Det här är det andra av två inlägg om Tahar Djaouts roman Les Vigiles.

Den ena av romanens två huvudpersoner är alltså uppfinnaren vid namn Mahfoud Lemdjad. I den första delen av den här recensionen tog jag upp betydelsen av Algeriets koloniala historia och om hur skuggorna från denna tid har en stor betydelse i romanen. Jag skulle även vilja ta upp betydelsen av den maskin som Lemdjad i boken lägger så mycket tid och energi på. Eftersom det är en uppfinning kan man ju tänka sig att det är innovation och därigenom också framtiden som denna maskin symboliserar. Men jag uppfattar det som att det även här återigen framför allt handlar om historia. För ett av de främsta problemen Lemdjad har när han ska begära patent på sin uppfinning är att den inte bedöms som tillräckligt intressant. Att det handlar om en simpel vävstol och inte om något uppseendeväckande som ett vapen eller en rymdraket eller liknande gör att Lemdjad får utstå både spott och spe under sina många turer fram och tillbaka mellan de olika myndighetskontoren som han måste besöka. Varför? Om inte annat måste väl en vävstol ses som något mycket harmlöst? Svaret ligger i att vävstolen inte är ny, utan snarare mycket gammal.

I romanen beskrivs att Lemdjad mycket länge har burit på idéen om denna vävstol och att den första inspirationen kom till honom redan som barn då han brukade titta på när hans farmor använde sin vävstol till att framställa vackra tyger med alla möjliga former av intrikata mönster och tecken på. I en tillbakablick till just ett sådant tillfälle i Lemdjads barndom beskrivs farmoderns hantverk nästan som något magiskt. Det är inte svårt att se att det här är något viktigt, både för Lemdjad som karaktär och för hela romanens handling. Det beskrivs också att farmodern vid den här tiden var en av de sista som fortfarande kunde använda dessa gamla traditionella verktyg dit vävstolen hörde, de flesta valde istället att kasta ut dessa gamla reliker från vad som ansågs vara en svunnen tid. För övrigt borde Lemdjads barndom ungefärligen sammanfalla med Algeriets första år som ett självständigt land, alltså sent 60- eller tidigt 70-tal vilket ger denna observation en symbolisk mening. Det handlade om en brytpunkt i landets historia, en tid då man (i det här fallet bokstavligen) slängde ut det gamla för att kunna ersätta det med något nytt.

Men ungefär 30 år senare väljer alltså den vuxne Lemdjad att rekonstruera denna gamla vävstol. Mitt intryck är att Djaouts intention är att den ska symbolisera ett Algeriet bortom det som vanligtvis ses som kärnan av dess identitet: ett Algeriet bortom l’Algérie Française (alltså Algeriet under franskt kolonialstyre), bortom kampen för självständighet och därigenom även bortom det postkoloniala Algeriet som byggdes upp av frihetskrigets segrare. För dem som har suttit vid makten sedan 1962 (det styrande partiet Front de Libération Nationale, FLN) är detta naturligtvis en djupt omstörtande tanke. Och det är just denna postkoloniala (eller neokoloniala som Frantz Fanon antagligen skulle ha kallat dem) maktelit som Lemdjad möter på sin odyssé genom huvudstaden. De hånskrattar åt den enkla vävstolen men egentligen ser de den inte alls som skrattretande, för dem är den tvärtom farlig.

Det är mycket troligt att Djaout har hämtat inspiration från Frantz Fanon, framför allt från hans kultförklarade essä Les Damnés de la Terre (Jordens fördömda) från 1961. Där skriver Fanon bland annat om risken att de som då i stora delar av Afrika stred för sin frihet från kolonialt förtryck själva till slut skulle kunna utvecklas till förtryckare och därmed gå mot vad han kallar neokolonialism.

Men det finns ytterligare en intressant faktor här som jag tycker är mycket viktig att påpeka, jag tycker till och med att det är ett av de mest intressanta och geniala dragen i hela romanen. Jag tror nämligen att det är av stor vikt vem som inspirerar Lemdjad till att konstruera den här maskinen, alltså farmodern. En kvinna. Detta är något jag tänkte mycket på under det att jag läste boken eftersom den på ett mycket tydligt sätt nästan helt och hållet saknar kvinnor. Det finns bara två kvinnor som spelar någon som helst roll för berättelsen och den ena är namnlös och (antagligen) död sedan länge, alltså farmodern. Den andra är Lemdjads partner Samia (de bor ihop men de är inte gifta vilket är ytterligare ett av sätten som Lemdjad bryter mot de samhälleliga reglerna på. Det är till och med något som tas upp på ett av de förhör som han måste genomlida för att få sitt pass och det är definitivt inte till fördel för honom i det sammanhanget). Några enstaka andra kvinnor nämns eller anas i bakgrunden någonstans (bland annat Ziadas hustru) men de har aldrig något som helst inflytande på det skeende som historien handlar om och de ges överlag väldigt få tillfällen att yttra sig.

