Att lära sig skriva genom att läsa är inte att rida på jättarnas axlar utan att traska i deras djupa fotspår. Alla stigar är väl bevandrade, men när jag inte vet om att jag går i någons fotspår kan jag råka gå fel och upptäcka ny mark. Jag behöver begå mina egna misstag.

Detta är inte ett argument mot utbildning i sig, det finns så mycket att lära om världen, inte desto mindre för en författare. Jag är helt säker att mina fyra års studier i socialt arbete har gett mig mer teoretisk kunskap om de världar jag utforskar än ett litteraturprogram kunnat ge. Litterär analys är ett teoretiskt fält, liksom etnologi och historia, men skönlitterärt skrivande är ett hantverk, ett hantverk utan goda tekniska handböcker eller användbara verktyg men fullt av heta åsikter, som t ex den här.

Jag skriver ord jag inte funnit och upptäcker världar jag inte har tillgång till. Det är en resa som inte kan planeras, det är tankar som inte kan struktureras på förhand och platser som blir hemlika först i det ögonblick de uppträder på papperet, annars vore de statyer av andra böcker. Det som kommer ut är inte något helt nytt, liksom ett nyfött barn består det av redan existerande partiklar, men det kryper sina egna vägar. Jag låtsas inte som att mina romankaraktärer inte kommer från mina personliga erfarenheter, eller att de bygger vidare på tidigare berättelser, men de bråkar och rebellerar. Jakten efter deras motivation slutar alltid med att de linkar iväg i horisonten medan jag lägger undan pennan och söker andra.

Skulle detta inte gälla för en utbildad författare? Vad är det jag besitter som de saknar? Mitt enda skrivarverktyg är stundens infall. Det är ett trubbigare verktyg än klassisk dramaturgi eller innantillkunskaper om litterär kanon, men mitt skrivande är inte kirurgi utan vandring. Den vandrande blicken, det breda kunnandet men mest av allt det nyfikna sinnet. Det finns gott om frisk luft utanför skrivarlyan.

Jag är förstås emot rådet att ”skriva vad jag vet”, och ännu mer rebellerar jag mot trenden att skriva om mig själv, som om djupare sanningar om livet gömdes inom och kunde grävas ut genom introspektion. Det verkar som om ju mörkare mina bekännelser är, ju mer självcentrerade mina ambitioner, desto närmare skulle mitt skrivande betraktas representera de djupare sanningarna om livet. Men för det första är det uppenbart svårare att hålla nödvändig distans till sitt studieobjekt om objektet är jag själv och för det andra kunde ingen ifrågasätta mitt omdöme som är fallet när jag skrivit om en fiktiv eller historisk karaktär.

Av alla myriader av saker vi kan lära oss av att läsa skönlitteratur, är hur man skriver skönlitteratur inte dess huvudämne. Dessutom, att tala med, läsa och analysera andra författare borde inte vara författares främsta källa till litterär inspiration.

Jag är fortfarande nybörjare, jag har skrivit ett fåtal romaner och publicerat ännu färre. Men jag är författare, och skulle det vara så att du är det med; ta ingen notis av vad jag skrivit ovan. Gör dina egna misstag så gör jag mina. Men behåll din blick vandrande, så du inte råkar snubbla på världen, med näsan trycksvart av färdiga formuleringar.

Mikael Berglund debuterade 2015 med Ett föremåls berättelse om obesvar (Albert Bonniers), släpper nytt i februari på samma förlag. Läs parallelltexten till den kommande romanen med samma namn här.