Anneli Bäckman skriver om den svenska statens diskriminering av samer och Anita Gimvalls nedbrända kåta som del i förtrycket mot samer.
Ett av det (fram tills nu) mest kända, så kallade, svartbygget i Sápmi stod min mormors föräldrar för, då de trotsade staten och byggde ett timrat hus vid Atoklimpens fot. De hade tidigare haft sitt sommarviste i en torvkåta på platsen men familjen hade växt, liksom behovet av en mer permanent bostad. Det var i början på tjugotalet, och det var förbjudet för nomadiserade samer att ha fasta bostäder – ”Lapp ska vara Lapp”, hette det då. Lappfogden, en sorts ämbetsman som företrädde staten, uppmanade därför till rivning av huset. Men efter flera års strider och överklaganden, fick de rätten på sin sida. Följden blev även att den diskriminerande lagen ändrades så att samer fick tillåtelse att bygga hus för permanent boende. I dag är Atostugan ett kulturminnesmärke i Tärnaby kommun och utgör en del av kulturreservatet kring Atoklimpen, ett fjäll som samerna sett som heligt.
Det här var en kamp som fördes för närmare hundra år sedan, men kolonialiseringen av Sápmi skaver än i dag. Det skaver mellan intentioner från svenska staten och kyrkan att göra upp med en historia av förtryck och rasism, och den verklighet som många samer trots allt upplever i ett försök att föra traditioner vidare och hålla kulturen vid liv.
Vi har under de senaste åren tagit del av svenska kyrkans vitbok och även UR:s serie ”Samernas tid” som kan ses som försök att söka försoning och korrigera en historieskrivning, som hittills saknat ett samiskt perspektiv. Vi kan även läsa att Länsstyrelsen satsar stort på att bevara samiska kulturmiljöer: Känner du till en samisk byggnad eller miljö som bör bevaras? Och vi vet samtidigt att Sverige inte vill ratificera ILO 169, den konvention som stärker och erkänner urfolks rättigheter till vatten och land, något som har kritiserats av bland annat FN och Europarådet.
Anita Gimvall har fört en mångårig strid med myndigheterna som ansett att hon olovligt byggt på statens mark. Men enligt Anita, byggde hon en liten övernattningskoja på den markplätt som hennes familj nyttjat för fiske i generationer tillbaka, en plats där det tidigare funnits en kåta som förfallit och renoverats i omgångar. Efter påtryckningar från Länsstyrelsen om att kojan ska bort, rev hon den och byggde en kåta likt de som tidigare förts upp på platsen. En plats som i dag har strandskydd och ingår i ett naturreservat. Där det enligt lag inte är tillåtet att bygga nytt. Kåtan manifesterar i det här fallet en kulturhistorisk länk till ett arv som systematiskt tryckts undan, något som Länsstyrelsen inte tog hänsyn till utan beslutade att det rörde sig om ett så kallat svartbygge – som skulle bort.
Den 12 april 2018 verkställde Kronofogden Länsstyrelsens beslut att bränna upp Anita Gimvalls kåta. Ett fåtal personer var på plats för att protestera och bevittna hur svenska statens utsända dränkte kåtan i etanol, och satte den i brand. Det var tydligen det mest effektiva sättet att lösa uppgiften på.
Att bränna en kåta till grunden är en handling som inte kan tolkas som något annat än den tydligaste formen av maktdemonstration. Att bränna något, är att förgöra. Och att förgöra kulturarv är en metod vi har sett genom historien, som ett led i att utplåna en kulturs existens och historia. Vi är nu många fler, än de få som närvarade på plats, som har bevittnat hur svenska staten satt ett samiskt kulturarv i brand.
Läs även Anneli Bäckmans text om konstnären Joar Nangos medverkan i 2017 års upplaga av Documenta 14, Kassel.
