“Kanske är det därför jag inte har någon åsikt när jag får frågan vad jag tycker om det som har skett i Köln. Jag vet inte vad som egentligen hände; Vad som är opinion, en reproduktion av föreställningar som har etablerats, som fortsätter snurra runt, och vad som är nyhetsrapportering.”

Jag blir lättad av Sara Abdollahis ord, för just ovisshet och osäkerhet över vad som är sant är till sist det bestående läget efter nyheterna om Köln, Kalmar och Stockholm.

Vid det här laget har det mesta redan sagts, men vad jag vill sätta ord på är min egen högst förvirrade och ängsliga tankeprocess, som mest av allt verkar präglas av ständiga växlingar mellan övertygelse och förvirring.

Tankarna snurrar. Den första reaktionen: helvete, nu får rasisterna vatten på sin kvarn. Sen: övergrepp mot kvinnor sker överallt, men erkänns endast av vissa då förövaren är en Annan. Det här har inte med etnicitet att göra. De som nu rasar hatar mörka män mer än de bryr sig om kvinnor. Tänker på de dagliga redogörelserna i sociala medier om män som inte respekterar gränser, reagerar aggressivt då de avfärdas, och hur kvinnors berättelser avfärdas med kukordinationer och som överkänslighet.

Sen kommer tvivlet, då jag under dagar läser kommentarer till tidningsartiklarna. De flesta är eniga om att endast utländska män gruppvåldtar. Jag försöker hålla fast vid det jag lärt mig : att vita mäns våldtäkter anses ske trots kultur medan mörkare mäns våldtäkter sägs ske på grund av kultur. Men enigheten i kommentarerna har effekt : är det så att jag och andra relativiserar och faktiskt blundar för verkligheten? Jämför vi äpplen och päron när vi tar upp olika erfarenheter av våld och sexuella trakasserier? Är vissa grupper av män mer benägna att begå övergrepp? Kommentarerna är så samstämmiga i sitt hat att jag känner det sippra in under huden och in i min verklighetsbild.

Sen inser jag att jag inte vet: vad är verkligt, hur ser det faktiskt ut för tjejer och kvinnor i vardagen på olika platser? Hur har övergreppen i Köln gått till – vilken sorts övergrepp rör det sig om, har de skett av ekonomiska motiv eller andra, vilka är gärningsmännen och hur många gärningsmän rör det sig om? Hur och varför har de planerat detta?

Vad kan jag veta när samma sanningar eller myter upprepas överallt? Hur ska jag kunna ha en åsikt?

Efter några dagar har flera kloka och sansade skribenter sagt sitt och jag börjar hitta tillbaka till mina egna tankar. Och så till sist den egna slutsatsen: Det är klart att jag måste försöka förstå Köln i termer av kultur, eftersom jag alltid försöker förstå kvinnohat och övergrepp i termer av kultur. Vilka normer, föreställningar och förståelser av kvinnor, män och identitet påverkar vårt agerande, och hur ser det ut inom specifika grupper? Vad är gemensamt mellan grupper och finns det något som särskiljer? Det är frågor som kan ställas kring kvinnosynen hos hockeylag, studentgäng på krogen, och hos unga män som kommit ensamma till Europa.

Jag börjar att skriva den här texten i huvudet, lättad över att ha landat i någon hållning. Så nämns nya detaljer i en debattartikel. I Köln ska fingrar förts upp i anus och vaginor. Stämmer det? I så fall är det fråga om annat än det bekanta tafsandet och trakasserierna. Tankarna snurrar igen.

Och här är vi nu. Vad kan jag veta när vi inte vet – när rykten och myter sprids tillsammans med vittnesuppgifter och fakta? När hatare kapar diskussioner och många av oss försöker balansera och nyansera? Håller vi balansen eller slätar vi över? Hur håller jag mina egna rasistiska föreställningar i schack när övergreppen diskuteras? Och är det samma gamla vanliga kvinnohat och förtryck eller är detta något annat?

Tillbaka på ruta ett, tills dess informationen inte längre kommer från tyckare utan från de som vet och kan förklara vad som faktiskt hänt.

Hanna Jansson
Doktorand, etnologi
Stockholms universitet