Varför är CA så utbrett och populärt i Sverige? CA har idag blivit norm inom vad vi kallar för kulturutbyte, mångfald eller globalisering. Problemet är att det varken är ett utbyte, mångfald eller en del i ett fint världsomfattande nätverk där kulturer integrerar eftersom det inte sker på lika villkor.

Jag har funderat över: kan ett kulturutbyte ske på lika villkor och hur skulle det här utbytet se ut rent praktiskt? Debatten kring CA delas ofta upp i två läger där den ena parten skriker om hur kulturell segregation är dåligt och den andra tror att CA handlar om att springa fram till folk på stan och förklara om hur bindi och dreads är hemskt. Många ställer sig kritiska till påståendet att kultur är något en kan appropriera då ingen äger en kultur och undrar om lösningen är att kulturer inte alls blandas?

Jag tror det här är ett vanligt fenomen.

Min upplevelse är att debatten kring CA är relativt ny i Sverige, främst inom den feministiska diskursen. Det leder till att många inom privilegierade positioner inte vill ta till sig ny information och se sin egen del i ett förtryck. Det innebär också att många nyinformerade eller nyfrälsta tar sig rätten att bedöma vad som är CA och inte gällande kulturer och kulturella företeelser dom själva inte tillhör eller tagit del av. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan – är dreads eller bindi CA? Mitt svar är: du får vända dig till människor som har dreads eller bindi som ett kulturellt uttryck, jag kan inte svara för alla rasifierade i världen enbart för att jag själv rasifieras. Tolkningsföreträde, som med allt annat.

Som vi kan se så hamnar debatten alltid kring – vad får vi och vad får vi inte göra med andras kulturer? Det jag undrar är – vad gör ni/vi med er egna kultur? Den svenska kulturen, den vi alla lever i, tar del i, växer upp i och fostras in i? Var finns den? Jag saknar en diskussion kring svensk kultur och historia. Varför är CA så utbrett och populärt när Sverige som land har ett enormt rikt kulturarv att ta del av? Varför approprieras andras religiösa kulturella uttryck exempelvis när Sverige har så mycket av den varan själv?

En del av svaret är självfallet att en enorm del av Sverige historiska arv idag förknippas med ett uttryck för rasism eller nazism. Jag tänker på hur Tors hammare, den svenska flaggan och allt som har att göra med fornnorden idag förknippas med nazism då dessa grupper använder sig av historiska symboler just som en symbol för Sverige. Den svenska kulturen har alltså till en stor del approprierats av vita svenskar själva och har i dagens samhällsklimat en rätt unken länk till nazism och rasism. Det viktiga att komma ihåg här är att den svenska kulturen inte förlorats till någon annan, den har smutskastats av landets invånare själva.

Den andra delen av svaret är helt enkelt: för att vita kan. Privilegier visas i sådant vi själva inte ser. Anledningen till att så många inte ser eller förstår problematiken kring CA är för att de helt enkelt inte måste, finns inget socialt, kulturellt, ekonomiskt eller på något sätt personligt bakslag om en Whitewashar en kultur som står i underläge till ens egen. Det är ett enormt privilegium att vara normen till den grad att en inte ens behöver bry sig om sin egen kultur utan kan fokusera på att ta till sig andras kulturer. En vilar alltid säkert i vetskapen om att ens egen kultur alltid kommer finnas där, den är aldrig hotad.

Hur kan ett utbyte på lika villkor ske då?

Om Sverige i viss mån inte har tillgång till sin egen kultur eller rättare sagt: möjligheten att uttrycka sin egen kultur utan att det förknippas med nazism eller rasism är det kanske inte så ovanligt att vi tar så mycket av andra kulturer? Blir inte CA ett nödvändigt ont då vi uppenbarligen har ett mänskligt behov av att vara en del av något större än oss själva? Ett utbyte på lika villkor kan enbart ske när båda parter är lika i sina egna kulturer.

Lösningen är inte mer CA då det skadar kulturer och människor som står i strukturellt underläge till den svenska kulturen. Begränsad ”tillgång” till egen kultur får aldrig vara en ursäkt för att ta över någon annans redan underpriviligerade kultur och göra den till sin egen.

Lösningen är helt enkelt mer kultur åt alla, mer information kring olika kulturer i skolan.

När jag gick i grundskolan kunde jag mer om varför påsk och jul firades än svenska vita barn. Det förvånar mig alltid hur ointresserade vita svenskar är av sig själva. Invandrare förväntas lära sig om kulturen och landet dom kommer till men förvägras rätten att delta på lika villkor på grund av den strukturella rasismen som finns överallt. Vita tar sig rätten att ta över andras kulturer utan kunskap kring kulturyttringar de approprierar. Balansen är väldigt ojämn. För att kunna mötas jämnlikt så måste den privilegiade parten backa och den underpriviligerade få mer plats. Kravet rasifierade har på att assimileras, att bli en del av den svenska kulturen är så paradoxalt då vita svenskar själva inte tar en del av sin egen kultur på det sätt de kräver att andra ska ta del av den

.

Resultatet för underpriviligerade grupper blir då: ge upp din egen kultur för att ta del av något du aldrig kommer få vara en naturlig del av fullt ut och se på när privilegierade grupper i samhället approprierar kulturen du själv tvingas skämmas över och ge upp.

Läs mer om Cultural Appropriation här: del 1, del 2.

Amra Bajric

Amra Bajric är frilansskribent som skriver kring marxistiska teorier/analyser, intersektionalitet, feminism och antirasism. Hon bloggar på amra.nu och twittrar under namnet OndTon. Amra är Stephen King-fanatiker och kattälskare.

Foto: Nicolas Raymond.