Statsvetaren Alexander Nazar skriver i en essä om sin studie om minnet och sitt besök  i minnesmuseet Londres 38, espacio de memorias, i Santiago de Chile. En ideell organisation som arbetar med att diskutera diktaturen i ett land som praktiserar undangömmande av diktaturens fasor. Nazar tar upp vikten av minnesplatser för intergenerationella möten och det kollektiva läkandet. Nazar frågar: Hur är det att födas in i en officiell demokrati men växa upp i ett samhälle där kampen om minnet är en kamp om framtiden? Ett samhälle där du lever med diktaturens konsekvenser men inte bär minnet av den?

På en släktträff röt en avlägsen kusin till min pappa till. Svaret på en artigt ställd fråga om vad jag gjorde i Chile provocerade fram en häftig reaktion. Jag skulle inte komma hit och rota i historien. Varken jag eller min familj har levt den. Mitt svar att jag vill fördjupa mig i de rum jag tror behövs för att bearbeta sorgen, där unga kan delta med sina egna erfarenheter och drömmar, den visionen hade hon inte mycket till övers för.

Nog är det så att det är lättare att vända blad och tänka framåt än att minnas. Med minnet kommer implikationer av hur det har varit, hur det blev som det blev och vad som idag är. Men också vad som kan eller bör bli i framtiden. Den generationsöverskridande berättelsen, och dess mellanmänskliga rörelser över tid och rum, är ett politiskt instrument väl värt att uppmärksamma. I den här texten undersöks en plats betydelse i ett öppet samhälleligt sår.

För många chilenare har övergången från Pinochets diktatur till “demokrati” inte inneburit upprättelse eller ett ökat folkligt inflytande. Arvet gör sig synligt i de krav som motståndsrörelser idag formulerar landet över – en uppgörelse med det nyliberala experimentet och dess oförändrade konstitution. Ett spöke som gör sig påmint i det ojämlika klassamhället och förtrycket av minoriteter och ursprungsbefolkning. Statsapparatens repressiva våldsmonopol som orättfärdigt ger sig på ett folk som i miljontal skramlar med sina köksgeråd över gator och torg. Min resa till Chile och närvaro på minnesmuseet Londres 38, espacio de memorias, möjliggjordes av ett Sida-finansierat Minor Field Studies stipendium för fältstudier. Londres 38 är en ideell organisation fri från statligt inflytande men som får offentlig finansiering av kulturministeriet. Ett stöd som museer är berättigade till i dagsläget.

Framförallt eftersträvas paralleller till hur diktaturen fortsätter influera och leva vidare i dagens samhälle. Dessa diskussioner fångades precis innan vattnet (som för övrigt är privatiserat i Chile) rann över bägaren.

Minnesmuseet är en utforskande plats och upplåter sin tomma yta till reflektion, debatt och kulturellt skapande. Platsen är öppen för allmänheten och större delen av verksamheten upprättas utefter deltagande besök. Där uppmuntras och vägleds besökare att i samspel med varandra och en representant för museet, delta med sina tankar och erfarenheter kring diktaturen. Framförallt eftersträvas paralleller till hur diktaturen fortsätter influera och leva vidare i dagens samhälle. Dessa diskussioner fångades precis innan vattnet (som för övrigt är privatiserat i Chile) rann över bägaren. De frågor jag då ställde inför min studie realiseras i det som nu utspelar sig: Hur är det att födas in i en officiell demokrati men växa upp i ett samhälle där kampen om minnet är en kamp om framtiden? Ett samhälle där du lever med diktaturens konsekvenser men inte bär minnet av den?

Studier kring minnets politiska roll i samhällskroppen är en forskningstradition som sträcker sig långt bak i tiden från diverse krig och förtryck, och som i Latinamerika skulle knytas till vågen av militärdiktaturer och dess onekliga eftermälen. Minnets motsättningar och kampen kring dess mening används i olika syften; vissa sympatiserar med diktaturerna, andra vill endast glömma och gå vidare, en tredje ser det som ett verktyg för att synliggöra och utmana arvet av bestående ojämlikheter. Enligt forskare saknar den chilenska statens officiella narrativ av diktaturen en meningsfull återgivelse som tar hänsyn till varför, vem och med vilka politiska visioner diktaturen iscensattes. Samtidigt som det samhällsomvälvande projekt, med Salvador Allende och människorna som bar fanan för ett mer rättvist samhälle, uteblir. De existerar endast som offer för Pinochets järngrepp, och diktaturen gestaltas som något från en svunnen tid.

