Krönika

Poeten och dramatikern Rojda Sekersöz reflekterar över orättvisor, och hur de blir till något som vår blick vänjer sig vid.

Awin är sju år. Hon är späd, har blont hår, bruna ögon och sneda tänder. Hennes tshirt har en gång förmodligen varit kritvit. Hennes namn betyder kärlek. Det fattas någon cent för att hon ska kunna köpa vatten, butiksbiträdet försöker förklara att hennes pengar inte räcker till. Det är 35 grader varmt ute. Det är en grekisk ö. Vi är vid havet. Vi står utanför polisstationen. Awin sitter bredvid sin kompis som presenterar sig vid det turkiska namn som står på hennes pass men som inte är hennes tilltalsnamn, Günes – sol.

Gunes är mörkare än Awin. Hennes ögon är kolsvarta, hennes hud mörk och hennes ansikte ganska hårigt. Gunes vill bara prata turkiska med mig. Hon säger att hon lärt sig språket via “tevlizion” och jag förstår att hon menar “television”. Hon är 8 år. Dom frågar vad skolan jag gått på heter. “Dramatiska institutet” säger jag och tjejerna brister ut i ett gemensamt gapskratt. De gör den universella handrörelsen för “vafan menar du?!” och fortsätter vika sig av skratt. Vilket konstigt namn! 

Gunes vill bli doktor. Dom är sånna glädjespridare Awin och Gunes, kärlek och sol, och jag hoppas att de inte behöver förstå vad det är för resa de håller på att göra alltför tidigt. De är för unga för att behöva inse att människor vill mörda dem eller använda dem som sexslavar enbart pga deras etnicitet och tro. Att de vid så ung ålder betraktas som kriminella på grund av att rika män delat upp världen mellan sig. Och att det runt hörnet står en fet privatägd båt med tre våningar, marmortrappa och kostar som över 100.000kr att tanka varje gång.
Awins mamma ansluter sig till oss.

Hennes femåriga son kan inte gå, det är något med hans ben. Hon var lärarinna i Rojava innan kriget tvingade dem att fly. En lång stund förtrollas jag av Awin och Gunes charm och tänker att de nog mer ser det här som en jävligt jobbig och lång resa än flykt, tills jag ska säga gonatt. Awin vägrar titta på mig. Hela hennes sprallighet är borta. Jag skojar lite för att få hennes uppmärksamhet men utan framgång. Jag vill säga “vi ses” men vet att sannolikheten är otroligt liten. Hennes mamma säger åt henne att sträcka fram handen till mig och säga hejdå. Nästan med tvång ger hon mig sin hand, men utan att säga något. Jag säger en sista gång godnatt på kurdiska och hon lyfter på sitt huvud för att titta på mig. Och hennes blick. Hennes blick är något annat. En blandning av sorg och besvikelse. Hennes energi är helt förändrad på bara några sekunder och jag förstår att hon nog vet. Hon vet att hennes liv värderas lägre än några andras. 

På polisstationens terass fotograferas person efter person från morgon till kväll. Människor håller upp en skylt och bilderna tas ur tre olika vinklar, som mugshots. Och jag vänder mig om, med ryggen mot kärleken, solen och polisstationen. Går förbi den privatägda lyxbåten och sätter mig ner på en bar och skriver den här texten. Och vet ni vad det farligaste av allt är? Det är att ögat vänjer sig.