Inför västerländska ögon är inget terrordåd jämlikt. Faller terroristen utanför kategorin “vit kristen man” kommer rapporteringen alltid att följa samma mönster: Ett hot som kommer utifrån, främst i form av en man som inte klarar av den amerikanska drömmen och moderniteten. Det brukar ofta vara kontentan av journalisters berättelser av “icke-vita terrorister”.
Men är disillusionen gentemot modernitet och amerikanska drömmen endast förbehållen någon som “kommer utifrån”? Berättelser om arga vita män som på något vis gör uppror gentemot ett samhälle de upplever springer ifrån dem är inte helt ovanligt varken inom litteraturen eller andra medier. Vi kan finna dessa män i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller Strindbergs Inferno.
Vi ser inget problem i att normalisera och trivialisera den vite mannens missnöje med sin egen skapelse. Det finns en fascination kring den vita terroristen som slår över i en löjligt empatisk vördnad. Vi ska ju alltid tycka synd om män. Den man som är “casual” och smälter in. Den man som profiterar på de extrema männens terror.
I Sverige har vi tre vita terrorister färskt i minnet: John Asonius, Anders Behring Breivik och Peter Mangs. De har gemensamt att de kunde gå under radarn tack vare att de är vita män, men också tack vare att de agerade ensamma.
Ensamvargen är en strategi som oftast förbises eftersom de som agerar ensamma är svåra att förutse hur de kan agera. Men de skiljer sig i att Breivik valde att gå den spektakulära terrorns väg. Asonius och Mangs förde istället vad som kallas lågintensiv krigsföring.
De båda metoderna har intressant nog återberättats i två samtida romaner som kan sägas ha fått kultstatus. Den spektakulära terrorn, med fokus att väcka uppståndelse, gärna med sprängämnen, återfinns i Fight Club. Den lågintensiva terrorn, där man under lång tid spär på motsättningar, som i Asonius och Mangs fall, genom att döda, återfinner vi i American Psycho.
Men vänta, kanske du tänker, A Clockwork Orange då? Jo, visst handlar den om en våldsam ung man. Men han åker fast. Det gör aldrig huvudkaraktären i Fight Club eller American Psycho.
I American Psycho får vi följa Richard Bateman, en framgångsrik yuppie som har allt i livet. Men han nöjer sig inte med det. Han begår flera övergrepp som många gånger slutar i döden för hans offer. Många av dem är kvinnor. Romanen är nästintill en orgie i kalkyler och känslokall social beräknande från Batemans sida. Han säger saker bara för att chockera sina vänner, han tänker extra noga hur han för sina samtal, för att inte verka för känslomässigt brydd, han berättar om vilket schampoo som är bäst, recenserar Whitney Houstons senaste platta.
Det spektakulära är dock inte alla de dåd som Bateman utför. Det är att han slipper undan. Romanen slutar på en återgång till ordningen, som om inget av det som berättats egentligen har hänt. Vad lär det en vit man som känner igen sig i Batemans världsbild? Att han kan komma undan med vad som helst.
Fight Club är kanske den mest kända av de båda romanerna. De flesta har nog sett filmatiseringen. Där får vi följa Namnlös och hans ödesmättade möte med Tyler Durden. De stiftar en snårig bekantskap som till slut leder till att de startar Fight Club. En klubb för män att puckla på varandra. Det är bara början på en resa som leder till en enorm organisation med celler över hela USA. Planerna på ett bombdåd som ska rasera bankerna får slutligen Namnlös att ändra sig, han går emot Tyler Durden och det slutar öppet. I jämförelse med American Psycho återuppstår inte ordningen. Men slutet är lika mycket en början, förhoppningsvis för något bättre.
Det finns såklart mycket mer att säga om Bateman och Namnlös. Men låt oss stanna vid vad de har gemensamt med Asonius, Breivik och Mangs. De drar nytta av sina privilegier, för de har märkbart gott om det. Tack vare dessa privilegier kan de röra sig fritt, planera och attackera hur de vill, utan att någon gör något. Samtidigt är det den där dubbelheten. De känner sig utanför samhället. De är som fisken i vattnet som har börjat hata vattnet.
Vad som fascinerar mig är hur normaliserad den vita terroristen, den arga vita mannen, faktiskt är. Nu har jag ju bara gjort ett litet urval, ett nålstick. Men jag misstänker att det finns mer därute.
När Bret Easton Ellis fick frågan om varför han skrev American Psycho på det viset han gjorde skakar han bara på huvudet och utbrister “jag skrev om min smärta”. Det är förmodligen den enklaste förklaringen som hela tiden dras upp så fort vita terrorister diskuteras. Det är ju egentligen synd om dem.
