exempel är motsägelsefullt. I en artikel vi skrivit för Parse Journal, “Thoughts on Representations of Ownership”, skriver vi lite mer om dessa utmaningar.

 

Vad har offentliga platser för betydelse för demokratiska processer?

— Det beror på vad vi menar med offentlig plats och demokratiska processer. De senaste åren har många som arbetar med stadsbyggnadsfrågor pratat om vikten av mötesplatser och massor av pengar har lagts på dialogprojekt. Samtidigt som vi har sett det gemensamma monteras ned på platserna där vi bor och verkar. Dessutom verkar det sällan diskuteras vilka som ska mötas, och hur det ska ske. Men framförallt tillåter dialogprojekten inte ett samtal om vem som bör äga och förvalta platserna, och det finns inte heller något rättsligt skydd för dessa slags försäljningar. Även om de senaste decenniernas utförsäljningar ställer nya frågor till det offentliga, verkar de offentliga platserna alltid ha inneburit en kamp om gränserna för det gemensamma; vad och vilka som ska få ta plats. Självklart var/är det kommunalt ägda torget också kringgärdat med gränser för vilka individer och beteenden som är tillåtna, till exempel är bruket av ordningsvakter knappast ett nytt fenomen vad gäller privatägda platser. Lokala centrum är en plats där kampen, om vad och vilka som ska räknas in, möjliggörs. Grupper skulle kunna formera sig och försöka ändra spelplanen. Då uppstår ett görande, och görandet är det som är viktigt i en urban allmänning, snarare än tron på det offentliga rummets essentiella värden.

 

Residency room, Marapouparken Gästrummet, 2019. Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?

I förhållande till köpcentrum, vad har torget för betydelse i ert arbete?

— I vårt arbete likställer vi köpcentrum och torg då vi betraktar köpcentrum som inhägnade torg. Enligt ordningslagen är köpcentrum offentlig plats och juridiskt är de alltså att betrakta som torg.

Finns urban allmänning, det vill säga gemensamt ägd mark i staden? Om ja, hur fungerar det? Om nej, varför inte tror ni?

— Ja, de finns. Våra kartläggningar har hittills utgått ifrån begreppen offentligt och privat och därför tyvärr inte innefattat ett tredje sätt att förvalta en plats bortom det offentliga och privata. En urban allmänning är en sådan möjlighet, som vi har som ambition att tydligare väva in i vårt arbete. Därför har vi inledningsvis initierat en publik läsecirkel på filosofen Ugo Matteis bok “Gemensam Nytta” som äger rum under våren 2019 på Marabouparken konsthall. Den urbana allmänningen är livsviktig för staden om staden ska kunna skapa meningsfulla sätt att organisera tid och rum på. De ekonomiska processerna, med den pågående omfördelningen från de som inte har till de som har, homogeniserar och segregerar inte bara städerna utan hotar hela deras existens.

Allmänningar är en möjlig horisont för hur resurser och rum skulle kunna fördelas annorlunda, men också ett sätt att begreppsliggöra och koppla samman kamper och försök som hela tiden pågår. Vi tror att det är viktigt att inte definiera vad en urban allmänning är, men ett sätt att förstå dem är att de oftast innehåller en resurs som tillgängliggörs av en gemenskap för det allmänna. Det är alltså platser som möjliggör en ständig omförhandling av sina brukare, till skillnad från till exempel toppstyrda platser med definierade ramar, och försöker också skapa nya relationer mellan både brukare och platsen.

 

 

Vilka problemen ser ni i och med att centrum privatiseras i allt högre grad? Påverkar det torget som offentlig plats?

— En skillnad är att den fysiska miljön i inhägnade centrum påverkar oss så att vi som använder platsen tänker att den tillhör någon annan, inte oss. Vi gör därför inte anspråk på den på samma sätt som på ett öppet torg utomhus. Skälen till detta är dels väggar och tak, men också väktare, övervakningskameror och skyltning. Många centrum utvecklas i riktning mot vad som kan kallas exkluderande design eller defensiv arkitektur, alltså miljöer som är gestaltade så att det inte ska gå att uppehålla sig där utan att konsumera, eller som potentiell konsument. En av våra studenter från Nyckelviksskolan, Jonna Zeitler, gjorde nyligen ett arbete om Liljeholmsgallerian i form av ett kvitto som synliggör de osynliga kostnaderna för att vistas där; att man till exempel måste köpa kaffe för att få sitta, i brist på gratis sittplatser.

