Dima Lina Yassin fortsätter dela sin gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1 och del 2 så gör det först.
Jag tänker på Mahmoud som jag träffade på ”La grotta” i Ramallah, jag tänker på när han presenterade sig för mig, vid baren. Bukahara spelades i bakgrunden så jag tänkte på Ahmed. Han var inte i Palestina då. Han hade lämnat men ändå så hörde jag hans röst i stenväggarna och hans ståbas stod bredvid mig och spelade. Abu Ali, bartendern men också min vän sjöng med och bjöd oss på en shot.
Mahmoud berättar för mig att han kommer från Qalandyia. Jag nickar och verkar oberörd men egentligen så är jag förvånad över att en person från Qalandyia, vistas i gamla stan, i Ramallah, i en bar. Förvånad men å andra sidan positivt överraskad. Jag känner, att han är en blivande vän…. Mahmoud berättar för mig att han är frisör och äger en frisörsalong i Qalandyia by. Han avbryter sig själv och beställer in en öl. Han dricker öl tänker jag och låtsas som ingenting. Sen tänder han en cigarett och frågar ödmjukt om jag vill ha en. Det vill jag. (Mahmoud har dreadlocks och han påminner mig om Mowgli i djungelboken) Jag tänder min cigarett och frågar ifall han vill klippa mitt hår. Han ler och säger tyvärr eftersom hans frisörsalong endast är för men. Men, bara någon dagar efter vårt första möte så besöker jag honom i Qalandyia. Det ärr både uppskattat men upprörande när ett filmcrew och jag rör om i salongens tidigare oskrivna regler om att en kvinna inte tillåts klippa sitt hår där. Jag blev Mahmouds första kvinnliga klippta kund och aldrig tidigare hade en kvinna vistats i hans salong. Inte ens hans systrar. Han är ett av nio syskon i sin familj men bara han gillar att dricka öl och därför träffade jag Mahmoud från Qalandyia, på ”La grotta” den kvällen.
Låt mig skriva några rader om Qalandyia. Låt mig skriva om var det är för plats på denna jord. Låt mig skriva om vad som händer på denna yta och låt mig skriva om allt som du aldrig kommer att förstå, om du aldrig satt din fot i Qalandyia.
Qalandyia är en by utan Ramallah i Västbanken.
Qalandyia by expanderar och är nu ett av många interna flyktingläger i Palestina.
Under andra intifadan sattes en blockad upp för en passkontroll mellan Ramallah och Jerusalem. Denna kom att kallas Qalandyia checkpoint.
Qalandyia checkpoint är en av alla 522 så kallade säkerhetskontroller i Palestina.
Qalandyia checkpoint är störst och tillhör Östra Jerusalem.
Som Palestinier med grönt ID-kort får du inte passera Qalandyia checkpoint. Om du har ett blått ID-kort får du det men det är ett helvete. Om du är svensk med visum är det lättare men om du är svensk och inte bär något pass så kan IDF (Israel Defense Forces) gripa dig.
Dom kallar detta säkerhet, men vad är då apartheid?
Qalandyia ligger 15 minuter från Jesus och profetens gammal hoods.
15 minuter från en av världens största C-värdigheter.
15 minuter från heliga platser för heliga människor.
Qalandyia ligger 15 minuter ifrån de palestinska myndighetshögkvarteren, fast nu talar jag om 15 minuter på andra sidan muren.
Muren som är dubbelt så hög som Berlinmuren var, som är dubbelt så hög som 4 meter som är 4 gånger gånger så hög som staketet Empan och jag hoppade över när vi smet in på Psykjuntan. Empan skadade sig, eftersom det var alldeles för högt.
Qalandyia är 15 minuter från Ramallahs skönaste bar.
Qalandyia är 15 minuter från Palestinas kanske bästa falafelhak.
15 minuter från en annan checkpoint och kanske även 15 minuter till en tredje.
Jag är inte säker men tänker att det inte är omöjligt och istället sant.
Qalandyia är smutsigt.
Qalandyia är fattigt.
Qaladyia är en plats där du kan finna allt du helst inte vill se.
Qalandyia är barnarbete.
Qalandyia är droghandel.
Qalandyia är farligt.
Qalandyia är en fara för ditt liv eftersom israeliska soldater från hela världen får bära vapen utan lagar, utan hämningar och utan en egentlig mening till varför just dem står just där och deltar till en ständig vardagsmisär för människor som lever under ockupation. Under makthavarnas illegala handlingar.
