FN:s mått på hunger och undernäring är att en människa konsumerar mindre än 1800 kalorier på en dag. Jag har dagar när jag bulimiskt vräker i mig ostbågar, sen går jag in på toaletten, stoppar fingrarna i halsen och ser en gulkletig sörja flyta i toastolen. Statistiken över undernärda skiftar mellan 900 miljoner och 1 miljard. Mat är politik. Kropparnas politik. Inälvornas politik. Känslornas politik. Kön som saknar mat. Skrikande barnmagar. Jag brukade alltid koka för mycket makaroner till mina barn när de var små och slängde resterna i soporna. Jag orkar sällan sopsortera. Grovsorteringen i hjärnan är tillräcklig. Sopornas politik. Hjärnans politik. Kropparnas politik uppenbarar sig överallt: historiskt, ahistoriskt, filosofiskt, ideologiskt, populärkulturellt, universellt.  Kropparna reproducerar maktförhållanden, som giftutsläpp. Teori och praktik, kan inte skiljas åt. Jag upplever ofta att kroppen är ett bihang till hjärnan. Tudelningens politik. Det finns kvinnor som går från plåtskjul till plåtskjul i Sydafrikas kåkstäder för att väga och mäta nyfödda barn. Undernäringens politik.

Hunger, svält, malnutrition, tryggad livsmedelsförsörjning, livsmedelssäkerhet, matsuveränitet, anorexia, bulimi, skära sönder sig, plastiskoperationer, fettsugning…

Att se till helheten. Inte orka eller få leva politiken. FN:s milleniummål var att antalet hungrande skulle halveras. Det blev aldrig så. Distinktioner. Ambitioner. Att ha visioner leder ofta till nederlag och besvikelser. En god vän har fått diagnosen: klimatdepression. Det finns etiska och solidariska risker med ett resonemang som mitt. Ett felaktigt fokus infinner sig alldeles för lätt. Jag vill ogärna definiera mig själv eller andra eftersom jag har en nästan paranoid respekt för definitionernas kraft och verkan. Att dekonstruera är en tänkbar metod för att frigöra emancipatorisk kunskap och livsvilja. Många, många människor behöver mat. Många, många människor har tomrum inombords som behöver fyllas. Att ha mat att äta borde vara en mänsklig rättighet. Det deklareras som en sådan men 1 miljard undernärdas kroppar berättar att det inte är sant. Falska deklarationer. Tomhetens politik.

Att inte få någon mat och dryck, då dör människan. Biologins politik. Att inte känna att livet är värt att leva. Laga mat är en politisk handling och att inte kunna laga sig själv är också politik. Att allt är politik är en utsaga som omfattar allt och inget. När vi går och handlar är det världens orättvisa villkor som vi köper. Livsmedelsfrågan. Konsumtionsmönster. Klimatpåverkan. FN varnar för en miljömatkris. Jordens resurser kommer inte att räcka till för att producera mat till alla. G-8 länderna lovar att öka biståndet till de fattigaste länderna men de har inget intresse av en radikalt förändrad kapitalistisk fördelningspolitik. Det finns 46 länder i Afrika. Kontinenten, har nationella och lokala variationer, men om det börjar pratas för mycket om de välbärgade i Afrikas länder, finns risken att de undernärda inte får någon mat alls. Cynismens politik.

Hållbarhetens politik för både själen och magen, går det att uppnå? Rätten till mat. Rätten till välmående.  Den globala mätta mänskligheten.  Livets politik, hur smakar det?

Cecilia Persson är författare och historiker

Bild av Carolina Thorell