Det är den allra sista scenen. Det är bara jag och James Bond.

I vanlig ordning har han avverkat ett antal skurkar för att hamna här, i den sista avgörande striden. I vanlig ordning har han tagit sig förbi alla hinder; han har klättrat upp för husfasader, voltat med lyxbilar, undkommit fyrverkeriartade explosioner. I vanlig ordning har han hunnit förlusta sig också; han har druckit en martini (”shaken, not stirred”), besökt några kasinon, knullat ett par brudar.

Med ryggen mot dörren sitter jag i en lyxig kontorsmöbel som kan snurra – ett aningen uttjatat men ofelbart dramatiskt koncept. Jag har en katt i knät, en elegant och snorkig siames vars päls jag långsamt stryker. När James stormar in i rummet låter jag stolen sakta rotera ett halvt varv.

”Välkommen”, säger jag. ”Välkommen till slutscenen.”

James ser lite förbluffad ut över min närvaro, trots att det måste vara minst tjugonde gången han möter en illasinnad figur med snurrstol och kisse. Jag fortsätter:

”Slutscenen. Hur känns det?”

Han ser ut att ha hämtat sig lite, och vågar sig till och med på ett överlägset leende.

”Ja du ler James. Du känner igen situationen. Du tror att du har kontrollen. Du förutser att jag snart ligger dräpt på golvet. Ja du ler James, men du tar fel. Den här scenen får inte samma slut som vanligt.”

James låter sig inte skrämmas, han fortsätter att le och tar ett hotfullt steg mot mig. Siamesen ger honom en överlägsen blick, tar ett språng ur mitt knä ner på golvet och spatserar iväg ut ur rummet.

”Vet du varför du är här James? Du är här för att jag är så jävla trött på dig.”

Han stannar upp och ser återigen häpen ut.

”Ja jag är så jävla trött på dig. Du tror att bara för att du dödar några gangsters då och då kan du bete dig hur som helst. Det måste få ett slut.”

Jag ser på honom att han inte förstår vad jag pratar om.

”Okej jag ska vara tydlig. Du beter dig som ett as, framförallt mot kvinnor. Du tror att de bara existerar för att tillfredsställa dig. Du objektifierar. Du förnedrar. Du ljuger. Du sviker.”

Han yttrar sina första ord sedan han entrade rummet:

”Men hallå är det bara därför jag är här? Jag trodde att det här var slutscenen. Jag trodde att det handlade om något viktigt. Jag trodde att jag skulle få rädda världen.”

”Kvinnor! Kvinnor! Kvinnor är viktiga. Är du medveten om att cirka hälften av jordens befolkning är kvinnor?”

”Ja fast…”

”Jag tillåter mig att upprepa ett tidigare uttalande: jag är så jävla trött på dig. Du tror att dina uppdrag är nyckeln till att rädda världen. Men du räddar inte världen, du förpestar den! Jag är dock inte oresonlig. Du får lämna utan en skråma om du går med på ett villkor: bli feminist!”

James ser på mig som om jag vore en rymdvarelse. Plötsligt brister han ut i ekande gapskratt. Jag suckar, jag hade hoppas på ett annorlunda scenario även om jag inte är chockad över hans reaktion.

”Synd James. Det hade kunnat sluta lyckligt det här. Jag måste säga att jag är lite besviken, efter så många år borde du ändå ha blivit lite klokare.”

Jag reser mig upp och går mot honom, stannar inte förrän vi står öga mot öga några decimeter ifrån varandra.

”Det här är tramsigt”, säger han. ”Du är kvinna, vad kan du göra mot mig?”

En sekund senare ligger han med ansiktet ner i mattan och en pistolmynning pressad mot bakhuvudet.

”Inte feminist alltså?” frågar jag. ”Världen kommer att bli en bättre plats utan dig James. Några sista ord?”

Jag tror att han kanske säger något, men mattan kväver alla eventuella försök till uppfattbara yttranden.

Det är den allra sista scenen. Det är bara jag och James Bond.

Jag trycker av.