Dessa soldater, med vapen och utan lagar är bara 18 år. När jag var 18 år var jag bara ett barn.
Qalandyia är en checkpoint där barn mördas, och där gravida kvinnor lämnas vid vägkanter för att föda nya barn för att en checkpoint kan stängas på väg till sjukhuset. Det händer att dem också dör.
Barn dör, hela tiden.
Tänk Ockupanter.
Tänk Ockuperad.
Tänk Ockupation.
Qalandyia kallas för Area C och här vill ingen passera om inte en måste. Men, nästan alltid så måste man.
Min slutdestination är nu avslöjad//Jag orkar inte. Datum 26.06.15 tid 08:47 (konkret anteckning på mobilen)
Eftersom chauffören inte vill köra mig längre än där vi nu befann oss (okänd plats), när min slutdestination avslöjades så kastade han ut mig. Han bad mig att ta ut min väska ur bagageutrymmet och svor, ”sharmota” på arabiska sedan något på hebreiska.
Han sårar inte mig.
Det enda jag tänkte på, var flygplatser. Hur jag gillar dem och hur jag ogillar dem. Varför jag har en åsikt och vad det är för åsikt jag har. Den är sorglig men samtidigt befriande, precis som flygplatser kan vara.
Jag tänker att, en dag kanske Palestina har sin egna flygplats. I samma sekund kommer jag på det ironiska med tanken som jag precis gav hopp för. En tanke om en dröm som skulle kunna göra mina hemfärder lättare.
Jag börjar minnas att jag bär på vetskapen om att just Qalandyia en gång varit en flygplats men, som så mycket annat, bombades 1967. Jag skrattar. Jag minns bilderna som jag sett på Facebook. Där finns en sida som visar bilder från förr, bilder från tiden innan Israel. Bilder på Palestina. Bilder, som nu bara är minnen.
Efter att jag blivit utröstad ur bussen, fått betala dubbla priset, fått min väska utslängd på gatan och blivit kallad hora eftersom jag är deras fiende – en sanning som inte passar in i deras lögn – så står jag här vid vägkanten någonstans i Östra Jerusalem och andas och solen skiner i mitt ansikte och jag ler. Mitt leende trollar fram tårarna, igen. Solen torkar bort dom, men lämnar ännu en tom plats för mig att fylla någon annanstans.
En man stannar med sin bil vid sidan om mig och frågar på arabiska vart jag ska. Jag svarar Qalandyia. Han lämnar mig med en blick av besvärlighet, med en blick av förödande levnad och jag förstår genast att Qalandyia onekligen är en plats som han besöker en dag som denna. Han kör vidare och jag blir arg. Jag vill ju bara att han ska ta med mig i sin röda fjuttiga lilla skitbil, för att sedan skjutsa hem mig till min familj, till min säng, till mitt kylskåp. Jag är hungrig. Jag känner mig låg och det enda jag egentligen vill är att jag sitta på psykjunta igen, med Emelie och alla andra fina människor som inte ska till Qalandyia. Jag vill lyssna på musik på riktigt och inte genom hörlurarna, inte på de här gatorna och inte med de här människorna.
Jag är arg nu. Nej, jag är sårad.
Varför kommer jag aldrig fram? Varför tar detta en evighet. Det känns så, som en evighet.
Jag skriver de här raderna i min trasiga iphone och meningarna blir lika oklara som mitt tillstånd. Oklara men verkliga. Med blicken ner i telefonen ser jag att mamma har försökt nå mig. Hon är orolig, som alltid när vi åker hit. Jag ringer upp – hon är orolig, så jag gör som hon säger: ”Dima, åk till Damaskus gate och ta nummer 18 bussen, betala åtta shekel och kom hit. Dom säger att det inte är så mycket rusning vid Qalandyia så du är här fortare än du tror”. Jag vill kontra mamma med att säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Jag vill gråta och säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om eftersom det alltid är rusning vid Qalandyia, för det är alltid ett jävla helvete vid Qalandyia. Men jag säger, ”Okej”.
Jag ser en hållplats vid tågspåret lite längre bort. Det står några pojkar i båset som tittar på mig medan jag närmar mig. Dom pratar arabiska så jag frågar hur jag kommer till Damaskus gate. Dom visar mig vägen. På vägen dit omringas jag av pojkarnas frågor om vem jag är, och vi skrattar när jag svarar att jag kommer från månen.
– Dima Lina Yassin
Kommentera