Journalisten Daniel Díaz besökte Nationalmuseums stora höstutställning 1989 – kultur och politik med sin mamma med förhoppning om att se invasionen av Panama återberättad. En händelse som har påverkat många människors liv men som inte fanns representerad i utställningen. Díaz undrar hur det kommer sig att invasionen av Panama inte fick plats i narrativet om året 1989 och varför vissa händelser förpassas till osynlighet. 

Här om dagen besökte jag och min familj Nationalmuseums stora höstutställning 1989 – kultur och politik. En utställning som centrerade kring historiskt, dramatiska händelser det året, blandat med konst och populärkultur.

Min mamma hade länge velat se utställningen och tog nu initiativet till att visa oss händelsen som ägde rum det året och som bidrog till varför hon kom till Sverige. Hon flyttade hit sommaren 1990, ett halvår efter den kontroversiella invasionen av hennes hemland Panama – en dramatisk händelse i historien, om något. Över 20.000 amerikanska soldater tog kontroll över nationen via hav, luft och land – för att tillfångata och avsätta landets diktator Manuel Noriega. 

Så fort vi går in i utställningen är det som att slungas tillbaka 31 år i tiden. På väggarna hänger fotografier av Berlinmurens fall, affischer från ungerska motståndsrörelser och den svenska popgruppen Roxette spelas upp i ett rum tapetserat med vinylskivor.

Men det är något som fattas. Efter att ha sett alla upphängda verk lyckas jag inte hitta något om invasionen av Panama, en stor anledning till att min mamma bor i Sverige. Nära utställningens entré, skingras en grupp besökare och bakom står min mamma. Hon är vänd mot en vägg som visar en tidslinje med röda bokstäver och som listar upp olika världshändelser år 1989. Jag ställer mig bredvid henne. Vi börjar högst upp på listan och våra blickar vandrar ner; det står om statskuppen i Paraguay, när gränsövergångarna i Berlinmuren öppnas, när det första pilotavsnittet av Seinfeld sändes, och att George H W. Bush tillträdde som president i USA. Men inget om invasionen av Panama.

Mamma förbryllas, hon går raskt därifrån för att och leta upp närmaste museivärd. Hon frågar varför det inte står något om invasionen av Panama varpå museivärden svarar med att det är en bra fråga och hänvisar sedan till att ta kontakt med utställningens producent. Det gjorde vi. Efter ett snabbt mail till personen med vår fråga kom ett lika snabbt svar: ”Jag trodde faktiskt att den fanns där, men ser nu att den saknas”, följt av: “Utställningen gör inget anspråk på världshändelser, utan växlar mellan ett antal storpolitiska händelser […]”. Att George H W. Bush valdes in som president, anses vara en mer storpolitisk händelse än att han beordrade en kontroversiell invasion som stred mot FN:s stadgar om internationella tvister, är underligt. 

Jag har svårt att tro att den ansvarige, ”trodde” att invasionen av Panama kom med i 1989:s retrospektiv. Hur kan en producent som arbetar på ett museum med upp emot 100 000 besökare i månaden inte ha koll på vad sin egen utställning innehåller?

Det verkar som att 1989-utställningen helt enkelt missade invasionen av Panama. Men hur? Det är ju en komplex och politisk händelse vars innehåll skulle kunna vara en spionserie på Netflix. Invasionen har till och med skildrats i spelet Call of Duty, Black ops II, för de som vill testa hur det är att praktisera kolonialism och invadera ett land. Eftersom Nationalmuseum missade att ta med denna viktiga händelse som undgått det dramatiska året 1989, låt mig sammanfatta hur invasionen gick till. 

Invasionen av Panama även kallad operation ”Just Cause”, var en militär operation, administrerad av George H W. Bush för att avsätta diktatorn – general Manuel Noriega, den 20 december 1989.

Under de sex år som Noriega styrde i Panama, jobbade han med underrättelsetjänsten CIA. Han hjälpte till på olika sätt för att gynna militärens angelägenheter i Latinamerika som innebar att störta vänsterorienterade ledare.

CIA fortsatte samarbeta med Noriega trots vetskapen om hans involvering i droghandel och kokainsmuggling till USA. När detta inte längre var hållbart pressades han till att lämna sin ledarpost i samband med att ekonomiska sanktioner infördes mot Panama. Noriega, vars lojalitet höll på att skifta mot Sovjetblocket såg denna handling som en krigsförklaring och vände sig mot sin arbetsgivare. Responsen blev en invasion.

Det militära ingreppet fick konsekvenser på lokalbefolkningen. Enligt Human Rights Watch rapport från 1991 förblev de civila dödssiffrorna okända (och är det fortfarande) men att de beräknas ha varit höga. Runt 20.000 personer förlorade även sina hem. 

Det jag undrar är: hur har en av Sveriges största konstmuseum curerat utställningen 1989 – kultur och politik? Vilka världshändelser i modern historia anses vara viktiga nog att få ta plats i en utställning som är menad till att upplysa om ett historiskt år. Det verkar som att producenten bakom 1989 – kultur och politik, missat detta men denna miss har skapat en lucka i historien och lämnat utställningens besökare i ovisshet om en allvarlig händelse. Jag undrar vilka andra dramatiska ögonblick av samma innebörd kan ha förbisetts.

Kanske var invasionen en petitess i jämförelse med allt annat som pågick det året. Kanske ansågs en till rad om konflikt i ett Latinamerikanskt land på utställningens tidslinje vara för mycket. Det västcentrerade perspektiv som Sverige har skapar en ignorans om låginkomstländers politiska situation och historia.

Min mammas minnen av invasionen: folktomma gator, luftartilleri som lyste upp natten, USA-soldater sittandes på trottoarkanten med tomma blickar. De är vittnesmål på hur krig och konflikt påverkar oskyldiga människor. Det borde kunna vara viktigt nog att komma ihåg att ha med på 1989-listan av storpolitiskt, dramatiska ögonblick i historien, tillsammans med när det första pilotavsnittet av Seinfeld sändes. 

Toppbild: Under operation Just Cause. Foto: Wikimedia Commons.

Syntolkning: Pansarvagn som kör ur nedsprängda hus.