Vad skriver du?

Jag arbetar på en novellsamling med förvandlingstema. Det är en undersökning av blivande,  absurditet, bristningspunkter, djuriskhet/mänsklighet och magi. Sen skriver jag också på min tredje roman, som nyss klöv sig själv och blev två. Utöver det skriver jag litteraturkritik, så ofta jag hinner och har lust.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Skrivande har aldrig varit speciellt ljuvligt för mig, det är alltid något annat som drivit fram det. Så ja, ibland är det ensamt, ibland hemskt. Men jag har en hund som tröstar. På sätt och vis är jag aldrig ensam. På andra vis, alltid.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag har i perioder sysslat med lucid dreaming (teknik för att kunna styra sina drömmar), och lärde mig då att bokstäver och siffror är det mest förrädiska. De går att använda för att kontrollera om du är vaken (eftersom de hela tiden förändras i drömmen), men den faktiska innebörden blir ofta obegriplig när du ”översätter” den ute i vakenlivet. På sätt och vis är drömmen en upp-och-ner-värld. Här ute förlitar jag mig rätt mycket på språket, men inte där. Nuförtiden består mina drömmar mest av bilder och röster. Men när jag var riktigt inövad på drömtekniker var det inte ens bilder, utan miljöer. Allt var så verkligt allt det verkliga blev skevt.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Eftersom jag är skolad poststrukturalist har jag en problematisk relation till ”sanningen”. Det finns inte en utan flera, och därmed ingen alls. Sanningsbegreppet är så nära förknippat med makt och tolkningsföreträde för mig att jag helst undviker det. Begreppet är statiskt men samtidigt en produkt av språket, och språket är i ständig omvandling. Därför är det paradoxalt i sig självt. Men alla karaktärer man skriver om söker ju en sorts egen ”sanning”. Där blir paradoxen intressant. Den är mänsklig, och jag intresserar mig ju för det mänskliga.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag tror inte jag någonsin har förstått vad det ordet betyder …

Vem skriver du för?

Ibland för mitt sjuttonåriga jag (fast egentligen försöker jag nog mest närma mig hennes språk, hennes skamlöshet och direkthet). Men jag längtar efter att få en läsare, en sån där som man läser om att en del lyckliga ostar har, en som kan se rakt genom texten med knivögon. Säga det som behöver sägas vid exakt rätt tidpunkt. Det skulle allt vara nåt.

Varför skriver du de texter du skriver?

Ibland när jag skriver får jag en glimt av något precis innan det också vänder sig om och försvinner. Det är något undflyende jag försöker gripa tag i, och även om jag har svårt att sätta fingret på vad det är så har det med begär att göra. Och makt. Vad jag begär och vem som har makten är dock svårt att säga. Jag rör mig i dunkel.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Ja för tusan. En period dog jag typ om någon ens nämnde min debutroman. Det är väl en kombination av storhetsvansinne och dålig självkänsla. Jag tänker att det kanske blir enklare med åldern och visdomen. När man bara har skrivit en roman är det liksom det enda man har. Då är det en jävla stress att späda ut det. Fast å andra sidan har jag ångest lite här och där för både det ena och det andra. Gud så man håller på.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Anna Hallberg.

Andrea Lundgren är författare och litteraturkritiker. Hennes senaste roman, Glupahungern, kom ut 2014. Andrea är också ena halvan av litteraturpodcasten Skogarna.

Fotograf: Ylva Sundgren