Ida Linde, som i år gav ut boken 29 OSKICKADE BREV (Chateaux) och förra året Norrut åker man för att dö (Norstedts) har skrivit En kärleksförklaring, också den utgiven av Norstedts, 2011. Arazo Arif har läst den och förundrats, fyra år senare.

Silja och Sontag. Namnen var så lika varandra. De var uppe i rymden i varsin raket och var tvungna att hitta på berättelsen. Det uppstod en stilla undran i mig. Kan det vara sant, kan man skriva om rymden?

Jag förstod inte den första sidan så väl och det fick mig att fortsätta läsa romanen, konstprosan som utgörs av två parallella berättelser. Den om Silja och Sontag i rymden – och den om deras mor, Eleonore. På ynka 150 sidor berättas ett helt liv och livets smärtpunkter, den stilla punkten inuti, med obönhörlig exakthet.

Jag började läsa boken för några månader sedan då jag ännu studerade första året författarskolan prosa&lyrik på Biskops Arnö. Varje tidig morgon innan lektionen trevandes bland bokhyllorna efter nästa måste. Fann den inklämd mellan flera av böckerna med små gröna prickar på, indikationen på att författaren har anknytning till den anrika skrivarlinjen på något sätt. Huruvida det skulle inbringa ångest eller målmedveten ambition förblir högst oklart. En kärleksförklaring. Jag begrundar ännu valet av titel då min första tanke var något konfunderad och kritisk. Klyschigt, inte? Men jag insåg snabbt att romanen utgörs mycket, mycket av allt utom klichéer. Jag var sedan tvungen att återlämna den vid terminens slut och gick på jakt efter ett exemplar, fick tag i ett av de två sista på ett antikvariat i Göteborg. Den är med rätta slutsåld.

Det är inte i handlingen som romanen uppstår, även om det i sig är otroligt fint att följa med i en vardaglig vardag samtidigt som i rymden, där tiden tycks stå stilla och samma frågor upprepas, berättelsen om modern berättas. Redan efter de första sidorna stannade jag upp, stirrade, läste och läste om. Tänkte att jag måste komma tillbaka till utgångspunkten, skriva ned, hur det mänskliga formeras i en enda mening.

Eleonore lämnar sina föräldrar och barndomshemmet i Tyskland, hon är ämnad för större ting. När hon är liten lägger hon sig överallt och hennes mor frågar ”Lärde du dig att gå bara för att lägga dig igen?”. Hon reser till Cambridge för att studera matematik, där träffar hon naturläkaren och föder Silja och Sontag, men arbetet kommer alltid först. Genom arbetet träffar hon professor Klein och passionen uppstår. Han frågar om hennes barndom och hon svarar ”Barndomen var bara en hopplös väntan, jag visste redan då att det var vuxen jag var menad att bli.” När hon lämnar naturläkaren säger han att hon aldrig kommer bli lyckligare med någon annan. ”Det är inte lycka jag är ute efter” svarar Eleonore.

Passionen övergår i otillräcklighet, den romantiska tillvarons kanske oundvikliga öde. Relationen mellan två till synes jämlikar som aldrig kommer vara jämlik, rastlösheten och känslan av att vilja vara uppfylld, uppfyllas av någon annan, bli någon annan. Eleonore vill söka en forskartjänst som istället går till Klein. Hon tar flickorna med sig och flyttar till ett stationshus i Sverige, där familjetillvaron är trasig. Flickorna blir vuxna och Eleonore skriver sin bok om topologin. Och i rymden återstår samma frågor.

Rymden, nebulosor, det är ett vackert sätt att närma sig något oändligt. Som tomheten som systrarna färdas i, vakuumet, det präglar också vardagen. Bottenlösa sorger slår rot i Eleonore och jag vill bara stanna i orden. Det är något nästan absurt över hur en enkel sak som en promenad med älskaren leder till en mening som sammanfattar kärnan i kärleken. Och Silja och Sontag som fick leva med Eleonores rastlöshet, den som fixerades i dem som rotlöshet.

”Om hon bara kunde vara mer generös, med sina idéer eller sitt sällskap. Arbeta på andra sätt. Hänge och ingå. Vara del av. Dela. Uppslukas, utmanas, utstå. Stanna.”

Jag kan inget annat skriva än att jag vill stanna. Detta är min kärleksförklaring.