Minnesskapande är en kollektiv process som sker genom att tolkningar möts och utmanar förgivettagna maktrelationer.

Minnesskapande är en kollektiv process som sker genom att tolkningar möts och utmanar förgivettagna maktrelationer. I en text från 2016 berättar Katherine Hite, doktor  i statsvetenskap, att i Chile har sociala rörelsers kamp om minnet utspelat sig kring olika platser, där organisering ofta lett till upprättelse och invigning av monument och minnesplatser. Däribland Londres 38. Dessa platser som fungerar som minnesmarkörer påminner om en obearbetad sorg. De har en betydande påverkan på besökare, vars interaktion med platsen förmår skapa nya förståelser och politisk positionering i relation till landets historia och samhällets sammansättning. 

*

Väl ombord på det flygplan som ska ta mig till Santiago de Chile, vinglandes över bergskedjan Andernas snöbelagda toppar, uppsöker en inre röst mig. Tystnad är ett vapen, säger rösten. I en kontext där politiska visioner tillåts falla i glömska har arbetet med minnet utvecklats till en motståndsstrategi. Londres 38 utmanar den förväntan som åläggs befolkningen att gå vidare utan möjligheten att reflektera över hur diktaturens kvarlevor villkorar liv. Pedagogiken tillägnas en unik roll i Londres 38:s tillvägagångssätt, med besökare som understöds att bilda sig uppfattningar kring sin historia och nutid utifrån en plats där diktaturens våld ägde rum. Kan barn och ungas perspektiv samt deras deltagande vid minnesmuseet Londres 38 ställa krav på samtiden? Jag bestämmer mig för att förstå hur ungdomen samtalar kring rådande ordning utifrån och genom att befinna sig i en av de många platser där repression, död och bortföranden hägrade under diktaturen.

Gatan kurvar sig elegant, korsar Paris och bär namnet efter Englands huvudstad, Londres. Det är en varm höstdag, 28 grader i mars, och jag balanserar på kullerstenen utanför portarna till Londres 38 och blickar in genom balkongernas fönster. Härifrån skymtar jag silhuetter av de människor som för den politiska kampen vidare. Under diktaturens första år var fönster förslutna och Londres 38 fungerade som ett strategiskt centrum för tortyr och utrotning under den nationella underrättelsetjänsten DINA (Dirección de Inteligencia Nacional) som fängslade människor organiserade i vänsterpartier.

Efter diktaturens slut mobiliserade sig aktivister och olika kollektiv, mestadels anhöriga till de som befunnit sig i, bortförts från, mördats eller överlevt Londres 38. De ville återta, få upprättelse och synliggöra platsens historia. Organisationen har idag etablerat en diskurs som tar vid där den chilenska vänstern kapades. Platsen används i samarbete med sociala rörelser för att producera visioner om social förändring. Tanken är inte att som passiv åhörare få en beskrivning av diktaturens offer. Snarare ges tillfälle till aktivt deltagande där besökare bjuds in till dialog och kritiska diskussioner kring aktuella förtryck och sociala frågor. Framförallt eftersöks den intergenerationella dialogen då ungdomen betraktas som både påverkad av och medskapare till historien. I denna miljö skulle jag spendera två månader åt att själv delta, men också lyssna, observera och intervjua människor i.

*

Ibland sitter vi på golvet i det som en gång var La Sala de Detención (interneringsrummet). Där bildar vi en ring och samtalar tillsammans. Ibland är det tyst. Ibland rör vi oss genom de två våningarna och betraktar de trånga rummens tomhet, bucklor och rispningar. Vissa känner de bortgångnas andar i husväggarna vilket ger sig tillkänna i form av huvudvärk. De flesta blir arga. Speciellt när de lär sig om de gravida kvinnor som mördades och bortfördes härifrån. Ibland ifrågasätter vi Londres 38.

Det som skedde innanför dessa väggar jämförs med det som försiggår ute i samhället idag. En för vissa obekant och motstridig skildring som skiljer sig radikalt till statens officiella narrativ av diktaturen och möjligtvis till vad deras familjer återgett.

