romer är fast i en urgammal tiggarkultur
ger du något till dem är du själv fast
i en medelklassig samvetsdövarkultur

de flesta flytingar som kommer hit
är starka och välbärgade ensamma män

och i september sa ännu en gammal vänstervän
att han hört att de självgoda volontärerna vid centralen
redan återvänt till radhusen
de pallade bara ett par dar

och fick jag inte nyss från ytterligare en gammal vänstervän
en länk till expressen om en man från rumänien
med stor villa tre mobiltelefoner och två paddor
som tiggde i sverige för att det gav mer än jobbet där hemma

*

jag vet inte jag vad jag ska tro
om tiggarna flyktingarna eller världen i stort
eller ens om mina gamla vänstervänner

*

jag vet bara att V i ett par tre år nu
suttit långt mer tid på asfalten utanför mitt konsum
än i en eventuell lyxvilla hemma i rumänien
vi har inget språk gemensamt annat än blickarnas
men jag känner igen nu
som hos en gammal bekant
hennes ständigt matta leende
att hon får ett bistert uttryck
när plusgraderna blir få och råa
och nu när väderappen säger minus tio
är hennes kinder blå

och jag vet att de flyktingar jag mött
på ett västmanländskt asylboende
faktiskt är män nästan alla
inte så starka
men ändå starkare än hustru och barn
som kanske får slippa den farofyllda resan
om de kan komma efter som anhöriga
så var åtminstone deras förhoppning
men det verkar ju kört nu

och jag grubblar mig fördärvad över min afghanske vän
så rik och stark som han tydligen är
även om han skickligt döljer det i en listig depression
varför han då så knäppt gav sig av –
lämna vänner släkt språk och kultur
bara för att dryga ut sin förmögenhet
med slantar från det svenska bidragssystemet

ångrar han sig nu när han i arton månader
suttit i en barack i skogen långt från varje by
i väntan på besked
– eller kom han möjligen av andra skäl

*

sist jag passerade centralen stod volontärerna ändå kvar
självgodheten vet tydligen inga gränser
och jag fortsätter söka nya vänner

Erik Wijk

Bild: Sofia Runarsdotter