En problematik med privatisering av offentliga platser ligger även i de grundläggande skillnaderna mellan allmän platsmark och fastigheter. Allmän platsmark är den mark som tillhör alla, såsom torg, gator och parker men saknar enligt definition ett kommersiellt värde, då den inte går att sälja (utan en ändrad detaljplan). I fastighetsaffärer skapas vinst genom att på olika sätt öka platsens kommersiella värde och därigenom få avkastning på sin investering. Här finns alltså helt olika intressen i botten, som i sin tur styr vad som tillåts hända på platsen.

 

Hur omförhandlas/utnyttjas idéen om det offentliga rummet idag? Vilka varningssignaler ser ni utifrån privatisering?

— En tydlig varningssignal är att centrumägare och förvaltare är dåligt införstådda med att köpcentrum är offentlig plats och att demonstrationsrätt därför gäller där. När vi gjorde en mailundersökning kring detta år 2015 var det många centrumägare som sa att vi inte får demonstrera i “deras” centrum och hänvisade oss till närliggande torg, när det juridiskt korrekta i själva verket är att hänvisa till polisen för ansökan om demonstrationstillstånd.

Er kartläggning av privatisering av centrum har gestaltats utifrån tunnelbanekartan. När vi ser kartan tänker vi på kritisk kartografi. Vill ni förklara hur ni förhåller er till begreppet?

— Kritisk kartografi är ett begrepp för kartläggningspraktiker som utgår från grundantagandet att kartor och kartläggningar speglar och skapar sociala maktrelationer. Skapandet av kartor, inte endast geografiska, kan därför medvetet användas för att studera makt och föreslå nya maktordningar, och på så sätt utmana våra tankesätt och handlingar. För oss har det varit en helt central metod och idétradition.

Även om kartor konnoterar både auktoritära och koloniala eurocentriska förhållningssätt gentemot världen, så har kartan också en demokratiserande potential. En karta kan i bästa fall synliggöra dolda sambandsförhållanden och föreslå berättelser som utmanar de dominerande. Landskapsarkitekten James Corner menar att “kartans funktion mindre handlar om att spegla en verklighet än att engagera sig i omskapandet av den värld människor lever i”.

 

Hur går ni vidare i ert arbete, hur ser ert arbete ut framåt?

— Under vår residency-period på Marabouparken konsthall våren 2019 har vi påbörjat ett arbete med en filmessä med utgångspunkt i utförsäljningen av Hallonbergen och Rissne centrum. Dessutom har vi ett samarbete med programmeraren Mathias Tervo där vi håller på att ta fram ett digitalt verktyg för insamling av information och berättelser om ägandeförhållanden i köpcentrum, inledningsvis begränsat till Stockholmsområdet.

 

Gruppens medlemmar Åsa Johansson, Sarah Kim, Paula Urbano, Maryam Fanni Elof Hellström.
Foto: Mapping the Unjust City / Vem äger staden?

 

---

Mapping the Unjust City / Vem äger staden? är en tvärdisciplinär grupp som bedrivs sedan 2015 med bas i Stockholm. Gruppens medlemmar är grafisk formgivare Maryam Fanni, landskapsarkitekt Åsa Johansson, curator Sarah Kim och konstnären Paula Urbano samt Elof Hellström.

Toppbild: Detalj på den tredimensionella tunnelbanekartan som Mapping the Unjust City / Vem äger staden som visades som en installation på utställningen Public Luxury. Arkitektur, design och kampen om det gemensamma, 1 juni 2018 – 13 januari 2019, på ArkDes i Stockholm.

Graffitifestivalen Spring Beast är nordens största och ordnas för femte gången i år. Festivalen äger rum i Snösätra som är ett industriområde i Stockholmsförorten Rågsved och samlar graffitimålare från hela landet. Den är idag en av få större självorganiserade graffitifestivaler med sina 9000 m2 väggyta. Inför festivalen mailar jag Hugo Röjgård några frågor om festivalens betydelse i en stad som har haft landets hårdaste nolltoleranspolicy mot graffiti. Hugo Röjgård är medarrangör och även engagerad i föreningen Graffitifrämjandet, en organisation som arbetar för att sprida kunskap om graffiti.

