Det här är det första av två inlägg om Tahar Djaouts roman Les Vigiles.

Tahar Djaout (född 1954) är en algerisk författare, poet och journalist. Såväl hans romaner som poesi och hans journalistiska gärning inspirerades i hög grad av hans kamp mot korruption och fundamentalism, vilket gjorde att han ofta uttryckte sig i form av sylvass och subversiv satir. När Algeriet blev alltmer oroligt mot slutet av 80-talet, slitet mellan statlig totalitarism och religiös fundamentalism, kom han att bli ett av det algeriska inbördeskrigets första offer, skjuten med två skott utanför sitt hem i maj 1993. Han avled några dagar senare. Idag, i ett Algeriet som på många sätt står inför samma utmaningar nu som då, är Djaout en mycket respekterad författare och ses av många som en demokratins och yttrandefrihetens martyr. Personligen räknar jag honom som en av mina absoluta favoritförfattare och anser att det är en stor skam att inget han har skrivit någonsin har översatts och publicerats i Sverige (med undantag för ett kortare utdrag ur just Les Vigiles). Jag har velat skriva om Tahar Djaout länge men det har inte blivit av eftersom jag har varit rädd för att inte kunna göra honom rättvisa, men jag hoppas på att fler i Sverige ska få upp ögonen för denna oförtjänt bortglömda författare. För den som inte vill eller kan läsa hans texter i franskt original finns två romaner, bland dem Les Vigiles som jag recenserar här, i engelsk översättning (The Watchers).

Källa

År 1991 publicerades Tahar Djaouts roman Les Vigiles (= De vaksamma eller Övervakarna). Den skildrar författarens hemland Algeriet mellan två blodiga krig: ett historiskt för frihet från det franska kolonialförtrycket (1954-62), och ett framtida inbördeskrig som snart skulle komma att bryta ut (ca 1992-2000). Det finns mycket i den här romanen som är höjt i dunkel och som är svårt att sätta fingret på, som till och med ibland inte är vad det verkar vara och där ingen av karaktärerna har en fullständig överblick över det skeende som gestaltas. Men det är precis så det är tänkt att vara och det bidrar till en surrealistisk och mardrömslik stämning (tänk ungefär Kafkas Processen). Det är faktiskt ganska svårt att redogöra för handlingen i romanen eftersom den är så komplex, i alla fall om man ska vara hyfsat kortfattad och dessutom inte avslöja för mycket. Men en sak är i alla fall säker (kanske är det det enda som är säkert?), de båda krigen spelar stor roll.

Ja, egentligen kan man ju inte tala om två krig än, eftersom det som idag är känt som det algeriska inbördeskriget inte hade brutit ut ännu när romanen publicerades (lång historisk parentes, läses av den intresserade: det beror i och för sig på hur man ser på saken. Själva grejen med inbördeskrig är ju att de ofta är inofficiella, böljande och svårdefinierbara vilket i sin tur ofta gör det svårt att avgöra exakt när de började och när de slutade. I Algeriets fall brukar man säga att inbördeskriget bröt ut i januari 1992, då de första demokratiska valen avbröts, medan andra påstår att det inleddes redan under 80-talet som markerades av ett ökande folkligt missnöje, framför allt bland den berbiska minoriteten som ansåg sig diskriminerad. Om inte annat befann sig det algeriska samhället i alla fall i upptrappningen mot vad som skulle komma att bli ett inbördeskrig under den period som Djaout skrev denna roman.). Ändå är faktiskt den exakta tidpunkten för berättelsen en av romanens många oklarheter. Inga exakta årtal nämns och dessutom ges få övriga ledtrådar som hade kunnat ge en ungefärlig känsla för historiens tid (exempelvis gällande teknik och mode och liknande). Även historiska referenser är få. De enda som ges är ganska vaga, det handlar om kolonialt förtryck, ett frihetskrig och sedermera vunnen självständighet (som ligger ca tre decennier tillbaka i tiden) som dock följs av just det samhälle som beskrivs, där inkompetens och korruption härskar.

