Rasismen i Europa är inte ett tillfälligt fenomen som endast framträder när Europa genomgår en tid präglad av lågkonjunktur. Det är inte heller en övergångsperiod som rasifierade måste uthärda, för att sedan, i ett slags ’kapitalistisk utopi’, uppnå jämlikhet och rättvisa. Rasism är ett problem oavsett om västvärlden genomgår en tid som karaktäriseras av låg arbetslöshet och jämlikhet, eller massarbetslöshet och klassklyftor. Det är dags att sluta reducera den till ett problem som endast blir tydligt under en ekonomisk kris.

Då och då hör jag analyser som tar upp problematiken kring rasism och ekonomiska kriser. Oftast sammankopplas rasistiska partiers framgångar med hur utbredd rasismen faktiskt är. Jag tycker att det är ett misstag att dra sådana paralleller. Det går hitta rasism under 50-70 talet trots att rasistiska partier inte existerade i parlamentariska församlingar, och trots att västvärlden genomlevde kapitalismens guldålder.

Låt oss gå tillbaka till historien. Tiden 1950-1973 brukar beskrivas av många, högern likaväl som vänster, som kapitalismens guldålder. Låg arbetslöshet, och välfärdsreformer avlöste varandra. Staten och kapitalet satt i samma båt, och tillväxten var hög. Perioden bör beskrivas som guldålder.

Men hur antirasistiskt var Sverige på tiden? Hur jämlikt var Sverige på den tiden? Låt oss fråga romer. Hur tolerant var samhället mot dem? Romer fick inte rösträtt förrän 1959. Romer var och är ständigt diskriminerade. Att Sverige var ett relativt jämlikt land, hindrade inte majoritetssamhället från att diskriminera romer. Romerna ingick helt enkelt inte i jämlikhetsbegreppet. Det var villkorat.

Minoriteter ingick inte i välståndets ekvationer. Graden av diskriminering mot de olika minoriteterna skiljde sig men diskrimineringen mot romer var mer brutal då romer fick sina demokratiska rättigheter senast av alla.

Därför är det ointressant att prata om rasism endast under ekonomiska kriser, då det alltid är kris för de rasifierade. Hur tolerant eller demokratiskt var franska samhället mot de algeriska demonstranterna i det som kom att kallas för ”Massakern i Paris” 1961 som resulterade i mellan 70-200 döda?

Hur jämlika ansågs afroamerikanerna och hur respektabelt var samhället mot afroamerikanerna? Inte särskilt. Afroamerikaner har levt i USA i 400 år och upplevt både ekonomiska kriser och tillväxt – men oavsett ekonomiskt läge har man fått utstå rasism. Martin Luther King’s välkända marsch “marschen till Washington för arbete och frihet” pekade på två faktorer. Den första var att afroamerikanerna var diskriminerade på arbetsmarknaden. Det andra var att afroamerikanerna saknade mänskliga friheter. Som frihet att röra sig trygga på gatorna och frihet från rasism. De gångerna då icke-vita ingick i välståndets ekvation var för att skapa profit som senare skulle transporteras till västvärlden. Rasism användes för att skapa välstånd.

I boken “Människans Rikedomar”, beskriver Leo Huberman att: ”[m]an kanske blev ilsken om man levde i Indien 1769-1770. På den tiden skulle man ha sett tusentals infödda svälta till döds. Därför att det inte fanns tillräckligt med ris? Icke så. Det fanns mycket ris. Men varav kom sig då hungersnöden? Helt enkelt därav att engelsmännen hade köpt upp allt ris och vägrade sälja den igen. Utom till sagolika priser”. 

Nationella resurser användes helt enkelt för att skapa välstånd. Välstånd som de förtryckta aldrig såg eller tog del av. Den ojämlika fördelningen av resurser fortsatte att känneteckna västvärlden. Och det gör det fortfarande. Bästa exemplen är givetvis arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Vi ser hur personer som rasifieras har svårare att få ett arbete, eller till och med svårare att överhuvudtaget komma på en arbetsintervju. Personer med namn som inte klingar svenskt, riskeras att hamna på lag B när arbetsgivaren går igenom jobbansökan. Bostadssegregation är ett lika stort samhällsproblem. De områden där den rasifierade arbetarklassen bor anses inte vara värd att renovera. Medan vita övre medelklassfamiljer fick skatteavdrag för att få bygga spabad och renovera sina villor.

Jag förnekar dock inte att nationalistiska partier får medvind just på grund av ekonomiska kriser. Det har marxister pratat om sedan 30-talet. Varje ekonomisk kris för med sig fascistiska partier. Men dessa partier är enbart toppen av ett isberg för den breda strukturella rasismen. Om vi gör det misstaget, lär vi antirasister få huvudvärk av de första rasistiska skandalerna när SD åker ut ur riskdag.

Varför SD ökar, beror givetvis på många saker. Arbetarrörelsens mjukhet, oviljan att prata klass för att därefter få arbetare att känna gemenskap och gemensamma intresse. Men jag vägrar att ställa upp på de premisser som innebär att rasism endast framträder under ekonomiska kriser. Vitaliseras rasism under ekonomiska kriser? Nej, de som är anhängare till denna teori reducerar rasism till ett fenomen som endast dyker upp när västerländska stater genomgår ekonomiska kriser. Rasism är i ständig vitalitet. Rasism är alltid närvarande. Rasism är inte ett tillfälligt förtryck som försvinner med kapitalistisk högkonjunktur. Det är inte heller ett förtyck som plötsligt försvinner samtidigt som rasistiska partiers undergång. Rasism försvinner med radikal antirasism. Precis som Frantz Fanon sa:

”Så länge du och dina likar likvideras som hundar, återstår dig inget annat än att använda alla tillgängliga medel för att återupprätta ditt människovärde”

Ibrahim Alkhaffaji är en student och aktivist med ett stort intresse för böcker, filosofi och sport.

Foto: Miran Rijavec.