För den som hängt med i vad som brukar refereras till som den “nya svenska poesivågen” är Anna Axfors ett välkänt namn. Förutom att skriva poesi var hon också med och initierade förra sommarens poesidebatt, där skillnader och förutsättningar för dansk respektive svensk poesitutgivning diskuterades under några heta sommarveckor. Hon driver även Nöjesguiden-bloggen “Vi som aldrig skrev prosa” tillsammans med poeten Elis Burrau. Nu romandebuterar hon med Kärleksbrevet som ges ut av 10TAL Bok. På 10TALs hemsida kan man läsa följande beskrivning av boken:

“Med sina sista ord till sin döende mamma berättar en ung kvinna vem hon blivit sedan de möttes sist. Samtidigt breder disken ut sig som ett alldeles vackert landskap och pojkvännen kommer och går. Kärleksbrevet är Anna Axfors debut – en roman om livet, döden, vardagen och ungdomen som rinner ifrån en.”

Jag bestämde mig för att, i efterdyningarna av Axfors releasefest, ställa några frågor om romandebuten och skrivprocessen.

Kärleksbrevet skiljer sig från din poesi, men också från dina blogg- och kulturtexter, i det att den inte är lika uppenbart rolig. Enligt mig då, alltså. Upplevde du att du skalade bort en del av det humoristiska?

– Jag tror faktiskt att den är ganska rolig, om man väljer att se det, vissa har i alla fall sagt det. Andra tycker att den är jättetragisk och gråter. Jag tycker nog att den är båda, eller neutral. Jag har i alla fall inte ansträngt mig för att den ska vara rolig eller inte rolig, utan det blev som det blev.

Hur var det att skriva prosa istället för poesi?

– Det är ju lättare att skriva poesi för då behöver man ingen handling, jag hatar handling, sen tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att saker ska vara “realistiska” i prosa, typ tidsmarkörer och fakta som t.ex. vilken hårfärg karaktären har. Men sånt kanske är lättare om man går in för att skriva prosa till 100%, jag tycker att Kärleksbrevet är 50% prosa och 50% poesi. Det är svårt att röra sig där för man vill inte kompromissa med känslan och impulser samtidigt som prosan kräver konsekvens och korrekthet.

Jag tyckte det korta formatet var uppfriskande. När jag pluggade amerikansk litteraturhistoria hade jag en excentrisk professor som tyckte om att uttrycka sin kärlek för ”the novella!”, alltså kortromanen. Den känns ovanlig i Sverige! Hur bestämde du dig för formatet?

– Jag tycker inte att böcker ska vara långa i onödan, varför ska man ta folks tid i anspråk bara för att? Och fylla ut med massa ointressant text. Jag har bara skrivit det jag tycker är intressant. Kräver texten att vara lång så ska den vara det, men min text krävde inte det. Man måste ju se till vilket format den enskilda texten är menad att vara i, man kan ju inte göra en bok på 200 sidor bara för att en bok “ska” vara på 200 sidor, då lyssnar man ju inte på konsten utan på marknaden. Jag tror att jag respekterat min texts inneboende form.

När jag läste ”Kärleksbrevet” la jag märke till att Gud var återkommande, det finns till och med ett bibelcitat. Vad har du för förhållande till Gud?

– Jag tror liksom på Gud automatiskt, har inte tagit ställning i frågan och kan inte argumentera för att Gud finns men jag känner liksom “hans” närvaro, haha. Men jag kan ju ha fel. Jag är nog lite ner åt new age-hållet än karaktären i boken som är mer kristen.

Åhléns var med igen! Du har skrivit om Åhléns förut, tänker att du kan bli poeten som sätter Åhléns på lyrikens karta. Vad handlar detta återkommande till Åhléns om, egentligen?

– Ja det är ju väldigt roligt att jag skriver om Åhléns hela tiden, det bara blir så. Kanske är det för att Åhléns representerar något som har med kroppen och hemmet att göra, Åhléns är liksom möjligheten att bli kvinna men också pressen att bli det. Jag hade nog kunnat välja ett annat varuhus också men jag är uppvuxen i Tranås och där har Åhléns alltid varit affären no. 1, den man går till för att shoppa. Men nu är den nedlagd, det är väldigt sorgligt faktiskt, jag tror att det påverkar staden väldigt negativt. En mindre glamourös grej i en stad som inte har så mycket glamourösa grejer. Nu är det nån slags elbutik där. Det blir en deppig aura över hela det huset, och det är ett ganska stort hus. Kristina Lugn har skrivit en hel del om NK förresten tror jag, men det upptäckte jag efter att jag skrivit mycket om Åhléns.

I romanen beskrivs en vänskapsrelation mellan huvudpersonen och en tjej som heter Helena, som verkar (bråd)mognare och coolare än huvudpersonen. Det fick mig att tänka på samtida kvinnliga vänskapsskildringar, som Lila i Elena Ferrantes Neapelserie, eller karaktären Suzanne i Emma Clines Flickorna. Var du intresserad av att skildra kvinnlig vänskap?

– Inte intresserad som i att det var en agenda, men lite intresserad kanske… framförallt intresserad av skapandet av en kvinna, från en flicka, och det sker ju ofta genom andra. Man måste ha någon förebild för att förstå vilken slags kvinna man ska bli. Och Helena är någon som jaget kan tänka sig att bli.

 Kärleksbrevet skildrar den (ofta smärtsamma) processen att gå från flicka till kvinna och vad det innebär. Skulle du säga att du har skrivit en feministisk roman?

Ja det är nog en feministisk roman men jag skulle aldrig skriva utifrån en politisk utgångspunkt, utan politiken är i så fall invävt i mitt sätt att tänka.

Anna Axfors (f. 1990) är poet och romandebuterar i dagarna med den lyriska kortromanen Kärleksbrevet på 10TAL Bok. Kärleksbrevet finns att köpa här.

Foto: Charles Ludvig