Hösten 2019 gav Dockhaveri Förlag ut Anna Lindbergs novellsamling Frihetsgudinnor och Mia Axelssons roman Skär. Theodor Hildeman Togner har läst de två böckerna, till synes olika men som båda gestaltar det egna jaget som en del av världen, ett jag som alltid är underkastat sociala underströmmar och svårgripbara begär.
I höstas gav det feministiska förlaget Dockhaveri tillsammans ut två av sina egna förlagsmedlemmar, Anna Lindberg och Mia Axelsson. Båda har gett ut var sin bok tidigare, Anna Lindberg med novellsamlingen Något måste hända nu på Mix förlag, och Mia Axelsson på Dockhaveri, med diktsamlingen Vår gemensamma resa. Trots att deras båda andra böcker, novellsamlingen Frihetsgudinnor av den förstnämnda och den poetiska romanen Skär av den sistnämnda, är mycket olika, verkar det för mig helt i sin ordning att de ges ut tillsammans. De kompletterar och förhöjer varandra, och får mig att känna att böcker oftare borde ges ut på det här sättet. Fokus blir på själva verken, snarare än författaren bakom dem.
När jag läser Anna Lindbergs novellsamling Frihetsgudinnor slås jag av hur sällan novellsamlingar ges ut nu för tiden. Novellformen har kanske, i vårt allt mer självbiografiska och personfokuserade litterära klimat, blivit för otydlig. Vi vill kunna identifiera författaren med hennes verk, och för att det ska vara möjligt krävs det att böckerna själva speglar ett entydigt perspektiv. Det är som att något i själva novellformen motsätter sig kravet på ett tydligt ärende, en tydligt identifierbar röst. Jag skulle inte kalla Anna Lindbergs novellsamling för ”splittrad”, tvärt om är den absolut sin egen lilla helhet. Men den har en sorts suddighet eller otydlighet vad gäller sin egen litterära position som får mig att känna att jag har saknat vad just novellformatet kan göra med sin läsare.
Istället för att ha ett budskap lägger sig novellerna nära en mer naken erfarenhet.
Jag värjer mig för att identifiera gemensamma drag hos de olika novellerna, men kan förstås inte helt och hållet låta bli. Även om det är sant att alla texterna handlar om kvinnor, räcker inte det som temamässigt lim, som ärende. Inte heller att kvinnorna oftast är intelligenta, snygga, heterosexuella och i vad jag läser som del av en svensk medel- eller övre medelklass. Vad jag menar med ärende är att det inte finns någon uttänkt idé om bokens syfte. Istället för att ha ett budskap lägger sig novellerna nära en mer naken erfarenhet. De gestaltar inte primärt något som kan fångas in i kategorier som kön, sexualitet och klasstillhörighet, även om dessa saker är en del av det gestaltade. De utgår ifrån en erfarenhet som jag vill tro att vem som helst skulle kunna kliva in i, just för att den inte blir låst.
Handlingen i novellerna leder inte till något särskilt slutmål, och har just därför en oförklarlig magnetism. Det är som om de leviterar: tiden står stilla, jag känner personernas känslor som om jag var inne i deras kroppar. Om jag inte upplevde att bristen på handling tycks ge vika för att en egen och särskild närvaro ska ta plats, skulle jag kanske uppfatta denna brist som ett tecken på en haltande kvalité. Nu upplever jag istället det omvända: novellerna är skrivna med en sådan säkerhet att jag inte tvivlar på att det jag läser är bra.
Lindberg placerar mig direkt i känslorna, i den oförklarliga hungern och i upplevelsen av att häda: det spelar ingen roll om jag själv är religiös eller om jag någonsin har varit i ett kloster.
Som i novellen Magdalenasystrarna där en kvinna besöker ett kloster, och av hunger drivs att sluka några oblater som hon hittar längst fram vid altaret tills en nunna kommer och stoppar henne. Jag känner hungern som om den fanns i min egen kropp, och en våg av skam sköljer över mig när nunnan smyger upp bakom klosterbesökaren och stoppar henne. Lindberg placerar mig direkt i känslorna, i den oförklarliga hungern och i upplevelsen av att häda: det spelar ingen roll om jag själv är religiös eller om jag någonsin har varit i ett kloster.
Situationerna som utspelar sig är ofta socialt oklara. Som i novellen Pandora där ett gäng med tjejer hittar en ask med glitter hemma hos en gemensam kompis och inte kan låta bli att strö ut det över hela lägenheten när kompisen inte ser. Glittret har en farlig och njutbart hotfull kvalité som inte bara handlar om att vännen som glittret tillhör har astma och inte kan andas när hon kommer tillbaka från toaletten och ser vad hennes kompisar har gjort. Redan innan hon kommer tillbaka med sin dramatiskt överlägsna, chockade min vet de att de har överträtt en outsagd gräns för alltid. De vet inte varför glittret är ett sådant tabu, men det är det. Livet kan aldrig bli detsamma efter att de delat upplevelsen av att sprida det över rummet tillsammans. Jag känner det med samma ödesmättade känsla som personerna i novellen måste göra.
Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att novellerna saknar något. Det här hade kunnat bli en mycket längre bok, Lindberg hade kunnat gå mycket djupare in i den där känslan av det oförklarligt tabubelagda, in i tvånget efter att överskrida det. Det är inte tillräckligt att jag får ett så litet smakprov, något mer behövs för att det ska bli till något eget. Frihetsgudinnor känns för mig som en början på just det, men inte som ett avslutat projekt. Vad jag menar är nog att jag ser potentialen till något större än vad den här boken blev, och att det är synd. Men då har jag väl, antar jag, ännu mera anledning att se fram emot nästa bok. Jag hoppas att det blir snart.
Den är en lesbisk frigörelsebok: om att förstå och lämna den första kärleken, i vilken man blev till.
Om Frihetsgudinnor kretsar kring oförklarliga vardagstabun, är Mia Axelssons prosalyriska roman Skär snarare en gestaltning av både det isolerande och det vackra med symbiotisk kärlek. Den är en lesbisk frigörelsebok: om att förstå och lämna den första kärleken, i vilken man blev till. Nutiden, i vilken huvudpersonen är i en annan relation, varvas med minnen från barndomen, uppväxten, från konståkningens feminina och androgyna sfär, till snabbmatsrestaurangen McOrvars. Är det för att jag inte kan släppa den första kärleken som jag inte kan uppgå i min nuvarande relation? tycks huvudpersonen hela tiden fråga sig. Var den första kärleken verkligen kärlek, eller snarare en besatthet? Var det den första kärleken som var den verkliga, eller är det den nuvarande?
Precis som Anna Hallberg skriver i DN, har jag sällan läst en bok som är så lesbisk. I barndomen, och även senare, blir jaget till som lesbisk, i de blickar hon får ute på isen: hon blir både flicka och prins, prinsessa och svan. Den värld som jaget delar med den första kärleken, men också med sin nuvarande flickvän, är seg och klibbig, kroppslig, sensuell och utan gränser. Jaget är i en dröm, instängd i sig själv och utfluten i sin omvärld på samma gång. Både den relation som den första och den andra kärleken ger upphov till karaktäriseras av en samhörighet som aldrig riktigt lyckas bli erkänd eller begriplig. Jaget blir till, men hennes tillblivelse går under normalitetens radar. Hennes värld är en osynlig, kvävande och vidsträckt sådan där avståndet mellan jag och du inte kan urskiljas.
Under de senaste åren har det getts ut väldigt många sparsmakade, fragmentariskt poetiska romaner. Det är en genre jag är trött på, eftersom de luftiga sidorna snarare tycks dölja avsaknaden av djup än vara ett bevis på det. Nu skulle jag kategorisera Skär som just en sparsmakad, fragmentarisk och poetisk roman, men till skillnad från till exempel Madonna av Sara Villius, Au pair av Cecilia Hansson, Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid eller Skäl av Emma Holm, känns formen i det här fallet självklar. Jag menar inte att den står utanför trenden. Men det poetiska eller fragmentariska i den är inte ett skydd mot stora anspråk, eller som försök att sudda ut en tydligare och mer smärtsam mening. Formen är precis som den ska vara, den smälter samman med det tillstånd som beskrivs. Just den här boken hade inte kunnat ha någon annan form.
Just för att den lesbiska kärleken inte äger rum i den verkliga världen, nuddar den kanske vid något som faktiskt är verkligare.
”Jag känner allt vatten och hur det dras mot dig”, tänker jaget, och även jag som läsare känner det som om jag både är omgiven av vatten och bestående av det: ”Vi upprepar oss som vågor.” Just för att den lesbiska kärleken inte äger rum i den verkliga världen, nuddar den kanske vid något som faktiskt är verkligare. För att relationen äger rum under vatten känns den omöjlig, som om jaget och den som hon älskar aldrig kan bli till som verkliga människor i den.
Skär, som i natur, som i kniv, som i skridskorna på isen: att vilja skära sig ur den där kvava sfären. Till slut gör hon ändå det. Kanske sker det inte snabbt som med en kniv, men långsamt. Kvar står jaget. Inte fri från tillblivelsen som lesbisk, men fri från en relation som var destruktiv, som inte kunde bära tyngden som det queera oket innebär: att på samma gång vara ett med världen och osynlig i den. I slutändan blir det att vara lesbisk en affirmation av just denna gränslöshet och odefinierbarhet. Att inte kunna fixeras i någon form, men att stå stark i det.
Dessa två verk, som till synes är olika, är kanske inte så olika ändå. De gestaltar både något som är större än det egna jaget, men utgår i denna upplevelse från den egna kroppen. De kretsar inte kring identitet så mycket som kring oförmågan att fångas in i en form. De förmedlar båda en insikt om att det egna jaget aldrig kan se sig själv utifrån, att det alltid är underkastat sociala underströmmar och svårgripbara begär som det inte kan överblicka, bara flyta med i, göra motstånd mot eller acceptera. Framförallt gestaltar de kanske att det egna jaget alltid är en oupplöslig del av världen, och när jag läser dem förstår jag att också jag är det.
Toppbild: Till vänster, bokomslag Frihetsgudinnorna av Anna Lindberg. På omslaget är en person i profil med bar överkropp målad. Personen har svart halvlångt hår, blundar och står med ryggen mot läsare i vad som kan tolkas som vatten upp till midjan.
Till höger, bokomslag Skär av Mia Axelsson. Omslaget är i ett rosa och lila organiskt mönster. På framsidan syns två transparenta kroppar i rörelse, nedanför kropparna syns deras skuggor i svart. Båda bilderna är från Dockhaveri Förlag