Detta får som effekt att även den geografiska platsen förblir höjd i dunkel. Enbart två ortsnamn som har någon större betydelse för historien nämns i hela romanen: Sidi Mebrouk som är namnet på den lilla staden där större delen av handlingen utspelar sig och Heidelberg. Den senare är en stad i Tyskland, ett land långt bort, och den berättas bara om indirekt och den förstnämnda, Sidi Mebrouk, är såvitt jag kan avgöra en fiktiv stad (den som vet om detta stämmer eller ej får gärna höra av sig). Denna lilla stad får vi veta är en förort till en huvudstad som aldrig nämns vid namn. Det är dock fråga om ett muslimskt land med ett varmt klimat präglat både av närheten till ett stort hav och av ökenvindar. Alla dessa ledtrådar, tillsammans med det faktum att boken är skriven av en algerier, får oss att anta att det rör sig om Algeriet och om huvudstaden Alger och att tidpunkten antagligen är sent 80-tal eller tidigt 90-tal, alltså den samtid i vilken boken publicerades. All denna osäkerhet kring tid och plats ger två huvudsakliga effekter: för att få en grundläggande förståelse för texten måste du som läsare vara hyfsat insatt i det du läser om, annars kan du inte dechiffrera gåtorna. Men det ger dessutom intrycket av att Algeriet, och kanske framför allt maktcentrumet Alger (och för den delen även den gamla kolonialmakten Frankrike liksom Europa som helhet), är onämnbara. Kanske för att de representerar något skamligt som författaren inte vill behöva förhålla sig till, eller kanske för att det är något skräckinjagande, något som man måste akta sig för att tala för mycket om, särskilt om man är kritisk?

Handlingen är som sagt komplex och i centrum för romanen står ett förvecklingsdrama mellan de två huvudpersonerna. Den vi först får stifta bekantskap med är gamlingen Menouar Ziada. Han bor i Sidi Mebrouk sedan landets självständighet och han är en av dem som deltog i det krig som vann friheten från det koloniala förtrycket. Tack vare detta är han på sin ålders höst, då romanen utspelar sig, en av de som är privilegierade med en statlig pension och ett fint hus i denna förort till huvudstaden. Men trots detta plågas han av en känsla av att hans egen och kanske hela landets säkerhet, den som han i sin ungdom riskerade sitt liv för, är hotad. Han känner att han är märkt av döden och tillbringar sina dagar med att fylld av onda aningar speja över grannskapet.

Samtidigt får vi också följa den betydligt yngre Mahfoud Lemdjad. Han är lärare i matematik i en av huvudstadens gymnasieskolor men lägger all sin lediga tid och energi på sitt stora projekt: färdigställandet av en maskin som han har designat. Maskinen i fråga är en traditionellt inspirerad vävstol och större delen av romanen handlar om hur Lemdjad först flyttar till Sidi Mebrouk för att kunna färdigställa den och sedan, när den väl är klar, söker patent på den och även ansöker om ett pass för att kunna åka till den tyska staden Heidelberg för att där kunna ställa ut maskinen på en innovationsmässa. Men för att erhålla dessa två papper som han behöver måste han gå genom den statliga byråkratin och där tar det stopp. Han åker fram och tillbaka till olika kontor i staden, talar med en mängd olika människor, får motstridiga och till och med felaktiga uppgifter, får utstå förolämpningar och slösar mängder med tid utan att aldrig veta vem som motarbetar honom eller varför.

“Si tu parles, tu meurs. Si tu te tais, tu meurs. Alors, dis et meurs!”

(En ungefärlig översättning skulle lyda: ”Om du talar, dör du. Om du tiger, dör du. Alltså: tala och dö”)

Det här är ett citat som ofta förknippas med Djaout men enligt Alek Baylee Toumi, som skrivit ett förord till den engelska översättningen till Djaouts sista roman Le dernier été de la raison, så väl som enligt franska Wikipedia, stämmer inte detta. Det rör sig istället om rader ur en dikt skriven av den palestinske poeten Moeen Bessissou. Men det är trots det rader som reflekterar Djaouts författarskap och gärning mycket bra och det verkar dessutom ha varit rader som han faktiskt läst och som inspirerade honom i verkliga livet

