Det kommer en dag då du ser på mig och säger något i stil med att också jag kommer lyckas, att också jag kommer ligga där med ansiktet nedåt i sanden och kroppen piskad av vinden utan att känna smärta, att också jag kommer vara uppfylld av de känslor du aldrig inför mig har ätit av, druckit upp, andats in och levt på. Den dagen kommer jag vända blicken inåt, ansiktet nedåt, men inte uppfylld av den konstiga mytomspunna kraft som kanske skulle göra det möjligt för mig att ge upp kontrollen, utan något annat. Och jag kommer hålla tillbaka gråten precis som du alltid har hållit den tillbaka inför mig, lärt mig att den är ett tecken på svaghet, lärt mig att ingen kärlek i världen är värd att visa sig svag för. Jag kommer hålla tillbaka alla impulser att slå dig i ansiktet för sanningen du tvingat mig att se, konsekvensen av din egen blindhet, hur omöjligt jag gör detta livet att levas i närhet, istoppad den lilla trälådan du snickrat för mig med dina bara händer, dem du vägrat använda för att blidka mig. Jag kommer inte säga till dig att du har fel, för att jag för en gångs skull kommer vilja låta dig le utan påminnelser om det brustna, även om jag inte kommer vara säker på att du förtjänar det. Den dagen kommer du, som i dag, inte vilja inte kännas vid ditt ansvar, så du kommer skratta och säga, att nästa gång vi sitter här och äter middag kanske vi kommer vara fler än bara du och jag. Och jag kommer tänka att jag vet, att även om så vore, skulle jag aldrig dela någon annan med dig. Jag kommer aldrig lära mig glömma, vända blad och börja om, blicka bort från ditt handlande när det föreligger oss här. Inte heller den dagen kommer jag kunna låta orden sippra ut ur munnen och krossa oss, krossa alla falska förehavanden som vår sköra relation förutsätter. Ett du och ett jag i ett nu och ett då som aldrig slutar jaga, jag är rädd för att det snart inte finns fler platser att gömma sig på, gömma sanningen och såren.  Jag har ännu inte lyckats lura mig själv att tro att vi har gått vidare, för i dagar som passerar revy, dagar som jag fyller för att du en gång ska se på mig med blicken jag har föreställt mig att du behärskar, sitter jag fast i ett hav av papper och pränt, saker som jag tror att vi kan vara stolta över, men som inte kommer att rädda någon av oss eller de andra. Det finns luckor i vårt förflutna, sammansatta sjok av förlorad tid, täckta av tomhetens fulaste toner. I dem, där någonstans, skedde alla misstag, i dem lades grunderna för detta, dagar som passerar revy, dagar som jag sitter fast i. Den dagen annalkande kommer jag ännu att skämmas, för kroppen och språket jag aldrig lärde mig. Jag vet att den dagen inte har kommit, men att en annan redan har varit, en då jag blev tvungen att sluta. Till någonstans i rymden sände jag en liten flicka som bodde i mig, för att hon skrek ditt namn för varje förvillelse genom vilken jag förde mig framåt, beskyllde dig för slagen mot mig själv. Där i rymden färdas hon runt runt, hennes röst ekar inuti och säger till mig att här är vi inte klara, färdiga, det var för tidigt för oss alla att gå. Hör hennes röst i mitt bakhuvud medan jag plockar upp mina känslor en för en, rullar dem mellan handflatorna till små, lena kulor. Leker med dem när tid finns, lägger undan dem i en liten låda när tiden inte räcker till, mest hela tiden, för att fokusera på produkterna av min existens, kvittot på mitt värde. Visar det för dig och känner en liten glädje i magen när du, samtidigt som du fortsätter stirra ut på vägen där vi sitter i bilen för att du ska släppa av mig någonstans, säger det är bra, fortsätt så. Och jag tänker att av alla saker du inte vet om är det ännu en. Hur jag fortsätter fortsätta.

Arazo Arif