---

 

Hej Hugo! Berätta lite om bakgrunden till Spring Beast-festivalen!

— Hej! Spring Beast-festivalen firar fem år i år vilket är häftigt! Det hela drog igång runt 2014 då ett gäng graffitimålare, med hjälp av med Snösätras eldsjäl Percy Mickelsson, fick tillåtelse att göra ett par stora målningar på området. Målningarna imponerade på grannarna som också ville ha färg på sina väggar och så spred sig färgen över hela gatan som idag är helt bemålad! Årets festival är en hyllning till Percys tidigare partner Carina, som tragiskt gick bort förra året, och hennes fantastiska engagemang!

Festivalen produceras i år av en grupp människor som kommer från olika bakgrunder och med olika kompetenser. Den nystartade föreningen Nxt Gen Culture är drivande i projektet, men det är ett samarbete mellan föreningar, organisationer och studieförbund. Jag själv har inte varit aktivt tidigare år mer än att jag har supportat genom Graffitifrämjandet som i första hand hjälpt till med det grundläggande vad gäller ramarna för hur urvalet av konsten ska göras. Det har handlat om att se till att ha en bra line-up där så många stilar som möjligt finns representerade, att det finns en bra mix av textmålningar, characters och gatukonst med mera. 

Området är stort, men det finns otroligt många grymma writers i Sverige, så det kan vara så att vissa som egentligen platsar kvalitetsmässigt inte får plats helt enkelt. Ett lyxproblem kan tyckas, men man hade ju velat ha möjligheten att låta alla som har ansökt om att vara med måla. Utöver konsten kommer det att finnas tre scener med artister och DJs samt dansare.

 

 

Vilka andra konst- eller kulturevenemang är lika stora som Spring Beast?

— Spring Beast är en stor festival, den lockar ca 10 000 personer årligen under en helg och görs på en näst intill obefintlig budget. Även om besöksantalet kan mäta sig med flera kultur- och konstevenemang, till exempel den årliga Vårsalongen på Lilljevachs konsthall i Stockholm, så är det speciella med Spring Beast att alla konstnärerna är på plats och målar samtidigt! I år kommer det 200 målare som kommer att stå sida vid sida och göra sin grej. 

 

Hur stöttar Stockholms stad festivalen?

— Inte alls tyvärr. Vi har sökt pengar från Stockholms stad med inte fått några i år. Andra år har staden delvis varit med och stöttat, till exempel med kulturstöd för bidrag till ungdomsprojekt. Med tanke på dragkraften som området har, det är ju idag en turistmagnet, så hade man kunnat hoppas på ett större engagemang från stadens sida. Men jag antar att det fortfarande är okunskapen om dessa konstformer som håller politiker och tjänstepersoner tillbaka. Ska du till exempel hjälpa någon att göra en fotbollsturnering underlättar det om du vet vad fotboll går ut på, hur stor planen ska vara och hur många lag som väntas komma. Även om Stockholms stad nu har ett par öppna väggar så betyder inte det att beslutsfattare i kommunen är speciellt insatta kring vad graffiti och gatukonst handlar om. Men vi hoppas att det kommer tjänstepersoner och politiker till Spring Beast och tar del av festivalen så kanske det finns en större förståelse och driv från deras sida till 2020.

 

Hur organiseras festivalen?

— Det är i första hand ideella krafter som driver festivalen då det inte finns någon ekonomisk grundplåt att stå på. Men vi har samarbete med exempelvis Studiefrämjandet och Studieförbundet Vuxenskolan som hjälper till med kompetens och utrustning vilket är viktigt. Utan Flame Paint som sponsrar eventet med sprayfärg och Flügger som sponsrar med övrig färg hade det inte blivit något av festivalen. Drömmen hade ju varit att de som driver projektet kunde få betalt för sitt arbete, det är hundratals timmar som läggs ner på att arrangera detta. Det vore också fint om konstnärerna kunde få något mer än mat och färg, som till exempel ett arvode.

 

Festivalen startade under Stockholm stads nolltolerans mot graffiti med ett systematiskt förföljelse av graffitiutövare som resultat. Hur förhöll sig Stockholms stad till projektet då?

