Rusar ut i trafiken. Blindseendet påslaget. Kastar mig framför fordon. Röd. Gul. Vit och Svart. Gör detsamma. Har Han sagt.

 

Raskt åter. Hastar vidare till nästa. Nästa. Livmoderimpulsen. Händer i ögon. Ansikte mot ansikte. Osynligheten bakom skärmen. Skrot och metall.

 

Det finns ett lockbyte mellan skärmen och skärmens skugga. Den som jagar är den som anger tonen. Verbaliserad tomhet. Torra skratt. Självbespegling. Den sortens åtrå.

 

Urjaget fixerat. Ormen ur. De djupare schakten.

 

Det nylonmjuka och helt luktfria i mötet. En slags beröring. Autonom. Sekundsnabb och evighetslång. Nu. Nu. Nu.

 

Den eventuella skammen transporteras bort. Avlägsnas. Avväpnas. Via socialiseringsprocesser. Kompetens.

 

Det finns alltid samtalsämnen. Saker att avhandla. Som ett säkert att sätt förvandla värme till kyla. Barn och arbete. Inredning. Vid det politiska världsläget går gränsen. Det kan tangera hetta.

 

Den imaginära röken som stiger. Stiger och stiger. Blicken i taket. Glider över gardiner. Hål och stängsel.

 

Lättnaden när allt är över. Nyckeln i låset. Tystnad och väntan. Väntan på nya impulser.

 

Kraschrapporterna i krokusrabatten. Långt efteråt. En sko kastad i gräset. Den brandgula lågan på andra sidan gräset. Inte längre anonym.

 

Konvulsioner. Som kantas av suget efter surhet. Basmotgång. Tagelskjorta. Det lent sträva kravet på måttfullhet. Att inte längta.

 

Kanske. En slags förhandling pågår. Kanske. Gjorde du något med mig. Trots allt. Kanske trotsade jag något i motviljan. I ögonvrån. Troskanten.

 

Klängigheten som förnekad. I plast. Vakuumförpackad. Så måste den förbli. Casual. Chosefri och så, sååå liberal.

 

Klisterkatapulten som moderförbrännare. Blindgång. [jag tänker på dig, bambi buscuit. Eller dig manboy. Den oförlösta dikten]

 

Revan mellan verklighet och värklighet. Hur den skevar mellan hus och hus. Tankarna på dess fyra inre väggar. Rumrummen. Vad är det egentligen som försiggår här? Vad är det som fortplantar sig i mitt inre?

 

Krokus och husfasader. Blotta åsynen får något i mig att krevera. Längtan bort. Till ett annat inre. Något förbipasserat.

 

Minnen. Som maskrosfrön i vinden. Som drömmar du inte längre minns. Som sedlars vattenstämplar.  Vad drömde jag om?

 

Glesa möten. Tivolin. Öken.

 

Varje morgon håller jag möte med min skugga.

 

Jag ska överge dig. Du ska sköljas bort. Som vattenvirvlar i en vask.  Och jag kommer inte längre att minnas vilka spår du bär i ditt ansikte. Av trötthet och sand.

 

Här vill jag smyga in en röd ton. En ny nyans av elegans.  Motmunnen. Som när jag lånade en diktsamling och fann en att-göra-lista en tidigare låntagare lämnat kvar.

 

Som ett parallellt spår. Som ett sätt att signalera: Här är jag! Ord i vardagspraktik. Gå till torget. Köpa paprika och gurka. Plocka nässlor. Träffa en vän. Skriva mitt CV.

 

Det fanns ingenting som förvånade mig utom: Göra frukost. Som en påminnelse. Som ett sätt att befästa sitt eget värde. Sin existens. Jag skriver. Alltså finns jag till?

 

Det fanns en effektivitet. En matt hållning. Ett ljusgrönt ark som solkats av tid och tider av besvikelser.  Tickande stavelser på ett papper som snart ska brännas upp.

 

Den mörkt purpurröda orkidén lyste med sin frånvaro. Liksom munnen och tungan. Liksom långsamheten i dina smekningar.

 

 

 

Metallängel. Porslinsblomma. Bok av blod. Jag hänger strumporna på tork. Sot och elfenben.  Och de där dammpartiklarna som dansar i solljus. Blodljus.

Jag är en myra på Guds dansgolv. Och jag älskar det.

 

Diktsamlingen är skriven av pseudonym Liv Ulfsdotter, född 1969 och bosatt i Lund.