Vi förstår inte alltid varför deras arbete är viktigt idag. I vissa besök deltar universitetsstudenter som på egen hand uppsökt platsen, medan andra grupper bokas av klassföreståndaren som en del av yngre elevers skolundervisning. Representanterna inleder alltid med att redogöra för statens terror och övergår successivt till att börja diskutera hur allt hänger samman. Det som skedde innanför dessa väggar jämförs med det som försiggår ute i samhället idag. En för vissa obekant och motstridig skildring som skiljer sig radikalt till statens officiella narrativ av diktaturen och möjligtvis till vad deras familjer återgett. De anställda representanternas utblickar varvas med frågor till deltagarna, vars intressen, åsikter och känslor får styra besökets riktning. Som anställda företrädare för en politisk organisation representerar samt förmedlar de minnesmuseets visioner. Men precis som alla andra är de bärare av sina egna minnen. Dessa smärtsamma, men vägledande historier, blottar deras väsen. De anställda representerar något som är större än de själva. En representation som präglar tillblivelsen i det kollektiva arbetet med minnet.

Representanterna är generösa med sin värme men även kampanda, de är själva unga, och de blir därmed lättare att relatera till och identifiera sig med. Allra oftast produceras ett samtal. Ibland är vi oeniga och invänder, men ibland håller vi med och lyfter varandra. Det perspektiv som Londres 38 lyfter hjälper oss att gräva efter erfarenheter och känslor. Tillsammans skapar vi nya förståelser och formulerar visioner om det samhälle vi vill ha. Ibland är allt som behövs en kram, en blick, en historia. Då vågar vi bryta tystnaden. Våra familjer kanske deltog eller stödjer diktaturen. Kanske förtrycktes de. Vi är unga men inte ovetandes. Vi är definitivt sökande. Ibland vet vi inte vilka vi är eller vilka vi ska vara. Vad finns i våra historier? Vad gör vi av dem?

För att närma mig hur museet arbetar med minnet lyssnar jag på och ställer frågor kring straffrihet till både museets representanter samt skol- och universitetsstudenter inne på minnesmuseet. Jag är nyfiken på den yngre generationens reflektioner kring det nuvarande politiska systemet och hur de som jag intervjuar själva uppfattar samt positionerar sig i relation till sin historia och samtid. Straffrihet förstås inte begränsat till en juridisk bemärkelse, men, som en aktivist uttryckte det, som ett fenomen vilken belyser diktaturens arv och landets ”transversala maktordningar”. Straffrihet förhindrar människor från att gå vidare, bibehåller skillnader mellan medborgare och försvårar mänskliga möten. Av detta följer motståndsstrategier som bör förvärvas mot det politiskt-ekonomiska systemet och statens repressiva våldsmonopol. Minnet värderas som ett användbart verktyg emot rådande maktordningar. Positioner manifesteras bortom det som kritiseras och öppnar således för alternativa samhällsvisioner. 

Jag kommer fram till att representanterna, i vad som uttrycks som en ofullständig övergång från diktatur till demokrati, låter minnet symbolisera en förståelse av straffrihet som institutionaliserad och närvarande i hela samhällskroppen. Representanternas egna reflektioner av besökarna är att de tar del av och skapar nya förståelser av straffrihet som ett samhälleligt fenomen genom de möten minnesmuseet tillåter. Mellan husets väggar pendlar fakta, känslor och motstånd när besökaren beskrivs vara del av, aktivt delta och ta kraften vidare med sig. Representanternas egna perceptioner förstås förhandlas fram och förstärkas av interaktionerna som huset, och ytterst besökarna, erbjuder.

Den resan representanterna gav uttryck för kunde observeras i skol- och universitetsklassernas deltagande och framträdde särskilt i besökarnas nyfikenhet. Men också i deras behov av att förstå sig på sin historia. I de nakna åsikter som delades allteftersom dialoger upprättades. I besökarnas motståndsyttringar – med sig själva som protagonister för kampens fortsättning.

Genom att involvera den yngre generationen i rekonstruktionen av minnet upplöses sakteligen tystnaden hos gruppdeltagarna.