— Festivalen drog igång 2014 under nolltoleransens sista suck. Så staden gjorde inte något för att begränsa festivalen. Men före 2014 hade festivalen inte varit möjlig, då rådde det hård censur. Till exempel nekades Graffitifrämjandet att göra en workshops på en tillfällig vägg på Medborgarplatsen och Riksteaterns gatukonstkonventet Art of the Streets fick inte annonsera på stadens anslagstavlor. Man förbjöds till och med att projicera graffiti på en husfasad. Det är bättre tider nu även om kunskapsnivån om dessa konstformer är fortsatt ganska låg så är det bättre idag.

 

Vad betyder festivalen för graffitiintresserade?

— För graffitimålare är detta vad almedalsveckan är för politiker! Människor från hela landet som delar en passion för bokstäver, färg och form besöker Spring Beast. Det uppstår många möten som leder till kontakter, samarbeten och framtida projekt. Det är svårt att inte bli inspirerad, med det stora utbudet av visuella uttryck finns här något för alla att imponeras av. Festivalen är den största med råge och skiljer sig från de allt vanligare “muralkonstfestivalerna”. Detta är en festival som lägger stor vikt vid graffitin, bokstäverna vilket vissa “muralkonstfestivaler” väljer att hålla utanför. Det är inget fel på muraler, men graffitin är grunden till det hela och får därför inte försummas bara för att en muralmålning är lättare att förstå än en graffitimålning.

 

 

Vilken betydelse har festivalen för Stockholm stads invånare?

— Det finns idag ett par öppna väggar i Stockholm där allmänheten både kan beskåda och själva måla, men Snösätra i Rågsved bjuder ju på en kvalitet och kvantitet som inte finns på de öppna väggarna. Festivalen är en folkfest, hit kommer människor som inte går på gallerier och museer i vanliga fall. Det finns ingen tröskel! Det är också fri entré och festivalen besöks av människor i olika åldrar likväl som barnfamiljer. Snösätragränd är ju ett område som man kan besöka när som helst för att se alla målningar men självklart är det under festivalen som stället kokar!

 

Har det funnits något liknande som Spring Beast i Stockholm tidigare?

— Graffitifrämjandet var med och gjorde Art of the Streets under tre år 2010-2012 men det var på en så begränsad yta och det var mindre på grund av nolltoleransen som inte tillät att Art of the Streets tog plats ordentligt. Sen har det gjorts olika jams både före och efter det, men inte i närheten av storleken som Spring Beast erbjuder.

 

 

Finns det på ett internationellt plan något liknande som Spring Beast?

— Internationella exempel finns, men det är inte speciellt många som har den fantastiska inramningen som Snösätragrand erbjuder. Det är därför Spring Beast har ett så gott rykte som evenemang även internationellt. Men ett exempel är Meeting of Styles som görs i olika länder runt om i världen, en festival som också fokuserar på graffiti. Sedan har vi ju alla stora muralkonstfestivaler som tenderar att likna varandra ganska mycket då dessa består mer eller mindre av samma klick konstnärer som reser runt till olika städer och målar på dessa festivaler.

 

Vad driver er att arbeta med festivalen?

— Kärleken för kulturen! Detta är en festival för graffitimålare av graffitimålare men som lockar många utanför graffitikulturen. Samma gäller med att festivalen även erbjuder musik och dans, det är saker vi brinner för. Det är ingen som kommer att göra detta åt oss. Sedan är det väldigt kul att samarbeta med andra, hitta lösningar och samarbeten för att få ihop det hela. Att sen se den goda stämningen mellan alla graffitimålare och besökare är guld!

 

 

Graffiti är en av världens största självorganiserade visuella konstformer. Vad är så speciellt med graffiti?

— Graffiti kommer inte från institutionerna, det är en praktik som lärs ut mellan utövare. Det är en deltagarkultur. Detta skiljer den från andra konstnärliga praktiker som oftast lärs ut på konstskolor där folk först måste ha tillgång till konstskolornas verksamhet med allt vad det innebär av inträdesprov och liknande. Detta gör att mötesplatser som Snösätra och öppna väggar där målare kan praktisera är så viktiga!

 

---

 

---

Toppbild: Bild från tidigare Spring Beast-festival. Bilden är beskuren. Foto: Hugo Röjgård ©