I måndags sändes de två första avsnitten av SVTs nya serie Boys. Redan i början av september lyckades en trailer skapa surr om denna serie som ämnar att bredda den mansroll som visas upp i dagens tv-ruta. Armand Mirpour och Adam Pålsson spelar Leo och Victor, två unga stockholmskillar som bara vill skapa musik och hitta kärlek. 

Första avsnittet öppnar med att Victor bestämmer sig för att hoppa av sin civilekonomsutbildning på Handels. Han är trots allt en kreativ person och vill, så som han uttrycker det, bli sig själv. Han flyttar in till Leo så att de ska kunna vakna upp bredvid varandra varje dag, och utan några andra åtaganden satsa till hundra procent på musiken. Förutom Leo då, som är personlig assistent. De sätter direkt igång med att spela in vid Leos blygsamma hemmastudio, men blir snabbt avbrutna av något viktigare – tjejer.

Och tjejer främst, samt lite musik, får ta plats i serien. Här är två killar som inte vet vilka de är och det ska framhävas. Det som följer är en kavalkad av scener där Leo och Victor får visa upp hur känslosamma de är. Beröring och osäkerhet inför att skriva kram eller inte när de skickar sms ska ge bilden av emotionell komplexitet. Victors nervositet under en dejt är så påtaglig att det nästan blir pinsamt, trots att dejten Alice (Nour El-Refai) är inbjudande och skämtsam. Leo blir orolig för att vara för dominant när han har sex med Ellie (Nanna Blondell) och ber om att bli leksamt strypt för att jämna ut det.

Dock lyser problemen med sin frånvaro, två avsnitt in. Victors dejt blir till slut rätt nice, och Leo hamnar i ett mysigt ”efter (nästan) sex”-samtal. Serien har än så länge inte vågat utmana våra boys på riktigt och jag undrar varför jag ska bry mig om vad som händer i deras liv. Seriens skapare Olof Leth tycks vilja säga något om mansrollen i dagens moderna samhälle, men verkar inte veta riktigt veta vad det ”något” är. Kanske är ämnet han tar sig an för stort för ett format på 16 minuter, men i slutändan fastnar jag varken för pojkarna eller deras problem.

Den uppvisade känslosamheten kommer antigen fram i situationer där de är osäkra, eller interagerar med varandra. Leos funderingar kring mansrollen verkar främst bestå av oron att uppfattas som patriarkal. Ytan blir viktigare än handlingen, att vara viktigare än att göra. När han och Ellie (nästan) har sex lyckas han inte självmant förstå att det kan vara bra att fråga vad hon tycker och tänker. Victor lyckas förvånansvärt fort strunta i att Leo inte vill låta en DJ untz:ifiera deras musik. Istället för att prata om det stormar Leo iväg, måttligt arg och rimligt bestämd. Jag förväntar mig nästan ett ”Hug it out, bitch”-aktigt försonande i nästa avsnitt, Entourage style. Känsligheten finns där, men hela tiden är blicken vänd inåt. Den unge Werther hade passat in bra.

En ny serie från SVT som ska tilltala manliga 20-någonting, så som mig själv. Tyvärr känner jag inte igen mig. Varken i Victors avhopp från Handels för att ”bli sig själv”, som verkar sakna både emotionella och praktiska konsekvenser, eller i Leos ängsliga ifrågasättande av den patriarkala manligheten. Icke-sexuella sätt att relatera till kvinnor lyser med sin frånvaro, vilket känns som ett misslyckande för en serie som vill ge nyanserad bild av den moderna mansrollen. Jag funderar själv över manlighet och patriarkala strukturer, men Boys skildrar inte mina funderingar och känns snarast missvisande för hur unga vuxna umgås idag.

Men det är en svår och förvirrande värld där ute i Stockholmsdjungeln. Jag kanske bara inte uppfattar de subtila nyanserna som finns under ytan. Kanske bär serien på visdomar om det moderna livet som vuxen pojke i storstan. Kanske det finns en ironi som går över huvudet på Leo och Victor. Eller så kanske serien dras med samma gamla mansroll, anpassad till dagens sociala klimat. Frågorna är än så länge många och obesvarade. Vad vill Olof Leth säga med Boys? Vad är det han egentligen säger? Hur känner Leo för att tjejer verkar vilja att han bara ska ligga med dem? Och varför blir Victor så arg för att han inte kommer in på F12 utan att vara på listan? Det och mer får vi kanske veta nästa vecka

Kevin Thylin är nästan litteraturvetare, journalist och fotograf. Han skapar instagrampoesi och funderar över detta som är Stockholmsexistens.

Foto: Knut Koivisto/SVT