Vad skriver du?

Jag har inte skrivit dikter på ett tag nu, det är… inte bra. Det finns ett samtal som pågår mellan mig och en älskad person. Det är ett brev- och dagboksbaserat projekt; ett utkast till en gemensam stjärnatlas och en ny kubistisk tideräkning. Den älskade personen (adjektivet är alltså avgörande här) väntar på brev från mig, har väntat i över ett år nu. Inte bra (men obs! det pågår i mig, samtalet, det präglas in i mig). På jobbet skriver jag sammanfattningar till Socialtjänsten och små artiklar till enhetens hemsida.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Nej.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att drömma i ord, ord enbart. Som ett slags bildlöst tänkande? Drömmen är ett skeende som jag är inbegripen i; det händer mig. Samtidigt finns det en sorts reflekterande dimension som har med språklighet att göra. Drömmaren funderar över och tolkar det skeende som pågår, är upptagen av det och på samma gång distanserad från det, precis som en läsare inför texten/bilden. Konstigt nog – i natt drömde jag faktiskt att jag läste. En hel tidningssida från början till slut. Det var först något sportrelaterat (det associerar jag till ett avsnitt av The Sopranos som jag såg igår kväll) och sedan en artikel om att en man har satt eld på en svart pojke mitt på öppen gata. Och när jag avslutar sista meningen splittras mitt drömjag och jag blir pojken men också mannen med bensindunken samtidigt som tidningsläsaren fortfarande registreras men sjunker till en lägre nivå av drömmedvetandet, sitter och stirrar in i bilden av tidningssidan. Det är inte så svårt att förstå vad denna dröm gestaltar men jag glömmer aldrig vad en vän sade till mig en gång, under en period då jag drömde mycket mardrömmar. För att kunna glömma hade jag utvecklat en strategi som gick ut på att spåra det skrämmande dröminnehållet till något trivialt som jag nyligen hade upplevt. Min vän sade: “Du kan inte acceptera att du inte har kontroll över ditt språk.”

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Det är intressant hur frågan är formulerad, konstruktionen med “vi”  och “nå” som implicerar en gemensam men högre belägen sanning och språket som den ständiga, mer eller mindre tillförlitliga budbäraren. Det här är ju en mycket patriarkal föreställning som förutsätter en delning mellan kropp och språk, materia och mening. Enligt antik grekisk uppfattning till exempel, beskrivs kvinnan som enbart innehåll utan form varför hennes kroppslighet sipprar, läcker och sväller. Apropå att inte ha kontroll över sitt språk. Jag korsansluter här eftersom det är sant för mig att bara i rörelsen, i fluktuationen mellan den fysisk-biologiska kroppen och den socio-kulturella inskriptionen på densamma öppnas den lucka där min erfarenhet av existensen kan få fäste.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Det poesin gör är alltså att den erbjuder en effektiv motskrift mot varje form av socialt tvingande och fördummande diskurs. Det sätt som den gör det på är för mig främst genom att låta meningen förtätas och förkroppsligas i relation till en läsare. Det avgörande är att läsaren ges utrymme att ta med sig sin egen kroppslighet in i diktens meningsproduktion, inte vad dikten handlar om.

Vem skriver du för?

För levande och döda som andas, pulserar och bokstaverar i mig och för vem som än vill läsa.

Varför skriver du de texter du skriver?

De kommer ut ur mig och när jag skriver dem skrivs jag och det som upptar mig fram.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Den där svajiga, svävande kontrolltappkänslan när jag släpper taget om texten vet jag inte om jag vill kalla för ångest. Den gränsar till eufori minst lika mycket. Ångest är på det hela taget inte ett tillstånd som jag kopplar till skrivandet. Om jag har ångest så är det när jag inte skriver. Om jag har ångest för min text så är det för att jag inte har skrivit den.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Maria Zennström.

Hanna Riisager är poet och socialarbetare, aktuell med diktsamlingen För Kvalia utgiven av förlagskollektivet Dockhaveri som hon också är medlem i.

Fotograf: Kaisa Riisager