Edda Manga tillträdde som rasismforskare vid Mångkulturellt Centrum i början av året. Manga är idéhistoriker och har även arbetat som kulturredaktör för webbtidningen Feministiskt Perspektiv samt undervisat på bland annat Uppsala universitet. Arazo Arif intervjuar henne om forskningen, det samtida politiska läget och humaniorans roll för samhällsutvecklingen.

Du är ny på tjänsten som rasismforskare på Mångkulturellt Centrum (MKC). Vad vill du uppnå med ditt arbete där?

Jag vill dels själv forska om rasismen i Sverige, dels bidra till att stärka centret som en miljö med särskild kompetens i frågor om mångfald- och antidiskrimineringsarbete. MKC är ett mycket dynamiskt ställe, med goda kontaktytor med kommunpolitiken och utåtriktad verksamhet som involverar många olika grupper av befolkningen. Jag tror att jag kan bidra till att stärka forskningssidan och samtidigt ingå i en produktiv dialog med andra delar av verksamheten. På ett sätt kan man se MKC som ett mikrokosmos, där vi kan pröva i liten skala hur vetenskap, konst, skriftproduktion, utställningsverksamhet, ekologisk matkultur samt kompetens- och policyutveckling kan samspela i ett arbete för ett mer demokratiskt samhälle.

Vilka frågeställningar uppehåller du dig vid och varför?

Jag håller på med flera olika saker.  En är att studera relationen mellan nationalism och romantisk kärlek — vilket är ett arbete som jag påbörjade för flera år sedan och som är stort och fascinerande. Nationalismen och dess inskrivningar i vårt begär och i hur vi formar våra liv är viktig att förstå på djupet. Det är strukturer som för de flesta av oss verkar osynligt och omedvetet – och som just därför kan effektivt användas som ett “sundförnuftigt” sätt för att legitimera skillnadstänkande, rasifierande och etnifierande. En kärleksform som är historiskt skapad och sammanbunden med vissa maktrelationer, kan framstå som ett evigt och absolut värde, som bevisar “vår” överlägsenhet och deras “ofrihet”. Som rentav kan användas som särskiljande princip av den gränsövervakande apparaten. Till detta bör tilläggas att den romantiska kärleken som historiskt fenomen är inte minst intressant på grund av paradoxen att den konsumeras massivt av kvinnor i form av litterära berättelser och filmer, samtidigt som dess njutningar måste betraktas som strukturellt kvinnounderordnande.

Sen har jag ärvt en stor och mycket komplex uppgift som går under namnet “jämlikhetsdata”. Det är något som centrum var engagerad i långt innan jag kom. Det handlar om att möta krav både från överstatliga organisationer som FN och EU och från organisationer från civilsamhället, på att Sverige tar fram uppgifter där invånarnas levnadsvillkor samt tillgång till resurser och inflytande kan jämföras, med avseende på deras etnicitet, hudfärg och religiös tillhörighet. Dessa data ska vara beskaffade på ett sådant sätt att de ger en bedömningsbar bild av utvecklingen över tid och kan utgöra underlag för utvärdering av arbetet mot diskriminering och rasism. Sverige har hittills svarat undvikande på dessa krav, med hänvisning till att gällande lagstiftning förbjuder registrering av invånarnas etnicitet, ras och religiös tillhörighet, samt att det för närvarande inte finns etiskt och vetenskapligt godtagbara metoder att ta fram sådana data. Motstånd har också uttryckts av organisationer inom civilsamhället som anför att statlig framtagning av data som skiljer mellan olika grupper av befolkningen med avseende på etnicitet och ras är alltför riskfyllt då sådan information historiskt använts i syfte att diskriminera – och i vissa fall även utplåna – dem. De menar att detta slags information alltid kan användas diskriminerande, även om den också skulle kunna användas i arbetet mot diskriminering.