Jag tolkar den här historien om Mahfoud Lemdjad och hans maskin som en sorts allegori över Tahar Djaouts hemland och samtid och jag tror att bland annat åldersskillnaden mellan dessa två huvudpersoner har en central betydelse. Genom att tillhöra två olika generationer representerar de också olika saker och här kommer vi tillbaka till de två krigen. Ziada tillhör den äldre generationen som framför allt har formats av det koloniala förtrycket och av kampen för självständighet. Han är till och med en av de veteraner som har deltagit i kampen som gav landet dess frihet. Den yngre Lemdjad däremot hör till den generation som antagligen har få om ens några minnen av den koloniala perioden. Ziada och andra av hans generation som deltog i kriget är, fortfarande 30 år efter dess slut, gynnade av den orubbliga hjältestatus dessa veteraner åtnjuter. Lemdjad däremot ser framförallt alla de unga algerier i hans egen ålder som inte har några privilegier alls, som har svårt att hitta jobb och bostad, som inte har råd att lämna föräldrahemmet eller gifta sig och som dessutom förnekas eller skambeläggs för de få nöjen som finns tillgängliga som exempelvis utomäktenskapliga sexuella förbindelser och alkoholkonsumtion. Missnöjet med den styrande eliten, det vill säga med de gamla krigarna som tog makten i och med självständigheten, är påtagligt och deras privilegier framstår mer och mer som orättvisa förmåner som enbart genererar korruption.

Jag tror att det i den här sortens skarpt kritiska verklighetsbeskrivning finns något som vi bör ha stor respekt för. Grundläggande för i stort sett alla postkoloniala teoribildningar är att det är svårt att rikta kritik mot det egna samhället, den egna kulturen, efter det att frihet från förtryck utifrån har uppnåtts. Det här är något som exempelvis kvinnor, etniska och kulturella minoriteter och hbtq-personer inom grupper som har utstått kolonialt förtryck ofta har fått känna på. Kritik som inte riktar sig utåt utan istället inåt, angående exempelvis patriarkala traditioner eller bristande demokrati ses ofta som ett svek och kan därför inte tolereras. Och jag tänker att det är just det här som Djaout har lyckats så väl med att representera i Les Vigiles, där skildringen av Mahfoud Lemdjads och Menouar Ziadas vardag antar närmast schizofrena drag (återigen, tänk Kafka). Spåren och såren från rasismen är fortfarande ett levande minne i Algeriet (Djaout gör flera hopp bakåt i tiden till Ziadas ungdom och skildrar exempelvis hur hans beslut om att gå med i den antikoloniala motståndsrörelsen skedde efter att han bevittnat mordet på en man i sin hemby) men rättfärdigar ändå aldrig den ofrihet som råder även efter självständigheten. Den som inte blundar för detta måste leva med en sorts kluvenhet.

Även om Mahfoud Lemdjad, uppfinnaren, är den karaktär som ägnas mest utrymme i boken får jag ändå intrycket av att det är åldringen Ziada som är bokens verkliga huvudperson och tragiska anti-hjälte. Han framstår som en person som under hela sitt liv har manipulerats av andra personers viljor, personer som sällan haft särskilt högre motiv än att berika sig själva med makt och pengar. Ziada är ingen ”ond” person men är ändå den som ligger bakom Lemdjads bekymmer med den statliga byråkratin. Det avslöjas nämligen ganska tidigt i romanen att det är Ziada som i tron om att Lemdjad sysslar med någon form av omstörtande verksamhet anger honom till det maffialiknande nätverk av veteraner som inofficiellt styr staden. Han tror att han skyddar sin stad och sitt hemland men hjälper alltså i verkligheten till att upprätthålla ett korrupt system. Offret blir Lemdjad som med sin maskin symboliserar ungdom, innovation, intellektualitet och företagsamhet. Men även Ziada är ett offer för de krafter som manipulerar honom.

Les Vigiles finns tillgänglig i engelsk översättning och heter då The Watchers men går tyvärr bara att få tag på via Amazon (vad jag har kunnat se). Ytterligare en bok finns i engelsk översättning: The Last Summer of Reason (det franskspråkiga originalet Le Dernier été de la raison har jag ännu inte lyckats få tag på). Övriga böcker, inklusive all poesi och den novellsamling som Djaout författat finns inte tillgängliga i översättning och är dessutom mycket svåra att få tag på i original.]

Victoria Gustavii studerar för närvarande litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet. Hennes stora intresse är litteratur från norra och västra Afrika, särskilt franskspråkig sådan. Tyvärr är just denna litteratur på många sätt underrepresenterad när det gäller exempelvis översättning och utgivning i Sverige. Victorias ambition med bloggen Books and Poetry to Protect Me är därför att försöka lyfta röster från denna del av världen som annars sällan uppmärksammas i Sverige.

Omslagsbild: Hichem Merouche