Orden med Therese Bohman

Vad skriver du?

Just nu ett romanmanus, som precis har gått från en okontrollerbar textmassa till något som kommer att bli min tredje roman, det känns helt fantastiskt. Efter båda de två tidigare romanerna har jag tänkt typ ”Nu har jag sagt allt jag någonsin kommer att kunna och vilja säga, nu är det slut, hur skulle jag någonsin kunna producera en enda mening till efter detta…” Men nu kommer jag med rätt stor säkerhet att snart ha skrivit tre romaner och det känns så fruktansvärt coolt! Kanske kan jag skriva fyra! Eller fem. Herregud.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Jo. Det är särskilt ensamt att vara utlämnad åt sin hjärna i långa perioder: att sitta och producera en massa text utan att någon annan läst den, och att vara tvungen att lita helt på sig själv, att det man gör håller. Man måste kunna hantera ensamhet för att kunna skriva, och man måste stå ut med det ständiga pendlandet mellan att tro på sig själv och att hata sig själv. Utsätter man sig för detta upprepade gånger så är man ju uppenbarligen nåt slags ensamhetsmasochist.

Drömmer du i bilder eller ord?

I bilder. Jag kan inte ens föreställa mig hur man skulle kunna drömma i ord. Jag tänker väldigt mycket i bilder också, och i scener, särskilt när jag skriver. Jag tycker nog bättre om bilder än om ord.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Om ”sanningen” är sanningen i objektiv mening så har jag ingen aning. Om det är vad som känns sant för mig, d.v.s. det jag känner att jag vill försöka formulera för andra, så är språket det bästa verktyg jag har.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Inte som i en påbjuden moral. En påbjuden moral känns för mig som motsatsen till konst. Däremot finns det gott om omoral: Jag gillar berättelser om människor som gör omoraliska saker, och frågan om det går att sympatisera med dem ändå, och hur långt man kan dra detta. Det finns definitivt en diskussion om moral i det jag skriver, men inte en moral jag vill pådyvla någon.

Vem skriver du för?

I stunden då jag skriver, skriver jag för mig själv. Alltså inte för att jag själv ska läsa det, för jag vill aldrig läsa det jag själv skrivit, men jag drivs liksom av en uppfyllande känsla av att jag håller på att skriva mig fram till något centralt, att jag närmar mig nåt slags sanning, att jag faktiskt lyckas kommunicera något som känns angeläget för mig. Men vem jag kommunicerar det till tänker jag aldrig på när jag skriver.

Varför skriver du de texter du skriver?

För att det är de texter om kommer. Jag är väldigt intuitiv när jag skriver, jag blir ibland överraskad själv över att jag har skrivit det jag skrivit, eftersom det inte gick att förutse. Däremot ser jag tydligt att jag uppehåller mig kring vissa frågor: rätt och fel, lojalitet och svek, makt, ensamhet, längtan … Det är väl liksom mina teman, som är den motor som gör att jag över huvud taget har ett behov av att formulera mig i skrift.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Själva skrivandet kan vara ångestfyllt, när det tangerar sådant som verkligen bränns inom en själv, men det är ju en del av poängen med att uttrycka sig genom konst. Ibland tänker jag ”Nu kommer alla att hata mig!” om saker jag skriver, men det har jag inte ångest över längre.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Baudelaire, men han är ju tyvärr död, så kanske Yahya Hassan.

Therese Bohman är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet på Expressens kultursidor. Hennes senaste roman, Den andra kvinnan, är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2015.

AV

Kommentera

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.