Utställningen Bilden av krig söker att undersöka våldsbilders kraft och skapa en reflekterande reaktion hos betraktaren. Det finns en vilja att ta en politisk framförhållning och aktivt engagera besökare att kritiskt tänka om krig, specifikt bilder av krig och hur dessa representeras i media. Bonniers Konsthall har valt ut ett flertal namnkunniga internationella konstnärer som på olika sätt arbetar mediekritiskt och har ett politiskt förhållningssätt i sin konst.
När glasdörrarna öppnas in till konsthallen möts besökaren av ljud som leder till ett av de första rummen i utställningen. I det mörka rummet visas ett pågående filmprojekt av konstnären Phil Collins, Hur skapar man en flykting? (1999). Under tolv minuter kan en få se hur journalister iscensätter en familj som flytt från Kosovokriget, vilket ägde rum under 1998–99. Journalisterna ber barn samlas tillsammans med de vuxna i ett vardagsrum för att ta en gruppbild, och under några sekunder känner du hur en allvarsam stämning aktivt skapas. Efter fotograferingen återgår familjemedlemmarna till sina sysslor och barnen återvänder till sin lek. De återgår till sina liv. Vi som betraktare har precis fått ta del av hur en dokumentärjournalist iscensätter en situation, manipulerar en händelse, en bild. Vi lever i en värld som översköljer en med bilder, medvetet anordnade för att väcka en känsla hos en. Jag känner hur konstverket starkt introducerar utställningens tema: hur verkligheten konstrueras för allmänheten, hur bilder av krig påverkar vår uppfattning.
Vi fortsätter vidare in i utställningen, till den stora vita salen där vi möts av verken House Beautiful: The War Home, (1967–72) och House Beautiful: Bringing The War home (2004–08) av Martha Rosler. Bägge verken är fotomontage som visar urklippta foton tagna av journalister under Vietnam- och av Irakkriget. De urklippta bilderna monteras in i lyxiga inredningsmiljöer tagna från USA-baserade inredningstidningar. Även här ser vi, i likhet med Phil Collins verk, en bild som bär på flera lager av betydelser som innebär konstruerade verkligheter. Roslers verk verkar vilja medvetandegöra och demonstrera hur mediebilder manipuleras. Bilderna visas i en kontext som är relevant för vår samtid, en kritik om hur västvärlden lever i trygga och priviligierade miljöer och blundar för konflikter ”långt” bort. I många av konstverken konfronteras betraktaren av en konstruerad världsbild där det ändå är svårt att bara swipa bort det obehagliga i krigsbilderna som visas.
Det saknas en tydlig riktning i utställningen, vilket skapar en känsla av desorientering. Kanske är det en del av utställnings syfte, att jag som besökare ska få en känsla av överväldigande av alla intryck. Rummet blir en del av upplevelsen, en får bli guidad av verk som väcker reaktion eller nyfikenhet. Vissa konstverk tilltalade mig mer än andra, men det var ett specifikt konstverk som jag återkom till ett flertal gånger.
Konstnären Kiluanji Kia Hendas verk Redefining The Power III, från serien Series 75 with Miguel Prince (2011). Tre fotografier hänger bredvid varandra. I den första bilden ser du en svartvit bild som visar portugisiska kolonisatörer framför ett, för dem, betydelsefullt monument i Angola. Bilden gestaltar hur portugiserna koloniserade landet. På den andra bilden ser vi samma plats, denna gång i färg där endast podiet är kvar. Bilden saknar både skulptur och människor, Kia Henda låter det ensamma podiet stå som symbol för det koloniala förflutna. I den tredje bilden ser vi hur HBTQ-aktivister i Angola ställt sig framför podiet och placerat en av aktivisterna på toppen av podiet. Symboliskt är det en väldigt stark bild. Konstnären visar på ett utmärkt sätt hur historien återtas genom att synliggöra den, samt hur historien kan ersättas med alternativa och normbrytande berättelser.
