Det finns ett starkt tryck från myndigheter och politiker på olika kulturyttringar för att de ska förändra sig, bli okritiska mot makten och anpassa sig. Ibland vill man att uttrycket helt ska upphöra och försvinna så som med graffiti. Ibland vill man bara att den ska ändra sig och vara okritisk eller sluta belysa vissa saker, så som rap när den kritiserar polisen eller berättar om droger eller bara är politisk.

Vad uttrycken som ska bort eller begränsas har gemensamt är att de oftast är ungdomskulturer. Många ungdomskulturer har i varierad grad motarbetats. Det finns dock en kultur som skiljer sig från de andra och som trots att den funnits i 30 år och sedan länge dominerat skivförsäljningingarna och samtidskonsten ännu inte funnit acceptetans av det svenska majoritetssamhället.

Hiphop (rap och graffiti) ifrågasätter makten på ett helt annat sätt än de andra kulturerna. På ett rakt och tydligt, reellt sätt. Hiphop är politisk. Det gör den särskilt farlig för makten. Det är en anledning till varför hiphopen fortfarande motarbetas medan punken, som kom samtidigt, nu är accepterad. Punken kan avfärdas som en revolt, det kan inte hiphopen. Graffitin ifrågasätter i realiteten äganderätten varenda dag. Den tar rätten till det offentliga rummet just nu. Samhällets svar har varierat, men oftast genom stenhårda nolltoleranser, hårda straff och inskränkningar i fri- och rättigheterna. Och skandaler som etablissemanget blundar för.

När Labyrint uppmanar till kamp från Gröna Lunds scen, så svarar polisen med motattack. Razzior och pressmeddelande där det konstateras att arrangören nu inte kommer vilja ha liknande konsert igen samt att konserten drog till sig människor som “inte hör hemma hos femkampare och småbarnsfamiljer”. Alla brott kopplade till konserten förklaras med att Labyrints låttexter är problematiska, enligt polisens bedömning. Medier rapporterar ”Säsongspremiären för sommarkonserterna på Gröna Lund kunde inte börja sämre.”

Samtidigt som dessa mycket tydliga inskränkningar i yttrandefriheten och de konstnärliga fri- och rättigheterna sker, så beviljas nazistdemonstationer runt om i Sverige av samma myndighet med argumentet att yttrandefriheten är grundlagsfäst. För polisen är nazisters yttrandefrihet värd att rida ner människor för, samtidigt som rappares yttrandefrihet aktivt ska begränsas. Likadant resonerar många borgerliga politiker. Samma politiker skulle säkert försvara demonstrationsrätten och yttrandefrihet, men de ser olika på rätten beroende på vem som använder den.

Ett stenkast från Gröna Lund sitter SKAP som organiserar musiker i sitt panoramakontor med utsikt över halva Stockholm och har möte med andra kulturorganisationer och talar stolt om hur de som enda svenskar är med i FN:s rapport om konstnärlig frihet. X antal pressmeddelanden om detta skickades och de förekom i flera olika medier. I konsekvensens namn skulle man kunna tro att SKAP skulle gå i taket och omedelbart kräva att polis och andra myndigheter upphör med sin jakt på rap, men icke. Inte ett ord yttrades om övergreppen som dessutom fortgår. Tidigare i höst stoppades Cleo av en rektor från att leda ett hiphop-projekt för att hennes texter är politiska och nyligen stoppade politiker Dani M från att uppträda i Linköping. Det verkar vara enklare att försvara vitryska musikers texter än att försvara musiker i Sverige.

Det finns en påtaglig klyfta mellan majoritetssamhällets kultur och alla andras kultur. Institutionerna subventioneras kraftigt. Institutioner som i princip uteslutande är vita, som anställer andra vita och som gör kultur för en publik som till största del är vit medelklass. Kring detta finns lite reflektion eller kritik från de etablerade kulturdebattörerna, som också oftast är vit medelklass. Samtidigt som vi betalar nästan hela biljetten till den vita medelklasskulturen, så kan arbetarklassen och den icke-vita kulturen inte få samma stöd. Tvärtom försöker myndigheter aktivt tysta kulturyttringar som inte är majoritetssveriges.

I Stockholm har vi i sexton år haft en nolltolerans mot ett konstnärligt uttryck. Som enda huvudstad i Europa har Stockholm en nolltolerans mot graffiti. Vilket har lett till stängda kurser på kulturskolan, rättskandaler med parapolisiära väktarbolag, stängda utställningar, stoppade annonser, krav om betalning för att ett evenemang om graffiti arrangerats, krav om att riva en vägg med graffiti. Allt från Stockholm stad. Utan nämnvärd reaktion från etablissemanget. Bisarrt för alla som försvarar de demokratiska värdena.

Konstnärernas Riksorganisation (KRO) konstaterar: “Nolltoleransfrågan har inte KRO:s styrelse tagit ställning till ännu”. En organisation som organiserar konstnärer stödjer alltså kanske censur av konst, eller bryr sig i vart fall inte om det tillräckligt för att ta ställning. I valet hade KRO en ambition att samla alla organisationer inom bild och formområdet, för att lyfta konstnärers villkor tillsammans. Tio organisationer bjöds in och Graffitifrämjandet var till en början inbjudna. När den formella mötesinbjudan skickades ut fick Graffitifrämjandet dock ingen. Det passade av någon anledning inte att graffiti var med i detta sammanhang. Någon förklaring gavs aldrig. KRO stänger dörren till graffiti och definierar och begränsar därmed konsten efter politikernas önskemål. En tydlig effekt av nolltoleransen. Att KRO inte gjort något för att belysa denna internationellt unikt repressiva inställning till konst är minst sagt anmärkningsvärt. Att de stoppar organisationer som vill är förskräckligt.

Vi har alltså ett kulturliv som med politiskt styrning är riktad mot majoritetssverige, vi har politiker och polis som försöker stoppa kultur och vi har media som inte bryr sig. Till detta adderas de etablerade kulturoganisationerna som i bästa fall blundar och i värsta fall arbetar med de censurerande krafterna.

Så vem representerar vår kultur? Tyvärr, enbart vi. Tidigare landvinningar i rättigheter har aldrig tillskänkts. De har tagits. Så är det även nu.

Mathias Leveborn är bland annat styrelseledamot i Graffitifrämjandet och politiker i Vänsterpartiet. Han har arbetat med politik och kulturorganisationer och är särskilt intresserad av medborgardeltagande och rättighetsfrågor.

Foto: Erin Nekervis.