Termen kulturell appropriering (KA) gjorde intåg i det feministiska samtalet i Sverige under 2014 tillsammans med begrepp som rasifiering och trans. Själva termen är inte ny och har diskuterats flitigt de senaste åren, bland annat i USA. Nu har det sökt sig till Sverige där begreppet antigen förkastas som överanalyserande trams, eller används som ett sätt att särskilja de som handlar kläder utan att tänka från dem mer medvetna och pålästa. Diskussionen kring begreppet handlar just nu om vem och vilka som får ha på sig kläder från andra kulturer. Precis som med alla strukturer och maktanalyser så har även KA en praktisk verklighet, precis som äktenskap kan ses som ett personligt patriarkalt val så kan valet av kläder ses som ett reproducerande av rasistiska strukturer. Det som däremot uteblir är en diskussion kring mekanismerna bakom KA: postkolonialism och kapitalism.

Den västerländska koloniseringen av resten av världen gick ut på att exploatera och utnyttja andra länders nationella rikedomar, varor och arbetskraft i form av slaveri. Kolonisering handlade dock inte enbart om utnyttjande av nationers resurser och kroppar utan det fanns även en aspekt av påtvingad kulturell assimilering. Den västerländska kulturen exporterades och gjordes till normen till den grad att den kultur, tradition, religion och själ som fanns i de länder som koloniserades gjordes till något onaturligt. Det egna blev det exotiska, ”det andra”. Det egna, det som alltid funnits där blev smutsigt, oönskat, bakåtsträvande och underutvecklat. Det västerländska stod för civilisation, kulturell, social och ekonomisk utveckling. Det västerländska och framförallt det vita blev universalt medan allt annat blev ”det andra”, specifikt och fragmenterat.

Idag skulle många säga att vi lever i en annan tid, att kolonisering och synsättet på väst som överordnat andra nationer är en förlegad och historisk syn på världen. Problemet är att när ett strukturellt utnyttjande system sätts i spel, när förtryck och rasism normaliseras och saturerar kulturer, normer och strukturer, blir det nästan som en del av människans DNA. Vissa föds in i överordnad position medan andra föds in i underordnad. Vi lever idag i en postkolonial värld, den koloniala andan lever med andra ord vidare men har bara reproducerats och tar sig olika uttryck.

Marxismen talar ibland om hegemoni. Hegemoni betyder kortfattat ”att styra eller ha makt/kontroll” över något. Uttrycket används flitigast när vi talar om politisk makt, såsom att USA och deras politik utövar makt och inflytande över resten av världen. USA och dess politik blir då normen, det utgör det ”normala” och ”riktiga” och alla länder rättar sig efter detta och mäter sig själva utefter det USA förespråkar. Det gör att allt som är annorlunda eller inte så som USA blir ”det andra” eller upplevs som hotfullt mot den rådande dominanta politiska strukturen i världen. Hegemoni kan också användas när vi pratar om kulturell makt och dominans och det är den aspekten jag vill fokusera på i det här inlägget.

Inom Marxistisk filosofi beskriver termen kulturell hegemoni hur en minoritet av människor med specifika ideologier och strukturer/normer styr ett samhälle där massorna har varierande ideologier och normer/strukturer. Den styrande gruppen i samhället manipulerar kulturen och själva samhället (idéer, förväntningar, perceptioner, förklaringar, normer, strukturer och värderingar) så att massorna tar till sig deras världsbild och på så sätt blir denna världsbild, som är i minoritet, påtvingad och sedan accepterad som kulturell norm. Denna världsbild som bara tjänar ett fåtal blir då den universala, validerade, dominanta ideologin som massorna tror att de har valt själva. Individer försöker desperat uppnå och uppfylla denna dominanta ideologi för att känna att deras liv har en mening. Det klassiska uttrycket: ”The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist”.

Om vi som folket tror att allt är som det ska vara, att allt vi lever och lär är naturligt, om vi inte ifrågasätter något så lever vi under kulturell hegemoni och tjänar en dominant minoritet i samhället. Slutsatsen blir status quo, d.v.s. sociala, politiska och ekonomiska ojämnlikheter blir motiverade, de framstår som något naturligt och bra för oss alla. Vi ser helt enkelt inte att samhället i sig är en social struktur konstruerad till att tjäna en dominant ideologi, struktur, norm, osv.

Hegemonisk världsordning är inte statisk utan flytande, det är en världsordning som konstant utmanas av marginaliserade kulturer som försöker slå sig fria från förtryck. Ett sätt för förtryckta kulturer och människor att slå sig fria från förtryck har varit just avskaffandet av koloniseringen i dess traditionella form. Det betyder inte att koloniala idéer och strukturer försvunnit och att vi idag har jämlikt utbyte och maktbalans. Vi lever fortfarande i en hegemoni där väst utnyttjar resten av världen både kulturellt, socialt och ekonomiskt. När ideologier, kulturer, folkrörelser och andra utmanar den hegemoniska världsordningen så svarar hegemonin med att ge upp den del av sin makt som den längre inte har användning för, i det här fallet så upplöstes kolonisering på pappret eftersom det motståndet blev för hårt och det inte längre fanns en användning för det.

Vi lever idag inte bara i en postkolonial värld men även i en värld där vi är lurade till att tro att kolonisering, alltså utnyttjande av andra kulturer och nationer, inte längre är ett globalt problem. Precis som det idag finns en allmän tro om att vi lever jämställt mellan könen för att kvinnor fick rösträtt, så lever vi i tron om att kulturer är jämställda på grund av globalisering och avskaffandet av det koloniala systemet.

Kulturell appropriering är en del av postkolonialismen. Idag lever vi i en globaliserad värld, sägs det. Globalisering för västvärlden innebär kulturella, sociala och ekonomiska fördelar medan det för resten av världen innebär fattigdom, misär och stölden av den egna kulturen. Förut så tvingades koloniserade nationer att ge upp sin kultur till förmån för den västerländska. En del i befriandet från det förtrycket har varit att ta tillbaka och hitta sätt att uttrycka sin kultur på. Resultatet är att andra kulturer får ett socialt, ekonomiskt och kulturellt värde enbart när dom bekräftas och används av västerländska kulturer och vita kroppar. Kulturell appropriering är ett kapitalistiskt system byggt på rasistiska strukturer, det är ett postkolonialt sätt att utnyttja marginaliserade kroppar och kulturer men utan kostnaden att faktiskt behöva åka dit och vara fysiskt närvarande för att manifestera sin makt.

Det kapitalistiska systemet slår ut produktioner i andra delar av världen och ersätter kulturyttringar som landet själv skulle kunna tjäna på med massproducering, whitewashing och som slutskede: appropriering, stöld, kolonisering. Rasifierade kroppar ses som bakåtsträvande, obildade, smutsiga, vilda och oönskade när de använder sig av sina egna kulturyttringar och tvings återigen assimilera in i den västerländska kulturen, normen, tvingas ge upp sin själ, sin representation, sin identitet till förmån för den överordnade kulturen. Vita kroppar får mer status som världsvana, utmanande, fritänkande, snygga, förnyande, önskade och överordnade när de använder sig av kulturyttringar från andras kulturer och approprierar dessa som sina egna.

Det är den här diskussionen vi behöver föra kring KA och det är just därför det är så otroligt osynliggörande att reducera hela diskursen till: får jag ha dreads eller inte?

Amra Bajric 

Foto: Eugenio Azzola.