Kulturdebatt

Gustav Borsgård ser en onyanserad kulturdebatt om godhet blossa upp.

Kristofer Ahlström skriver i Dagens Nyheter om den kritik som riktats mot människor och politiska förbund som slutit upp i protest mot en inhuman europeisk flyktingpolitik. Ahlström frågar sig varför man ständigt måste leta efter en baktanke med omtanken, varför varje skäl måste misstänkliggöras och varför det tycks ”så svårt att tro på godheten”.

Det finns stora problem med Ahlströms text, som Anders Johansson på ett förtjänstfullt sätt tar upp i sin artikel Sluta grina i Aftonbladet Kultur. Ahlström beklagar sig över att godhet ”tydligen är något som går att problematisera” och kanske skulle han, för att i större mån undvika problematiseringar, avstå från att svänga sig med metafysiska begrepp som ”godhet”. Som Johansson påpekar är detta inte bara självgott – vilket väl i sig är ett smärre bekymmer – utan det riskerar också att leda till ett svartvitt och förenklat tänkande som ställer goda mot onda, vi mot dom.

Samtidigt finns det något svartvitt också över Johanssons argumentation. Alla former av reaktioner på flyktingkatastrofen avfärdas som meningslösa eller kontraproduktiva, oförmögna att rucka på ordningen. På ett grundläggande plan är detta förmodligen sant – det tycks inte troligt att någon av demonstrationerna eller twitterkampanjerna kommer att rubba det kapitalistiska system som är dylika katastrofers yttersta orsak. Men när Johansson dogmatiskt jämställer alla former av initiativ som lika meningslösa ger han uttryck för en hopplöshet som inte kommer att drabba hans kropp.

Initiativ i stil med ”Vi gör vad vi kan” har samlat in miljontals kronor till förmån för flyktingar på ön Lesbos i Grekland. Det finns människor som, i småskaligare form och på eget bevåg, samlar manskap, pengar och bilar för att köra flyktingar genom Europa. Dylika initiativ kan genom sociala medier synliggöras och stödjas genom att människor blir delaktiga med sin kropp eller med ekonomiska medel. Så sett är det förenklat att avfärda all nätaktivitet som tom humanism och till intet förpliktande godhetskampanjer, för det stämmer inte.

Men man kan förstås kalla även sådana initiativ för pyrrhussegrar eller mena att de är kontraproduktiva. Man kan hävda att Johanssons kropp i förlängningen visst blir drabbad av själva upprätthållandet av systemet. Vidmakthåll inte status quo genom allmosor, låt hela skiten braka samman i stället och så tar vi det väl därifrån. Det är ingen orimlig slutledning, även om det är en utgångspunkt som riskerar att kväsa alla initiativ redan på planeringsstadiet. Om en 2000-talets Karl Marx knackade på Johanssons dörr skulle han inte bry sig om att öppna. Kanske är då en bättre utgångspunkt att, som poeten Athena Farrokhzad har uttryckt det, tillstå att man måste arbeta för ett värdigt liv också under marknadsekonomin. Om detta alternativ är futtigt är kanske futtighet ändå att föredra framför total desillusion.

Gustav Borsgård är doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.