För att lösa denna komplexa problematik måste vi går grundligt till väga. Vi måste dels förstå de olika perspektivens och kravens genealogi. Sen måste vi kartlägga vilka slags kunskaper de olika intressenterna egentligen efterfrågar och vilka metoder som kan användas  i antidiskrimineringsarbetet, som samtidigt inte kan användas för att diskriminera och som inte heller reproducerar rastänkande. Det ställer metodologiska utmaningar när det gäller formulering av frågeställningar, urvalsmetoder, anonymiseringstekniker, deltagande av berörda grupper, osv. Jag försöker ta mig an att samordna ett sådant lagarbete som ska involvera forskare som är kunniga i kvantmetodologi och sådana som är kunniga i dialog och deltagande, samt en maktkritisk forskning som gör skillnaden mellan forskningssubjekt och forskningsobjekt instabil.

Hur bedriver du din forskning?

Jag läser. Jag skriver. Jag följer spår. Jag lyssnar på folks utsagor. Jag läser ännu mer. Skriver om och igen. Reflekterar över mig själv. Går på promenader och lyssnar på romaner. Läser tidningarna som vore de arkivmaterial. Jag sitter på bibliotek och skriver av citat. På papper. För att inte störas av en dator. Jag skriver skisser på utvecklingslinjer eller mönster jag tycker mig skönja, även om jag inte har full täckning för dem. Fortsätter att läsa. Korrigerar skissen. När jag tycker att jag har förstått något och att jag har en klar bild av vad som har hänt — eller när jag börjar tycka att inget länge överraskar mig, att hela materialet bara upprepar sig själv — är det dags att sätta punkt. Det vill säga att skriva färdigt och påbörja det enorma arbetet med att rensa manuskriptet och arbeta fram publicerbar prosa. Men den delen av arbetet är oerhört tråkigt. Det gäller att skaffa mig en situation där någon eller något håller kniven mot strupen för att jag ska orka göra detta. Forskningsprojekt är som förälskelser, den bästa tiden och den mest plågsamma är när allting är osäkert och något står på spel, då allting fortfarande är möjligt. Det är väldigt lätt för en passionsdriven forskare att bli uttråkad när hen tror hen vet allt om sitt ämne. Men ingen vet allting om någonting. De gånger jag lyckas hänga mig kvar så händer det något.

Vad tänker du om det politiska läget i Sverige?

Det är sorgligt. Sveriges och Europas svek mot asylrätten, råheten i systemets antiromska rasism, politiseringen av kulturella skillnader och den oanständiga nationalismen som har drabbat oss är förstås inte nya, men de är icke desto mindre chockerande och oroande. Men vi har inte råd att paralyseras av allt detta. Vi får ta vara på de möjligheter vi har att hejda och förändra riktningen för denna utveckling. Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande. Det finns principer i människors medvetande som det går att appellera till. Det finns folk som organiserar solidariska handlingar i det tysta. Vi har fortfarande möjligheter att uttrycka oss och kritisera offentligt. Vi har några offentliga och gemensamma rum där vi kan mötas. Vi har institutionell stöd på olika nivåer. Ingenting av detta är givet, utan det har andra kämpat för och lämnat till oss som vårt arv. Vi har en plikt att använda det vi har för att försvara och utveckla demokratin. Det vore bra om vi stödjer och synliggör varandras arbete. Vi behöver ljuspunkter och exempel.

Vad anser du att humaniora som fält har för betydelse när det kommer till normkritiskt arbete? 

Inom humaniora finns det många och bra verktyg för kritiskt arbete och för synliggörande av normer. Inte minst kunskapen om hur det varit i andra tider och i andra samtida kontexter. Kunskapen om språket och verktygen att sträcka sig till en förståelse av andra och den andra i oss.

Vad saknas i fältet humanistisk forskning i Sverige?

Humaniora är ett mycket motarbetat fält inom ramen för ett tillväxtstrukturerat kunskapsfält. (Vilket är helt galet om man sätter sig in i forskning om hur bra humanistisk bildning är för att skapa kreativitet och analysförmåga. Två egenskaper som räknenissarna är i skriande behov av och inte har en aning om hur de ska skaffa). Följaktligen saknas både pengar och inflytande i fältet.  Jag ser också att den kvantitativa styrningsrationalitet som införts på universiteten har ett skadligt inverkan på humanistisk forskning och undervisning.