Londres 38 främjar demokratiska relationer genom att upplåta utrymme för ungdomars mångfaldiga erfarenheter att både uttryckas på och lyssnas till, i kontrast till hur samhället utanför upplevs. Genom att involvera den yngre generationen i rekonstruktionen av minnet upplöses sakteligen tystnaden hos gruppdeltagarna. En önskvärd demokratiseringsprocess tar form, med avstamp i ungdomars jämlika deltagande i samhällskroppen, och med mål om att motverka sociala orättvisor. 

*

Hur kan vi förstå det platsspecifika arbetet med minnet mot bakgrund av den militarisering av stadens offentliga rum och de vidriga brott mot mänskliga rättigheter som den chilenska staten nu gör sig skyldig till, endast några månader senare? 

Det politiska arvet av diktaturens Chile sätts i ett parallellt ljus till den sorg ungdomen inne på Londres 38 bearbetar. De krav som formuleras och hörs skanderas ute i de folkliga protester som startade i oktober 2019 är samma samhällsfenomen som diskuterades i trygghet innanför Londres 38:s väggar. I ett mejl informerar en av de som höll i de deltagande besöken om att de nu håller öppet för att erbjuda första hjälpen. En plats att återhämta sig på för de som angripits av militären när de utövar sina grundläggande mänskliga rättigheter. Om inte annat så är den chilenska statens fascism underlag för en pendelrörelse mellan olika skeenden, samhällen och historier, men där samma orättvisor och motstånd tvinnas samman. Förtrycket är inte begränsat till en generation eller tid – den är högst levande och generationsöverskridande. Folkets mobilisering fångar det kollektiva minnet och ytterst den rörelse i tid och rum som erfarenheterna och motståndet besitter. 

Min studie av Londres 38 visar hur platskamp kan göra avtryck, läka och påverka framtidens utformning men även öppna locket för något som legat och bubblar, och som sätter samhällets sorger i perspektiv. Vem kan delta i det offentliga rummet och på vilka villkor? Vilka historier och erfarenheter får ta plats? Londres 38 vidgar den politiska horisonten och ger en antydan om vikten av minnesplatser och dess omfamnande roll av en yngre generation som får öva och uttrycka sina visioner i ett samhälle som annars fungerar tystande. Minnet som ett verktyg för social förändring kan genom en plattform för kritisk reflektion, innebära ett ifrågasättande och synliggörande av maktordningar. Men hur kan vi förstå den kamp som idag inte vet gränser? 

I Chile är processer av att bryta tystnaden ytterst levande och att nya gemensamma minnen skapas blir påtagligt i den revolutionära anda som sammanlänkar det förtryck som aldrig pausats. 

Det jag fick bevittna i slutna rum tog sig ut i offentligheten – överallt – en storskalig systemkritik som överskrider plats och tid. Ett motstånd som är gemensamt över och förenar generationerna. Som saknar rädsla. I Chile är processer av att bryta tystnaden ytterst levande och att nya gemensamma minnen skapas blir påtagligt i den revolutionära anda som sammanlänkar det förtryck som aldrig pausats. Andan förkroppsligar det motstånd som ackumulerats över tid och som bara väntat på att förgrena sig i och förverkligas över massorna. Framförallt får den generationsöverskridande berättelsen en kontext vilken kanaliserar den kollektiva sorgen och blir en katalysator som ger röstbärande kraft åt samhällsgrupper.

Toppbild: Víctor Cárdenas ©, @Vjotin. Tack till Registro Callejero för tillgång till fotografiet, instagram: @registrocallejerocl, twitter: @registrocallecl

Källhänvisning

Cornejo, Marcela et al. (2018). Tell me your story about the Chilean dictatorship: When doing memory is taking positions. Memory Studies, pp. 1-16.

Hite, Katherine (2016). Teaching the Politics of Encounter: Empathic Unsettlement and the Outsider within Spaces of Memory in Chile. Radical History Review, 2016(124), s. 217–225.

Hite, Katherine & Collins, Cath (2009). Memorial fragments, monumental silences and reawakenings in 21st-century Chile. Millennium: Journal of International Studies, Vol. 38(2), pp. 379-400.

Lazzara, J. Michael (2011). Dos propuestas de conmemoración pública: Londres 38 y el Museo de la Memoria y los Derechos Humanos. A Contra Corriente, Vol. 8 (3), pp. 55-90.