Det är onsdagseftermiddag och solen skiner över Stockholm. Jag frågar om Mehdi vill ha kaffe. Mehdi undrar vad jag ska göra för kaffe och jag svarar att snabbkaffe smakar bäst. Mehdi håller med. Han tittar noggrant på hur jag skedar kaffepulver i kopparna.

Det är hans sista dag som legal individ i landet. Han lade sig som en asylsökande ungdom på natten och vaknade som en siffra i statistiken på deportationer som ska verkställas. Jag frågade hur han mådde. Han svarade att livet varit en enda stor sorgfylld flykt för honom. Men egentligen är det hans normaltillstånd. Han har aldrig någonsin varit legal. Sitt ursprungsland Afghanistan har han aldrig sett eller upplevt. Barndomen har han spenderat som papperslös barnarbetare i Pakistan som så många andra hazarer och därefter har han flytt genom minst tio länder i Europa.

Han förbannar dagen då han bestämde sig för att fly genom Ungern. I Ungern är det vanligt att ungdomar på flykt registreras som 19-åringar för då behöver staten inte ansvara för dem. Han berättar med vemod i rösten att så snart de tog hans fingeravtryck visste han innerst inne att det var kört för honom. Men han skulle bestämt ta sig till Norden, han hade hört att systemet var rättvist till skillnad från resten av Europa. Om någon skulle fråga så skulle han förklara att Ungern satt i system att åldersuppgradera ungdomar på flykt. Mehdi tog sig till Norge och det tog inte lång tid förrän hans tid i Ungern hann ikapp honom och han åldersuppgraderades även där. Han fick flera avslag och ett utvisningsbeslut som följd. Han berättar att han tänkte att ett liv på flykt i slutändan ändå skulle löna sig och att han skulle få någon slags upprättelse till slut. Han tappade inte hoppet utan tog sig till Sverige och startade en ny asylprocess. En process som på sju månader avslutades med ett utvisningsbeslut.

Kaffet har hunnit kallna vid det här laget och både jag och Mehdi sitter med halvfulla koppar. I min maktlöshet går jag ut för att röka en cigarett.  Jag som papperspriviligierad hanterar situationen sämre än Mehdi som trots sitt ovissa öde är sansad. Situationen är bisarr.

Jag ger Mehdi en kram och säger att vi håller kontakten. Han säger att jag är en snäll person och jag blir bara tyst. Vad säger man till en 17-åring som ska utvisas till ett land han aldrig varit i? Att det kommer att ordna sig, att det blir bra till slut? Mehdi har mött tillräckligt många motgångar för att veta att så inte är fallet.

När Dublinförordningen vinner, förlorar mänskligheten. Europa har bara börjat bygga sin murar, fysiska som avtalade. Och vi sitter som en kollektiv labil massa av betraktare. Jag undrar när Mehdi kommer avsluta sin livslånga flykt, medan jag bävar för dagen då det inte länge går signaler till hans telefon.