Rojin Pertow om en blind fläck i Jonas Hassen Khemiris “Allt jag inte minns”.

Det känns märkligt att lägga ifrån sig, framförallt för att det gick så fort. Hastigare än det brukar, men så är också alltid fallet de gånger jag hållit någonting signerat Jonas Hassen Khemiri i mina händer. De följer med mig över land och stad, i fickan på ytterrocken, på nattduksbordet, i väntrummet, på tåget till Gävle där jag gjorde mina första avtryck i snön. Det är också hans sätt att skapa figurer som redan finns, plocka upp dem och skruva till deras person så att den översätts till berättelse på ett vis jag kan läsa om. Och känna igen. Ögat för detaljer skapar den säregna hyperrealismen i karaktärerna och miljöerna, det är svårt att beskriva det enkla utan att övergå i banalt.

Det är därför jag är besviken. Jag tänker på Laide, som ytligt sett är som jag och många av mina vänner. Underblåst av ett bottenlöst begär efter rättvisa, aktivist, politisk dissident, brydd. Men är det allt vi är? Nej, Laide är också svartsjuk, kontrollmanisk, snobbig och ironiskt nog självisk. Är det så Jonas ser oss? Vi kvinnor som på de sätt vi kan tar oss fram i en tillvaro kantad av krokben och glastak. Som känner andra människors situation i våra egna ben, inpå och in i kroppen. En hand som letar sig in genom bröstkorgen och lungorna men stannar innan ryggraden och tar ett kyligt järngrepp om någonting onämnbart. Att döva sitt eget dåliga samvete genom att göra det man kan efter förmåga till behov är inte bara själviskt, det är också empatiskt. Männen Vandad och Samuel gör inget för världen omkring dem, men de är roliga och sympatiska. De älskar varandra och försöker ta tillvara på sitt enda liv, hela och flerdimensionella karaktärer. De är hyperrealistiska.

Som hastigast tänker Laide att han inte vet någonting om henne och hennes historia, vad hon varit med om och vad som driver henne. Det verkar tyvärr vara sant, han vet inte varför hon är som hon är, han vet bara att hon är så. Köper ekologiska varor och äter vegansk soppa men inte ett spår av den blödande moral som driver en sådan konsumtion. Vi är inte såhär. Vi har fler dimensioner. Det är olustigt att se en författare jag sett så mycket upp till sälla sig till ett digert stall av manliga oförstående som blickar ut på kvinnligheten. Någonstans undrar jag hur det kan gå ihop. En observatör av verkligheten av denna kaliber, kan han ha en blind fläck i sitt synfält? Jonas pockar på varenda smula av vad det innebär att vara brun i en vit majoritet, men här skissar han endast konturerna av en bekant femininitet.

I Laide skapar han en alternativ “manic pixie dream girl”, en kvinna som förnimmer om någonting verkligt men som inte är verklig. En chimär av mig och mina vänner. Som jobbat gratis för att säkra mat och husrum åt de trötta, de fattiga, de som flytt. Protesterat, rört upp känslor, skrivit och slagits. Vi som inte kan leva med oss själva. En av två saker har hänt; antingen finns Laide bara till som ett komplement till Samuel, en stöttepelare till den han är. Eller så vet Jonas ärligt ingenting om oss, eller bryr sig inte tillräckligt. Båda scenarion är dessvärre just hyperrealistiska och helt i enlighet med den verkliga ordningen.

Besvikelsen blir därmed också bearbetad. Varför besvikelse, det är precis som i den vardagligaste av vardagar? Kvinnornas arbete, känslor och engagemang nedvärderas och bortses till förmån för de egenskaper män finner irriterande. Som kontrollbehovet, svartsjukan och snobbigheten. I en sista tillbakablick viner Laide förbi i Samuels minne, hon är sur över en ledare i Dagens Nyheter. Det är allt. Det är så han minns denna oförglömliga kärlek som ruckade på grundvalarna i hans tillvaro. Laide har rätt, han vet ingenting om oss.

Rojin Pertow är socialantropolog och frilansskribent. Recenserar regelbundet film i Nöjesguiden och är en återkommande kulturkritiker i Feministiskt perspektiv. Bloggar på Lacket. Uppvakta gärna med beundrarmail.