Kulturdebatt

Jenny Nguyen om en värld där vissa liv inte är sörjbara.

Det måste ha varit en fotbollsmatch utan like igår för vrålen från Harrys på Malmö Centralstation ekade med jämna mellanrum genom byggnaden. Ljudet av alkoholpåverkade mansröster färdas långt – mycket längre än ljudet av ett par trötta steg mot betonggolvet.

Bara några meter bort går en pojke med en stor ryggsäck med just de där tysta, trötta stegen. Han tittar på dig. Frågar på engelska om han kan få stanna i Sverige nu. Han låter inte rädd, men i hans blick skymtar någonting du inte kan sätta ordet på. Du ler svagt, mumlar någonting ohörbart och hänvisar honom till Migrationsverket. Det skiljer fyrtio centimeter mellan er, men språket skapar barriärer som hindrar dig från att göra någonting annat än att peka mot ett oklart framtidsöde. Hans sluttande rygg försvinner sakta från ditt synfält.

Utanför Malmö Central, lika långt från Harrys som från pojken, kommer en person cyklandes med flyttlådor inlindade i lager av tejp. Han går fram till volontärer med ett stolt leende. Ni skakar på huvudet. Pekar mot skylten med texten “Inga donationer mottages för tillfället”. Samtalet fortsätter och en förändring sker hos honom. Någonting om otacksamhet sägs, men vid det här laget har er korta uppmärksamhet vänts mot annat håll. Det finns varken tid eller energi att lägga på att vårda individers sårade stoltheter nu.

Några meter bort sitter fyra barn på fem filtar. Filtarna är omsorgsfullt utplacerade på asfalt, som för att be om ursäkt för att det är just hård asfalt de placeras på. Ett av barnen är 4 år och hans korta ben trummar förvånansvärt snabbt mot asfalten. Volontärerna springer efter honom med jämna mellanrum, men varje gång är hans 11-åriga storasyster alltid steget före. Varje gång sveper hennes taniga amar upp honom i ett fast grepp. Det märks att hon har gjort det många gånger förut. Hon håller förstrött i två gosedjur, men sneglar på honom med jämna mellanrum. 11 år.

Ett annat barn går fram till mig och frågar tyst efter toaletten. Jag följer honom dit och väntar utanför. En ordningsvakt frågar mig om det är lugnt ikväll. Jag vet inte vad jag ska svara. Är det lugnt när människor sitter utmattade på bänkar på Malmö Centralstation, istället för att mötas av gränspoliser med taggtråd och pepparspray? Är det lugnt för att vi tar hand om levande människor som klarat resan hit, istället för de som mist livet innan och under vägen hit? Jag rycker på axlarna och går därifrån med pojken.

Jag stöter ihop med barnets pappa och han tackar mig på engelska. Frågar var jag är ifrån och när jag säger att mina föräldrar kom från Vietnam för 23 år sedan tänds en gnista i hans ögon. Han berättar kort om den gången han var i Hanoi för längesedan. I hans ton finns en underliggande nostalgi som skär djupa sår genom luften. Hans gamla liv i ett annat land och en annan tid tycks med ens befinna sig inom räckhåll, trots att vi står på perrongen i ett kallt Malmö. När vi säger hejdå gör jag en töntig high five med pojken och han fnissar förtjust.

Vid midnatt har myndighetsrepresentanterna gått hem för dagen. Kvar finns människor som har flytt från krig och katastrofer, sida vid sida med volontärer som bemannar centralstationen dygnet runt. Dessa hundratals kroppar som håller på att gå sönder i en och samma byggnad är bara en droppe i det hav som går förlorat till ett havererande system. Hur många fler människokroppar kommer att gå sönder innan förändring sker?