Detta var först något som förbryllade mig. Normalt sett är detta något som jag definitivt skulle klassificera som ett dåligt drag i en roman eftersom representation är så otroligt viktigt, och försöker man dessutom hävda att kvinnor inte har haft så stor inverkan på vår historia så har man helt enkelt fel. Men efter ett tag så insåg jag att detta var långtifrån en tanklös frånvaro som kom sig av författarens okunnighet och oförmåga att se bortom den gängse historieskrivningen som skrivs av, om och för män. Istället tror jag att det här är en mycket medveten frånvaro som i sig betyder något. En viktig ledtråd till detta finner vi exempelvis i det enkla faktum att huvudpersonen vid flera tillfällen faktiskt bokstavligen påtalar denna frånvaro och också beklagar den. Genom allt som händer Lemdjad, framför allt genom alla hans farsartade möten med Algeriets små och stora makthavare, signalerar Djaout att denna roman är ämnad inte som en spegel utan som en skrattspegel, alltså satir. Och i en sådan framstår inte nödvändigtvis saker och ting så som vi är vana att se dem utan är ofta istället förvridna till sin raka motsats. På så sätt kan till exempel den respektable borgmästaren i Sidi Mebrouk helt plötsligt avslöjas som den skurk han egentligen är. Och just därför är det också viktigt att undersöka romanens frånvaro för det är där som jag upplever att Djaout hämtar mycket av sin subversiva kraft. Och i denna frånvaro hittar vi kvinnan. Vi hittar också sex och alkohol. Därför anser jag att Les Vigiles, en text i stort sett total avsaknad av kvinnliga karaktärer, är en roman som i mycket hög utsträckning handlar om kvinnor. Om jag tidigare sa att jag tolkar den här romanen som ett försök att hitta en ny algerisk identitet bortom den gamla invanda kan det här tokas som en uppgörelse med en patriarkal tradition som länge starkt har missgynnat kvinnor. Jag ser till och med den här romanen som en hyllning till den algeriska kvinnan:

”Quant à ma modeste machine qui reçoit ce soir des hommages un peu démesurés, je rappellerai seulement tout ce qu’elle doit aux autres, en particulier aux femmes qui sont absentes de nos célébrations, mais qui se sont attelées des siècles durant à des travaux éprouvants pour tisser brin à brin notre bien-être, notre mémoire et nos symboles pérennes. A travers un métier où elles se sont usé les yeux et les mains et que je réinvente aujourd’hui qu’il a presque disparu, je leur exprime toute ma reconnaissance et je leur restitue une part infime des multiples choses qu’elles nous ont données.” (Tahar Djaout, Les Vigiles s. 193-194)

”När det gäller min maskin som ikväll får ta emot nästan överdrivna hyllningar, skulle jag bara vilja påminna om de den står i tacksamhetsskuld till, framför allt om kvinnorna som är frånvarande vid detta firande men som under århundraden har utsatt sig för de mest prövande arbeten för att kunna väva samman, tråd för tråd, vårt välbefinnande, vårt minne och våra eviga symboler. Genom en vävstol som de har slitit ut sina ögon och sina händer på, som jag nu uppfinner åter då den nästan har försvunnit, uttrycker jag mitt stora erkännande av dem och jag återbördar en obetydlig del av den stora mängd av värden som de har skänkt oss” / Mahfoud Lemdjad håller tal (Tahar Djaout, Les Vigiles s. 193-194. Min översättning.)

Jag skulle vilja avsluta med ett utdrag ur en dikt av Tahar Djaout som idag, 22 år efter hans död, får en nästintill profetisk klang. Om jag skulle använda ett enda adjektiv för att beskriva den här dikten och Djaouts författarskap så skulle det bli detta: subversivt!

Detta är ett fragment av den dikt som ursprungligen publicerades i diktsamlingen L’Arche à vau l’eau 1978 och är här hämtat från Julija Sukys utmärkta biografi Silence is Death: The life and work of Tahar Djaout som finns tillgänglig som e-bok via bland annat Stockholms Universitetsbibliotek. Även översättningen till engelska är hennes. Denna dikt, i likhet med Les Vigiles, känner jag hämtar sin subversiva kraft från en utpräglat kvinnlig och sexuell symbolvärld vilket fascinerar mig mycket

Victoria Gustavii studerar för närvarande litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet. Hennes stora intresse är litteratur från norra och västra Afrika, särskilt franskspråkig sådan. Tyvärr är just denna litteratur på många sätt underrepresenterad när det gäller exempelvis översättning och utgivning i Sverige. Victorias ambition med bloggen Books and Poetry to Protect Me är därför att försöka lyfta röster från denna del av världen som annars sällan uppmärksammas i Sverige.

Omslagsbild: källa