Bild: Kiluanji Kia Henda, Redefining The Power III (Serie 75 with Miguel Prince), 80 x 120cm, 2011. © Kiluanji Kia Henda
En diskussion har förts mellan konstkritikern Karl Lydén och utställningens curator Theodor Ringborg på Kunstkritikk, en nättidskrift för samtidskonst. Lydén kritiserar utställningens bristfälliga inramning av ämnet och hur det konstnärliga arbetet får en begränsande roll: att konsten reduceras till ren representation. Det verkar som att det är utställningens syfte och vad den borde väcka hos betraktaren som Lydén ifrågasätter. Ska konst tala för sig själv och tillåta betraktaren att öppet tolka vad hen ser? Det är återkommande frågor inom konst och en evig diskussion. Det finns olika föreställningar om vad konst är och ska vara. Konst ska vara öppen för tolkningar, men det verkar finnas en rädsla att konst ska förlora sitt värde om det blir för representativt. Är inte själva värdet av konst en konstruktion i sig? Om syftet med utställningen Bilden av krig är att lyfta fram specifika frågor som uttrycks genom konst, är det problematiskt att leda betraktaren till en viss observation och medvetenhet? Jag tolkar det som att Karl Lydén problematiserar konsthallens syfte med en politiskt laddad utställning när konsthallen tidigare endast har arbetat med teman som sömnlöshet, minne och översättbarhet (även om översättbarhet är ett politiskt och viktigt ämne). Det kan inte vara fel att en konsthall vänder ut och in på sin agenda eller prövar andra frågor. Ringborg understryker som svar till kritikern Karl Lydén att Bilden av krig inte handlar om att medvetandegöra betraktaren utan om att göra den medierade bilden ogenomskinlig, jag tolkar det som att genomskinlighet här innebär att bilder bär på flera lager. Vad är det som är synligt och vad görs otillgängligt i de bilder som visas i media? Vad är det för typer av bilder vi ser i media av krig och våld? Ringborgs syfte är kanske att skapa diskussion av den medierade bilden genom konstnärlig gestaltning.
Utställningen vill engagera och aktivera besökaren, har curatorn lyckats rama in det politiska i hur vi ser och upplever bilder av krig och våld? Samtidigt som jag lyfter fram diskussionen om intendentens och kritikerns roll, tycker jag att det är ytterst viktigt att lyfta fram vilka det är som är den tilltänkta publiken. Beroende på vilken bakgrund besökaren har kan bilden skapa olika betydelser hos betraktaren. I diskussionen mellan Lydén och Ringborg nämns att det ligger ett visst ansvar hos de som ser bilder av krig i säkerhet. Ringborg skriver, ”Eller så ses bilderna frammana en medvetenhet som kan leda till handling”. Jag vill stanna där och diskutera ansvar genom att öppet fråga; vilka är det som ser bilder av krig i ”säkerhet”? Vilka är då publiken som besöker Bonniers konsthall och som ska engageras? Jag vågar gissa att det är konstintresserade, människor från en bildad medelklass, kanske till och med boende i områden med hög inkomst. Vad gör denna publik med informationen och ”aktiveringen”? För risken blir att den redan priviligierade publiken som lever i säkerhet fortsätter att landa tryggt – i ”säkerhet” – i sitt eget avstånd till krigets och våldets fasor.
Själv tillhör jag den tilltänkta publiken, den som idag rör sig inom konstvärlden. Det som följer med mig utanför glasdörrarna på Bonniers konsthall är frågan om människor som inte är en del av konstvärlden, de som inte har det kulturella kapitalet att ens känna till att Bonniers konsthall finns, får möjlighet att diskutera? Min önskan och förhoppning med utställningen Bilden av krig är att den når utanför den normativa homogena konstpubliken.
Bilden av krig pågår fram till 14 januari 2018 på Bonniers Konsthall.
Toppbild: Martha Rosler, Invasion, från serien House Beautiful: Bringing the War Home, New Series, 2008, fotomontage.
Amanda Ferrada läser andra året på kulturentrepenörsprogrammet vid Uppsala universitet. Hon driver det mobila projektet Antoine&Amanda med sin partner, en plattform som skapar tillfälliga konst- och kulturevenemang i Paris och Stockholm. Ferrada arbetar för tillfället som projektassistent för Grafikens Hus, ett museum för samtida grafisk konst.
