Kulturdebatt

Oscar Sedholm om Katrine Marçals krönika i Aftonbladet om den nyvalda ledaren för Labour Jeremy Corbyn.

Den 12 september valdes den vänsterorienterade sossen Jeremy Corbyn till ny ledare för brittiska Labour; ett sensationellt val med en utgång som få hade kunnat förutspå. Jag gratulerade på Facebook men konstaterade i samma andetag ungefär att ”Nu får vi se hur länge det tar innan smutskastningen börjar”. De män och kvinnor av tredje vägens socialdemokrati, alltså mittenorienterade sossar, som tjänat under Tony Blair och i samma anda sedan dess, har svårt att svälja att en klassisk socialdemokrat kommit till makten i det egna partiet. Mer förvånad blev jag av att höra bitterhet här i Sverige redan dagen efter valet.

Katrine Marçal skriver på Aftonbladet att Corbyn dömt Storbritannien till att bli en enpartistat under de konservativa, då han är chanslös att utmana. Hon beskriver Corbyns supportrar som ”[en] märklig koalition av övervintrad bokstavsvänster, trendkänsliga miljöpartister, hipsters, vänsterakademiker, politiskt intresserad arbetarklass och unga arga radikaler”. Han anklagas för att ha en lealös inställning till antisemitism och diktatur samt att förvandlat ”det anrika socialdemokratiska partiet till något som mer liknar en proteströrelse i sydeuropeisk stil”. Inlägget fullkomligen dryper av nedvärderande, misstro och bitterhet. Den som läser mellan raderna kan konstatera att det knappt finns något Marçal fruktar mer än att något liknande skulle kunna hända i Sverige.

Sverige har en nutida tradition av att följa brittisk politisk utveckling på olika sätt. Det var Tony Blairs New Labour som inspirerade både högersvängen under Göran Perssons socialdemokrati samt Moderaternas makeover till Reinfeldts Nya Moderaterna. Att Margaret Thatchers stålbadspolitik även gjort sitt tydliga avtryck på Europa och därigenom Sverige är självklart. En seger för Jeremy Corbyn skickar signaler till svensk socialdemokrati: tiden är kommer att förändras igen. Samma maktklick som utförde det politiska palatsmordet på Håkan Juholt får en rysning upp längst ryggraden – behöver de slipa knivarna åter?

Corbyns seger i Labour är ett angrepp på paradigmet, på maktens nuvarande mönster. Den ifrågasätter den defensiva och ängsliga socialdemokratin som visar en allmän konsensus med högern, med enbart små justeringar för humanismens skull. Den avmaskerar nedskärningspolitiken för vad den är: ett ideologiskt drivet mönster som ökar klyftorna till överklassens fördel. Den accepterarar inte den nuvarande dominerande världsbilden, som svensk socialdemokrati kapitulerat under. Det är här som den verkliga poängen ligger; verklighetsbeskrivningen ligger i högerns händer globalt och i Sverige.

Dominansen av detta ideologiska stoff har bakbundit socialdemokratin i nästan tjugo år nu. Samhället har glidit isär och ingenstans i EU har klyftorna ökat så kraftigt som i Sverige. Även de teknokratiska organen, i form av OECD och IMF, har pratat om att ojämlikheten skadar tillväxten och att nedskärningspolitiken inte längre kan motiveras av marknadsmässiga skäl. Ändå fortsätter den att driva Europa i fördärvet och media håller tyst.

Socialdemokratiska väljare har upprepat orden ”Jag känner inte igen Socialdemokraterna längre” och partitoppen yrar om att SAP måste bli tydligare. Det handlar inte om att bli tydligare, utan det handlar om att politiken suger! Det handlar om att klyftorna har skenat och att arbetslösheten biter sig fast men ändå håller ni hårt i pengarna och upprepar borgerligt struntprat! Det handlar om att regionalpolitiken kapitulerats till EU som struntar i sociala perspektiv och välfärd, om att reallönerna frusit, om att tågen inte går, om att Apoteken inte har medicinerna som folk behöver!

Marçal inser inte att SAP står vid ett vägskäl: förändras eller dö. Ett upprätthållande av status quo, av den grå förvaltningsvägen, är dödsdomen för inte bara SAP utan även demokratin, där SD lierar sig med näringslivet och borgerligheten till slut ger vika. Liknande saker har trots allt redan skett våra grannländer. Låt oss istället dela entusiasmen i en ny, stark socialdemokratiskt ledare med gigantiskt stöd från fotfolket, som kan fånga människors hopp och drömmar. Det är där framtiden finns, inte i en verklighet där 80 personer äger hälften av jordens rikedomar.

Olof Palme sa det bäst: Politik är att vilja. Marçal skulle nog tjäna på att hörsamma detta.

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.