Stellan Beckman skriver om Litteratur, sorg, och döden
“Vi har samlats här idag för att ta farväl av…” Prästens ord fick hjärtat att hoppa till en extra gång. Jag satt där på kyrkobänken, omgärdad av kända och okända som alla var bekanta med den som låg i kistan. En månad hade gått, och ännu fler skulle gå, innan det blev uppenbart vad som egentligen hade skett. Sedan dagen då jag satt i kyrkan kom prästens ord att dyka upp i huvudet när jag minst anade det. På jobbet, vid datorn, när jag diskade, en promenad i skogen.
Det brukar sägas att inför döden är vi alla lika. Men det finns en sak som skiljer människor åt när det kommer till döden: sorgen. Alla människor känner sorg, vissa mer och andra mindre. Mycket beror på den relation vi haft med den döde. Att bearbeta sorgen, och saknaden, kan te sig olika från person till person, tack vare detta.
Ibland kan det fungera att resa bort, om inte fysiskt så med litteraturen, om så bara för en stund kunna glömma sorgen och komma tillbaka starkare, eller för att helt enkelt finna något som bekräftar ens känslor. Litteratur fungerar fruktansvärt bra för att bekräfta de flesta känslor, även om sorgen är på något sätt svårare att finna i litterär gestaltning. Med det menar jag att sorgen inte är obefintlig, men att man oftast väljer att ta med sorgen som en interlude till andra känslor. Eller kanske ett lyckligt slut.
En författare som jag funnit ge två skildringar om sorgearbetet som jag gillar, är Douglas Coupland. Han kanske inte är den förste författern du tänker dig skulle behandla sorg. Från början en konstnär född och bosatt i Kanada har han gjort sig ett namn som författare och samtidsskildrare där bland annat romanerna Generation X och Mikroslavar är mest kända. Att hans övriga romaner sällan lyfts fram är däremot en gåta. Och då främst de sorgliga Girlfriend In A Coma och Hey Nostradamus!, som jag kom att söka mig till i min sorgeprocess.
Girlfriend In A Coma publicerades 1998 och Hey Nostradamus! 2003. Hur stor betydelse har gapet på 15 år mellan böckerna? Jag skulle kunna vara klyschig och säga att Hey Nostradamus! framstår som mer mogen. Girlfriend In A Coma innefattar en sorts post-apokalyptisk historia, och kan ibland framstå som lite vimsig. Det är inget fel med humor blandat i sorg och världarnas förfall men det riskerar ju alltid att stöta bort läsaren. Men om vi bortser från de märkbara skillnaderna finner vi att båda böckerna har karaktärer som är lätta att sympatisera med. Eller vänta, jag skulle nog säga att det minimala karaktärsgalleri som Hey Nostradamus! har till sitt förfogande framstår som att ge karaktärerna mer plats att bre ut sig och sin sorg.
Båda böckerna har snarlika teman och utgångspunkter – livet efter döden, sorg, tro – och båda inleder med en död person som berättar om sitt liv och hur de dog. Den döde personen fungerar som en tongivare, en som presenterar sin relation med resten av karaktärerna och fångar upp läsaren. De första kapitlena fungerar nästan som referat för en egen roman eller längre novell, men som läsare inser man snart att romanerna fokuserar på de som blev kvar i livet.
Jag vet inte riktigt vad Coupland själv tänkte när han valde att introducera romanerna med en död person som får föra sin talan. Men då jag vet att Coupland har vuxit upp som, och fortfarande är, en ateist, ser jag greppet inte bara som ett bekvämt sätt att presentera romanens upplägg, utan också ett sätt att tolka “livet efter detta”. Ja, det måste innebära att det enda “livet efter detta” som finns är sorgen efter den döde, för visst känns det som en annan värld när någon går bort? Ibland kanske det bara är en känd artist som fanns där när vi växte upp, eller din mormor, eller en vän, och alla som känner dem reagerar på deras död. De sörjande får mycket att stå i. Man kommer till insikter. Livet är kort. Livet är ynkligt. När någon dör ändras vår plats i tillvaron, våra relationer kanske tar en ny bana, andra kanske stannar upp helt.
Med respekt för den nyfikne vill jag inte avslöja allt för mycket om romanernas innehåll, men jag måste ändå säga någonting om slutet. Båda romanerna slutar olyckligt, eller rättare sagt så slutar de inte alls. Båda böckerna framstår som att de lämnar mycket åt läsaren att tänka över när sista sidan har vänts. Efter att ha läst Girlfriend In A Coma och Hey Nostradamus! är det många trådar som hänger kvar. Visst kan det framstå slarvigt, men “livet efter döden” lämnar många trådar åt de sörjande. Ibland kanske de tar en eller två av trådarna och syr ihop ett täcke att gömma sig under. De gör den döde till en religion, och visst kan det vara så att en religion, eller litteratur, kan skänka tröst i sorgen, men det viktigaste – tror jag – är att när någon går bort ska alla korten läggas på borden. Låt de kvarlevande få se alla nyanser och masker som den döde burit genom livet.
Oavsett hur mycket vi får läsa om döden, eller sorgen över de döda, kan det aldrig förbereda oss för när anhöriga går bort. Vi tar livet för givet, levande människor för givet, och det är kanske vad som gör chocken så stor. Döden är lätt att acceptera, men svårare att förstå, och sorgen underlättar inte processen i att “gå vidare”. Andra människor, ens egen religion (förutsatt att du har den), eller kanske litteratur, kan skänka tröst under sorgen. Det kan ge dig en känsla av att du inte är ensam om att tänka över döden och behandla din sorg. Ja, någonstans kanske litteraturen självt framstår som en religion, om inte bara i det att många är dedikerade bokmalar och andra, som jag själv, som bara vill finna tröst i att inte vara ensam i sin sorg. Tiden läker alla sår, sägs det, men ärret finns kvar.
