Jag har väntat länge på att en plattform som Kultwatch skulle starta. Avsaknaden av en kulturplattform med alternativa röster som får ta sitt eget utrymme är stort i dagens Sverige. När jag sedan fick möjlighet att vara med och starta Kultwatch behövde jag inte fundera särskilt länge på min medverkan. Det finns idag ett stort underskott av vissa kroppar och röster som får ta del av kulturen på olika sätt.

När jag var liten kände jag mig ofta väldigt utanför i populärkulturen, som om jag stod och tittade i dörröppningen men aldrig riktigt fick komma in. Jag minns hur jag älskade att kolla på Den enfaldige mördaren, en film av Hans Alfredsson tillsammans med min pappa. Jag drömde själv om att få vara med i en skildring av Sverige på 30-talet, men det kändes som något ouppnåligt. Jag kunde då aldrig sätta fingret på min känlsa men idag vet jag att det var för att ingen annan såg ut som jag i den svenska populärkultur som jag matades med, speciellt inte i en film som utspelar sig i 30-talets Sverige.

Trots att det är 15 år sedan jag såg filmen så har det hänt otroligt lite vad det gäller representationen i kulturens alla olika rum. Därför blir jag upprörd och väldigt bekymrad när Camilla Lundberg som utgör en del av Gomorron Sveriges kulturpanel i SVT säger under en diskussion om Kultwatch den 5 november att ”I populärkulturen har den här typen av personer redan ganska stor plats”.

Jag vet inte vilken populärkultur Camilla Lundberg tar del av men jag antar att hon syftar på den konstata reproduktion av stereotyper som ständigt produceras, vilket är ett resultat av att personerna i fråga som blir avbildade på olika sätt själva inte fått vara med i skapandeprocessen. Som rasifierad blir man ofta tilldelad en viss plats och utrymme och på andras villkor.

Vidare i diskussionen säger Björn Wiman att Kultwatch är en uråldrig reaktion och Daniel Sjölin fyller i att vi är unga och arga. Ord som inte bara förminskar vårt arbete med den här plattformen utan också ord som är lätta för den priviligerade helvita kulturpanelen att säga då dom ständigt får vara representerade i samhället och inte minst i populärkulturen.

Kultwatch startas också mitt i ett svenskt samhälle där normaliseringen av rasismen ständigt är stigande, vilket också drabbar kulturen. Kulturen är ingen frizon ifrån detta men kan spela en viktig roll men då gäller det att vi hela tiden arbetar aktivt för att den ska få göra det. Att konsten hela tiden får verka för att kommentera, ifrågasätta och belysa de ojämlikheter som råder i samhället. Jag möter ofta människor som ständigt provoceras av den senaste ”skändningen” av att ord och bilder plockats bort från kända kulturverk, att det är censur och stör yttrandefriheten.

Häromveckan lades föreställningen ”Marken brinner” på Ung Scen Öst ner på grund av rasistiska hot som tog sig i uttryck i hakkors i scenografin och pennor som kastades på ensemblen. Att inte kunna iscensätta den rasism som finns i dagens Sverige på en institutionsteater på grund av sådana angrepp är mycket allvarligt. Resultatet blir då att teaterns funktion av att kommentera och ifrågasätta begränsas och rentav stoppas på grund av den rasistiska normalisering som vi har uppnått.

Ritande hakkors och borttagning av vissa ord från olika kulturverk är inte att censurera eller att störa yttrandefriheten, utan det bidrar bara ännu mer till den rasistiska tolerans som får allt större säte i Sverige. Jag tycker också att vita skribenter i efterhand har bagatelliserat skådespelarnas upplevlser och ifrågasatt om det verkligen handlar om rasistiska påhopp vilket är ett vanligt fenomen, att återigen utifrån den vita blicken försöka lägga fram en sanning.

Berätta vad den ”andre” ska tycka och känna. Jag tänker också på de elever som sett föreställningen och kanske för en gångs skull kände att någon annan bar deras röster men nu återigen blir ensamma i klassrummen med liknande hot och kränkningar. Det bevisar bara ännu mer att vi behöver mer konst av det här slaget.

Kultwatch behövs inte bara för att lyfta kulturdebatten och ge andra kroppar röster som sällan får synas, utan också för att aktivt ta kulturen mot en annan riktning och inte mot den rasistiska normalisering som samhället i övrigt befinner sig i.

Foto: Jonathan Nausner