Går det att dominera en annan människa? Eller snarare, går det att omforma en annan människa till något nytt? Johanna Ekeroth har läst Tova Gerges roman Pojken, en berättelse om makt, ägandeskap och identitet.

I Tova Gerges roman Pojken (2018) får vi följa en anonym berättares beslut att helt och fullt dominera en annan människa. Historien tar sin början den dagen berättaren bestämmer sig för pojken; en klasskamrat som han tycker sig se något dolt i, något som ingen annan ser. Vad som börjar som ett tankeexperiment eskalerar snabbt till att uppsluka hela berättarens tillvaro. Historien fortlöper sedan under lite mer än ett år och skildrar relationen mellan berättaren och pojken. Läsaren får full insyn i berättarens stundvis mörka tankar kring ägandeskap, makt och gränsdragningar.

Vad som följer är en ständig kamp om övertaget; slå med den ena handen, smeka med den andra. Bokstavligen.

Av någon anledning tar jag mig an boken i tron om att detta ska handla om en binär maktrelation där en tjej tar makten över en kille. Kanske sätter bokens titel min fantasi (eller brist på sådan) på prov. Tjejen var visst inte en tjej utan ett manligt anonymt berättarjag. Och den andra, den där pojken… Det är mycket mer komplicerat än så.  I berättarjagets inre dialog är allt självklart. Pojken är en pojke och det spelar ingen roll vad pojken själv eller omvärlden ser eller tror.

Vad som följer är en ständig kamp om övertaget; slå med den ena handen, smeka med den andra. Bokstavligen. Denna eviga destruktivitet, det fysiska, psykiska och sexuella våldet i konstant samvaro och närvaro, gör läsningen av boken till något utav ett skräckblandat nöje.

Identifikation och definition i gränslandet

Berättaren bestämmer inte bara över pojkens tillvaro utan tar sig också friheten att definiera pojkens kön och pronomen. Det finns något intressant i berättarens val att benämna sin klasskamrat som pojken och dennes acceptans. Benämningen pojke har inte enbart könsbestämmande konsekvenser, den för med sig konnotationer av infantilisering. På så sätt utövar berättaren inte enbart makt över pojken i form av identitetsdefinition, han vidmakthåller pojkens underordnade position som yngre, ovetande och naiv. Någon som är i behov av vägledning och uppfostran. En person som inte vet sitt eget bästa.  

Pojken tycks helt beroende av utomstående blickar. Det finns ett tydligt behov av att vilja bli definierad av andra och att få befinna sig på en plats som möjliggör en mer flytande identitet; ett ständigt bekräftelsesökande. Pojken är därför konstant i ett gränsland mellan en självvald förändringsprocess och en påtvingad. Kanske är det detta gränsland som berättaren ser? Det där dolda som han tycker sig se hos pojken men som är osynligt för så många andra.

Ett rasande språk

Författaren skriver med ett tydligt raseri. Berättarens tankar har ständigt en rumslig dimension. Allt går ut på nedrivning, omarbetning och (åter)uppbyggnad. Främst av pojken, men också av jagets egna person och omgivning. Det tuggas, trycks ihop, pressas samman, styckas och dras isär. Allt för att berättaren och hans verklighet ska vara under kontroll.

Jag kan inte undvika att tänka på trafikolyckor. Det går inte att vända bort blicken trots att jag logiskt sett vet att jag kommer att må sämre av att titta. Och detta i all välmening. På inget sätt är Gerges prosa en bilolycka, tvärtom, den är målmedveten och besitter en skarphet som inte nödvändigtvis är hård men som fräter lite.

Mest skrämmande är tillfällena av igenkänning. Trots att jag finner det svårt att identifiera mig med berättaren går det inte att förneka att han sätter ord på en del allmänmänskliga tankar.

Pojkens utsatthet och berättarens avhumaniserande blick gör läsningen tungrodd. Berättaren besitter få försonande drag. Det är främst i relation till barndomsvännen John som en viss skörhet flyter till ytan. Mest skrämmande är tillfällena av igenkänning. Trots att jag finner det svårt att identifiera mig med berättaren går det inte att förneka att han sätter ord på en del allmänmänskliga tankar. Han påminner mig om situationer där jag uppfattat andra människors svagheter som löjeväckande i bästa fall, frånstötande i värsta. Kanske är det också författarens syfte.  

Att skapa någon

Uppväxten på en liten ort med begränsat svängrum för ickenormativt beteende har skapat en utsatthet som följer berättarjaget. Den finns där som en ständig följeslagare och motivation. Jagets socioekonomiska position är en ständig tyngd; pengar och det bristande sociala nätverket finns där som tydliga hjärnspöken. Det tar sig uttryck i besattheten av dyr mat, ett förakt för pojkens trygga medelklassbakgrund, ett beslut att plugga ett ämne som inte ”leder någon vart” (filmvetenskap) och framför allt, i viljan att skapa något eget. Pojken.

När berättarjaget inser att pojken kanske inte var så formbar som han först trott börjar relationen gå ut för. Stråk av trotsighet hos pojken som tidigare bar på löften om förändringsmöjligheter blir i stället till misslyckanden.

Jag lämnar visserligen boken med en viss lättnad men också med en hel del tankar. Om maktobalans, identitetsskapande och vart gränsen går. Min och andras.

Pojken av Tova Gerge, Albert Bonniers förlag 2018

Bilden föreställer bokens omslag, med en rosa hästsvansbuttplug som huvudmotiv.