Den här recensionen skrevs den 29 september. 

Författaren bor i Berlin. Han har fått vetskap om Samuels öde, om bilolyckan som tog hans liv, om det nu inte var så att Samuel tog sitt eget liv i en bilolycka. Författaren fattar intresse för berättelsen. Och Khemiri litar på läsaren, när han i bokens inledande sidor ger en vag antydan om att intresset för berättelsen om Samuels slutgiltiga öde, springer ur författarens egen förlust av en närstående människa.

Berättelsen om Samuel vecklas ut genom författarens samtal och intervjuer med Samuels närstående och bekanta. Författaren möter grannen, mamman, personalen på Samuels mormors demensboende, bästa vännen Vandad, bästa vännen Pantern, ex-partnern Laide och mormorn, som lider av demens, innan Samuels respektive författarens egna jags perspektiv ges utrymme. Men det finns ingen sanning, alla berättelser är subjektiva.

I korta stycken ger var person sitt personliga minnes bilder av personen som lämnat dem och det dödliga livet på jorden i en eventuellt avsiktlig bilkrasch. Samuel skrivs fram genom vittnesmålen. Genom Vandad, som lämnade kriminaliteten bakom sig när han träffade Samuel och helt gick in i den nya vänskapen (eller omedvetna förälskelsen?) till den tanige killen som jagade erfarenheter och svar på livets existentiella frågor. Genom Laide, vars planer på att endast kortvarigt stanna i Stockholm efter flytten hem från Bryssel förändrades när hon började jobba som kontakttolk och därigenom träffade Samuel. Genom Pantern, den flummiga konstnären som flyttat till Berlin, hon som blev given en fristad hos Samuels familj och som varit hans bästa vän sedan tonåren.

Successivt formuleras var persons subjektiva sanning om en människa som ständigt tycks sökande efter sitt eget veritas. Samuel var rastlös, osäker. Och hans liv, mötet med de olika människorna i det, äger rum i ett samtida Stockholm som i den här boken får vara just den starka karaktär som staden är, med all sin påverkan på människorna som lever i den.

Emellan och omkring de stora evenemangen i boken skildras det nutida, vackra Stockholms vardagliga fulheter. Tjafs och stress över pengar. Inre och mellanmänskliga konflikter som grundar sig i politiska meningsskiljaktigheter, eller kanske framför allt: svårigheten att vara moralisk i en omoralisk samtidsvärld.

Samuel, Pantern och Laides karaktärer är trovärdiga och träffande porträtt av den flytande moderniteten som beskrivs av sociologen Zygmunt Bauman: ”Vi lever trots allt inte först i en förmodern, sedan i en modern och slutligen i en postmodern värld. Alla tre ”världarna” är abstrakta idealiseringar av ömsesidigt oförenliga aspekter av den enda livsprocess som vi alla så gott vi kan försöker göra så sammanhängande som möjligt.”

Allt jag inte minns skildrar det uppluckrade och individualiserade samhällets konsekvenser för dess gemene medborgare. Den individualisering som består av, i Baumans ord: ”En förvandling av människans ”identitet” från något ”givet till en ”uppgift””, för vilket Samuel är ett perfekt exempel på samtidens jagade själ, en människa som i en trasig värld försöker erfara sig hel. Bland människor vilka alla bär på endera ångest, tomhet, eller en alltför lättsam och carpe diem-inspirerad attityd, vars världsbilder och tolkningar skrapar mot varandra. Den skriver tydligt ut det samtida Stockholms allmänna tragedier, mäns våld mot kvinnor, rasismens konsekvenser för rasifierade, arbetarklassens fortsatta kamp. Den skildrar det nutida Stockholm som jag kommer minnas. Och den skildrar kanske framför allt hur svårt det är, mitt bland allt detta, att älska och minnas varandra för dem vi är.

Arazo Arif är poet, journalist och medarbetare bakom Kultwatch.