För några år sedan bodde jag en timme utanför San Francisco. Det var en ensam tillvaro (även bland vänner), mest – tror jag – på grund av mina lögner. Det var plågsamt att se hur vänner förstod att jag ljög men av medömkan skonade mig det förnedrande avslöjandet; det var nog det värsta, deras ömkan. I min exil i lögnernas land brukade jag köra in till Castro street för att läsa på caféer och driva omkring planlöst. Castro har en fantastisk gammal biograf som visar klassiker i celluloidformat. Paradisets barn av Carné, Hitchcocks Vertigo, där San Francisco aldrig filmats vackrare, i strålande Technicolor. Jag har hört att somliga finner den sociala skammen i att gå på bio själv som olidlig, men här var det många som gick själva, försjunkna i en anonym gemenskap.

Castro har inte bara en fin biosalong; gatan är mest känd för sin legendariska status i HBTQ-kampen. I den ojämna efterkrigsboomens USA flydde medelklassen från städerna på 60-talet, ett fenomen känt som “white flight”. Castro streets rymliga hus i löjlig viktoriansk pastisch stod tomma och stadda i förfall. De låga hyrorna lockade lyckosökare som redan innan bosatt sig i San Francisco efter att militären portat dem från tjänst under andra världskriget. Staden hade blivit ett väntrum för den avvikande sexualitetens patienter (homosexualitet ses alltjämt som en patologi), och den sexuella frigörelsen lät inte vänta på sig.

Freud gav inte mycket för sexuell frigörelse. Sanningen att säga så gav han inte mycket för frigörelse överhuvudtaget. Människan vet inte vad hon vill, dömd som hon är till evig vantrivsel. Men hans vänsterprasslande efterföljare – Wilhelm Reich och Marcuse till exempel – skulle syndigt ägna sig åt orgasmens frigörande potential. Ett bra fritt knull, ett bra fritt samhälle. Egentligen är det inte så konstigt. Orgasmen frigör endorfin, musklerna slappnar av, spänningen släpper taget om kroppen, och tankarna lösgör sig från ångest. Den lilla döden, som fransmännen kallar kvinnlig orgasm, borde leda till en mer harmonisk återfödelse.

Men sexualitet är så mycket mer än bara akten, den strikt avgränsade uppmaningen ovanifrån (eller, för de mer biologiskt lagda, från artens inneboende strävan) “var fruktsamma och föröka er” – sex är, bortom lustprincipen, lögn, svek, våld, makt. Som de flesta människor är jag en lögnare, och förutom pengar är det sex jag ljugit om mest.

På Castro Street brukade jag traska ensam. Människors sexualitet ter sig helt obegriplig för den som är utestängd från gemenskapen. Antingen obegriplig, eller helig, ouppnåeligt vacker; för ännu andra, hotfull och inkräktande. Jag valde obegriplig. Den ensamme vandrarens drömmerier är alltid grandiosa, och han kan genom en tankerörelse ställa sig över andra. Deras sexualitet antog för mig skepnaden av ett absurt spektakel.

Efter biobesöken hade skymningen lagt sig över Castro Street, och barerna började fyllas. Castros manliga bartenders är generellt nakna, förutom ett litet skynke över könet som knappast är en eftergift till blygsamheten. Som gata är den märkbar i sin totala acceptans av gaykultur – en hyllningskarneval för det udda, något som känns befriande i en tid då HBTQ-rörelsen verkar satsa på att framställa sig som så vanlig som möjligt. En rekvisita hos verklighetens folk.

