ett träd där lemmarna vikts undan

och sökt ett annat sätt att växa på

inget är mer levande än klorofyllet,

medan det är blodet som löser upp

särdelningen i fogen mellan stam och mark

gör att munnen förlorar kontakten med syret:

det skapas alltid två huvuden ur samma kropp,

hörseln och smaken däremot går samman

armen simmar vid sidan av den andra armen

snida rotens nät

ska tiden bygga stammens bredd

snida rotens nät

och sila tiden.

halveringstid följer på halveringstid

en dragen tråd under ytan

räcker till andra sidan ängen

och sedan in i berget

en uppbyggnad lever vidare till annan:

spruckna höljen

beklädnaden, ursinnet växer sig större

när kroppen är levrad förlorar också köttet kontakten med huden

som spiraler riktas talet inåt

verktygen tas i beredskap,

skallarna delas,

att vittna särslitningen gör kontrasten tydligare:

den skrovliga insidan

en svidande spänd hud som stramar åt, och formar sig

världen, personen

som ömsom slitit skinnet från kroppen ömsom stått orörlig

barnet förpuppas inifrån och ut:

världen tecknas och spänns över en glob

den ena tiden blir till den andra, drivande öar

dagar blir varandra lika som ansikten

en sträckt rörelse bänder tiden

och kroppen stannar till i den tjocka luften

innanför ögonlocket kurar ögat

bidar blicken som var blind

såret flödar

ur ytan stiger den nya tiden

lite mer tillbakadraget

som ett mindre djur kan det kravla

eller människor i mitten av en natt

utrymmet i nerv och yta blir oändligt

pulsens förändrade rytm

gör sönderdelning transformerad

och när sprickor i mark och golv vidgas

måste barnen räddas

måste alla ligga brygga över avgrunder

ett barn lutar sig mot det andra

en värld är grönskan

även om barnet är fött

koagulerar det direkt

och rösten kan inte höras

eftersom skogen är svald

och väggarna brutna

det hetsas fåglar

på ett sätt som påminner om storm

de känner inte igen sättet

handen för dem framåt

det är ett uttryck för den gamla tidens frihet

rör sig allt närmare i cirklar, dagarna.

kamma vägar i försök att finna ordning,

men vräka dem omkull i trassel

havet enklare att sköta

ingen stad, ingen fågel att mata

huvudskålen som en putsad skål

de putsade benen sorterat ett och ett

först mitt på dagen blir dörren öppen

röster är inte längre ett hinder

det nya rummet är byggt

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Epikris på Sadura förlag.

Denna text är ett sätt att se på tid, och se på dess transparens och/eller sönderfall.