Jag är en skrivande varelse och så hanterar, bearbetar, tolkar och lever jag mitt liv. En skrivande varelse. Jag tänker denna morgon på Simone de Beauvoir och ”Det andra könet”. Hur ångestfyllt och komplext subjektblivandet är. Våra objektsnormerande identiteter ― att genomkorsa dem ― och bli ett talande subjekt ― i världen. Det är klart att en djup rädsla infinner sig som ett darrande löv, i själen. Det är klart att starka krafter inom oss vill ta stegen tillbaka in i det trygga men ack så reducerande.

Jag är ensam nu. Jag vet inte om jag valde ensamheten eller om ensamheten av nödvändigheten tvingade sig in i rummen där jag bor? Ensamheten. Jag har alltid känt mig ensam. Det övergivna barnets ensamhet. En form av mutism. Läppar som rör sig men aldrig har kunnat formulera orden som berättar vem jag är. Det är en sorg. Det finns en plågsamhet som rinner upp ur den insikten. 

Summera. Konkludera. Implodera. Explodera. Integrera. Dominoeffekter och samspel. Motstridigheter. Harmonier. Disharmoni. Omtagningar. Lite grann som att sitta och titta i fotoalbumen och undra vad kände jag då? Var befann jag mig? Var det en vacker eller regnig dag? Vem fotograferade?

Jag sa till dig häromdagen att jag tycker att kärlek är banal men att kärleken är på allvar. Jag vet inte riktigt vad jag menade med de orden. Varför slank de ur mig? Speglingen. Jag har tolkat min distanserade blick på kärlek som en känslokyla men nu vet jag att det inte är så. Kvinnor behöver en gard. Kvinnor kan inte tillåta sig för stor naivitet. Kvinnor är det andra könet. Kvinnor som skriver är undantagen som får strida för det egna rummets sinnesro. Strida för sin sinnesro. Strida för rätten att tänka, känna och leva. Överleva normalitetens härskartekniker.  Du hör. Det låter inte klokt. Det är inte klokt. Det är oklokt för både kvinnor och män. Båda könen är förlorare. Nitlotten. Förlora tid. Tiden i livet. Könens nitlott. Går det att hitta en röd tombola? Går det att nå ett möte? Är kärleken möjlig? Jag vet inte men jag hoppas.

Simone sprang längs Paris gator och estrader med ångesten som rev i bröstet. Den där förnedringen som ligger i att älska och att behöva. Jean – Paul älska mig.

Välj mig. Välj mig. Chose ME! Pick ME! Som om ens hjärta och väsen vore en grönsak. En möbel. En tavla. Ett inredningsmagasin. Det är så förbannat själslöst. Det är ingen plats och existens för skrivande varelser. Subjekt. Tillblivelse. De objektifierande blickar som förnekar våra olikartade skrivande väsen. Förnekade. 

Det är en lång och knagglig väg att vandra. Det behövs kryckor och stavar. Ibland kommer det att behövas både rullstol och rullator. Ibland kommer vi lägga oss ner och gråta och ge upp. Ge upp! Ge upp är också ett beslut. Ge sig. Jag vill inte ge mig men jag tröttnar ofta på kampen.

Jag vill vara jag. Jag vill att de många jagen ska samsas. Jag vet inte om jag söker frid men jag vill inte mera ofrid. Jag vill. Jag vet inte vad. Jag vet att jag vill.