Om Freud var en man av sin tid så var Zoologen Alfred Kinsey en veritabel utställningspjäs av efterkrigstidens sociala ingenjörskonst. När han och hans forskarlag ville undersöka sexualiteten hos ”The Human Female” och ”The Human Male” så var det med ett empiriskt underlag; Freuds teorier förkastades som ovetenskapliga, här gällde det att kvantifiera. Mer än tiotusen amerikaner intervjuades om sitt sexliv. Hur många gånger kommer folk? Från vad? På toaletten eller i sängen? Själva eller tillsammans med andra? Med vetenskapens opartiska öga tog Kinsey – utan att censurera – emot uppgifter om nekrofili, parafili, pedofili, ja alla sorters fili som kan tänkas uppstå i den mänskliga sexualiteten. Hans forskarlag sorterade sedan all statistik efter klass, etnisk grupp och kultur, gift eller ogift, ålder, när intervjuobjektet hamnade i puberteten, utbildningsnivå, föräldrarnas yrke, uppväxt på landsbygd eller stad, religion och geografiskt ursprung. Resultaten var ett giftpiller för femtiotalets sexualmoral, och rapporten kan sägas vara en öppning in till det mer sexualliberala 60-talet.

När jag söker om information relevant till Kinsey snubblar jag över en artikel från ”Bibeltemplet – webbtidskrift för urkristen tro och väckelse” med rubriken ”DOKTOR ALFRED KINSEY – DET MODERNA SODOMS GRUNDLÄGGARE”. Här blir läsaren upplyst att trots att Kinsey ”bland mycket annat” var ”sadomasochist, bisexuell och blottare” så är hans forskning (vilket artikeln skriver inom citationstecken) för det moderna sodom ”vad Darwin är för evolutionisterna och Marx för kommunisterna”. Eld och svavel utlovas, och om jag får gissa så räknas San Francisco till de moderna städerna på slätten.

Med sin avslappnade intervjumetod som garanterade anonymitet fick Kinsey över 12 000 amerikaner att öppna upp om vad dom faktiskt gjorde bakom stängda dörrar, snarare än vad dom borde göra. Det är från Kinseys intervjuserie som den ofta citerade siffran att en av tio är homosexuella kommer. Kinseyrapporten om kvinnlig sexualitet har hela avdelningar om sexdrömmar och onani, och trots Kinseymetodens explicita avstånd från Freud kan en viss influens göra sig hörd när forskarlaget skriver i rapporten att ”onani och sexdrömmar är det bästa sättet att mäta kvinnans inneboende sexualitet”. Kvinnlig onani, som på femtiotalet var höljt i tabu, får en serie av tabeller med variablar som ”Fantasi under onani: sado-masochistisk, homosexuell eller kontakt med djur” eller ”Teknik under onani: klitoris och blygdläppar, muskelspänning, vaginalt införande eller endast med hjälp av fantasi”. Klitoris tar hem segern med 80 %. Slutsatserna fanns där att dra för den som ville – mänsklig sexualitet är förtryckt av samhällets och kulturens normer, undangömd i ett giftskåp där Den Lilla Dödens kemikalier skulle förvaras för den bestående ordningens bästa.

Att ställa kvinnans kropp och sexualitet under Vetenskapens Objektiva lupp är visserligen inget nytt, och dikotomin mellan manlig granskare (Kinseys forskare var alla män, förutom några assistenter som var kvinnor) och kvinnligt studieobjekt finns alltjämt i rapporten om kvinnlig sexualitet. Redan 1949 hade de Beauvoirs ”Det andra könet” gjort en vidräkning med den ordning som placerade mannen som skapare och kvinnan som undantaget; Kinsey fann verket ”litterärt intressant”, men avfärdade även de Beauvoir som ”vetenskapligt ointressant”. Väl talat, herr vetenskapsman!

Frågan om sexuell befrielse har nått en nivå av kitsch i dagens samhälle. Begreppet känns larvigt att ens använda. Det överflöd på pornografi som vilken 12-åring som helst med smartphone kan frossa i – är det den sexuella revolutionens frukter? På sätt och vis, antar jag. För ett liberalt samhälle har befrielsen kommit med konsumtionens befrielse – låt dem konsumera, och så löser det sig så småingom. Debatten inom RFSL om prostitution bär på ”den sexuella frigörelsens” motsättningar, men det får vi ta en annan gång.

***

Människor vandrar hand i hand; gatorna fylls av de utstöttas kollektiv, skapat tillsammans när samhället vände ryggen till. På Castro Street vandrar en ensam lögnare som inte ens Doktor Kinsey kunnat locka sanningen ur. Befrielse är ett gemensamt projekt, trots allt.