Hur många gånger har jag inte fått frågan – hur orkar du vara så politisk?

Men det är jag inte, jag är endast samhällskritisk.

Jag är bara jag och hela min existens är detta samhälles demens,

varje gång min differens kliar och bränns

har jag lyckats.

Har vi lyckats, vi som står vid detta samhälles utkant,

vi som är någon slags udda variant, vi som vet att en mur bara är en bro på högkant.

Jag lånar ord från Emil Jensen.

Jag lånar mod från Malala Yousafzai.

Jag lånar styrka av er, av oss.

Vi som står på barrikaden, hand i hand utanför ryska ambassaden.

Hånglar för mänskliga rättigheter och avskyr era inskränkta hemskheter,

som är allt annat än allas rätt till friheter.

Och jag är så jävla arg, för det är inte vårt ansvar, men vi måste ändå lösa all skit

med endast verbalt självförsvar och ganska snabbt förstår vi… du är inte angripbar.

För du är vit, cis-heteroman, ibland blodtörstig tyrann,

men bara när ingen ser, när ingen hör,

när folk spetsar öronen då är du världens charmör

och det är vi som är någon slags udda variant, vi som står vid detta samhälles utkant.