Populärkulturen, kommersialismen – kapitalet – styr vår längtan. Snärjer in oss i sina lättsamma stereotyper. Det är en stark kraft, längtan, som varje system oavsett styre har gjort sitt bästa för att kontrollera. Vi tillåts inte längta efter vad som helst.

Med stor omsorg rör jag mig inom de för mig utslagna strukturerna. De som reglerar vad jag får och inte får göra, som binder mig till systemets kontrakt av vad jag är. Jag lär mig att behärska de rum jag frivilligt och lika ofrivilligt rör mig inom. Jag lär mig att vara systemets karikatyr av en kvinna och dess karikatyr av en man på samma gång. Jag lär mig. Jag jonglerar med mina stereotyper, gör tricks. Och omgivningen nickar som om de tror att de har sett något äkta.

Kapitalet expanderar sin marknad på vår kropp, kroppsdel för kroppsdel, skapar värde, laddning och således profit på yta som bara borde få vara. Kapitalet jagar oss in i sina karikatyrer. Och vi söker oss in i dem; för att få vila i dem, få gömma oss om så bara för en liten stund.

Kapitalismen bor i mig. Ser genom mina ögon. Jag för en daglig och tröttsam monolog med systemet om huruvida jag duger. Tillslut resignerar jag inför det faktum att jag är otillräcklig. Jag vill så gärna bli hel. Men min längtan efter att bli hel är en logik inom systemet jag inte tillåts röra mig utanför.

Vi får inte längta utanför systemet. Men ändå längtar jag ut, Hollywoodproduktionerna till trots. Jag letar efter en exit-dörr. Det gnager i mig.

Kapitalet vill få oss att tro att servicepersonalen, kvinnorna – allt för ofta rasifierade – inte ser. Att vi bara finns till förfogande. Du ser oss, äger vår uppmärksamhet, men vi tillåts inte titta tillbaka. Men vi ser. En kassör på en stormarknad träffar minst en kund i minuten, 60 kunder på en timme. Vi ser. Vi känner lukten av alkohol på dig, vi känner lukten av din dyra parfym, vi ser vems händer som varit på manikyr, och vems händer som darrar av utslitna nerver.
Kapitalet vill få oss att tro att vissa människor hör hemma i service, i omsorg, i industri. Med enkla formler naturaliseras klasskillnader. Med enkla formler naturaliseras rasism, sexism.

Jag längtar efter något annat. När minuterna går som långsammast, när drömstadiet sätter in, när jag inte minns hur den senaste kunden såg ut. När det smärtar i axlar och nacke. När förslitningen letar sig ner mot armbågen, handleden, när det kittlar i fingrarna. Då är min längtan som störst.

Systemet håller oss otillräckliga för egen vinnings skull. Människor som är hela går inte att profitera på eller exploatera. Åtminstone inte utan motstånd. Människor som är upptagna med sin otillräcklighet längtar sig inte bortom systemet.

Jag längtar mig bortom systemet. Det är en så stark känsla att jag ibland inbillar mig att jag har varit där. I en kultur som istället för att organisera sig kring hierarki organiserar sig kring likvärdighet, där behov och förmåga står i centrum istället för profit, där ingen kan profitera på människors otillräckligheter.

Kapitalet gör sitt bästa för att kontrollera, begränsa, snärja och stympa vår längtan. Jag inbillar mig att förändring börjar just där, i enkel och äkta längtan till något helt annat.

Frida Jansson har arbetat som kassör inom detaljhandeln i ett drygt decennium. Hon har studerat statsvetenskap och är organiserad i den kommunistiska rörelsen.

Foto: Dan Paluska.