I min värld är ämnet “kvinnors minoritet i proffsköken” ett populärt ämne, men ett där få aktiva kvinnliga kockar själva deltar i diskussionerna. Det är lätt att känna att frågan drivs ovanför våra huvuden, och även om vissa av oss kan bli inbjudna i diskussioner är det inte säkert att vi känner oss särskilt hemma i de sammanhangen. Det vore kanske roligare att bli uppmärksammad för sin kompetens första gången man ska framträda eller synas utanför restaurangköket, snarare än att förklara för andra varför man är så sällsynt.
När det pratas om orsaker till problemet är förklaringen ofta sexistisk humor, familjeliv eller livspussel, tungt och slitigt jobb, mer eller mindre kassa arbetsförhållanden. Men orimligheten i att dessa orsaker ska godtas som faktiska orsaker till kvinnors minoritet i proffsköken är hög.
Dessa saker är onekligen problem som finns i branschen, grov humor är till exempel extremt vanligt i proffskök, jag själv lärde mig tidigt att uppskatta konsten att få mina kollegor att rodna, när det från början var deras avsikt att jag skulle göra det. Men alla kan inta uppskatta den sortens skämt och huruvida man gör det, eller har koll på var gränsen för kul går, har inte med kön att göra. Familjeliv och fritid kan vara svårt för den som jobbar långa dagar, mestadels kvällar och helger, men inte heller det är ett könsrelaterat problem.
Huruvida ens kropp klarar av att stå i tio timmar och utföra monotont arbete i en långt ifrån ergonomisk miljö, eller om man är anställd på månadslön utan betald övertid har inte heller att göra med kön. Att bilda familj är inte heller problemfritt om man vill satsa på en karriär som kock och nästan alla krogfamiljer jag känner har gjort någon form av karriärmässig förändring efter att de blev fler än två. Ofta måste minst en förälder ändra sina arbetstider och ibland ambitionsnivå, men jag ser också att många av de som försöker stanna kvar i karriären kämpar med att få ihop både och. Både kvinnor och män.
Nästan alla dessa problem är arbetsgivarnas nöt att knäcka, och försvinner inte för att kvinnor säger upp sig. Jämförs kockyrket med andra yrken med liknande arbetsförhållanden, där det snarare finns dominans av antalet kvinnor ser man ännu mer hur orimligt det skulle vara att just kockyrket skulle vara extra svårt för kvinnor. Hur det fungerar bland till exempel föräldrar som är undersköterskor, tunnelbaneförare eller nattstädare vet jag inte, och det diskuteras i princip aldrig öppet, mig veterligen i alla fall.
Anledningen till detta skulle kunna vara att kockar har en viss rockstjärnestatus, med tv-program så det räcker och blir över. Galor, tävlingar, utmärkelser, stjärnor, guider, radioprogram och tusentals följare på instagram. Men nästan alla dessa kockrockstjärnor är vita män, som med massa olika bakgrunder och gastronomiska färdigheter gladeligen lyfts fram i rutor och i mittuppslag, och har gjort så sedan 50- och 60-talen, då Tore Wretman byggde ett av Sveriges första krogimperium, tog den svenska matlagningen från just matlagning till gastronomi och var den första kocken att laga mat i svensk tv.
Nu, däremot, är det inte längre Wretmans tid, den är till och med över för länge sedan, men för att som kvinna få samma mängd ryggdunk och uppmärksamhet som sina manliga kollegor ska man ha en stor mängd tur. Gärna också ett fördelaktigt utseende och en rolig, glad, snabbtänkt, kaxig och rapp personlighet, så kallat ”skinn på näsan”.
Jag stöter ofta på patrull när jag påpekar detta, även av de som engagerar sig och har jobbat aktivt för att lyfta kvinnor tycker att jag överdriver när jag säger att unga killar som kommer in i restaurangkök tillåts i högre utsträckning att vara på olika sätt. Att de ändå döms efter prestation, medan de unga tjejerna lättare bedöms utifrån andra kriterier. På ett sätt kan jag förstå att man inte vill se en sådan sak eftersom det ju innebär att behöva erkänna att man inte är rättvis i sin bedömning, och att man känner sig anklagad. Men det är inte min mening. Jag vill inte peka ut någon och säga ”Du är kass”, jag vill lyfta en fråga och få folk att tänka efter. Kan jag göra annorlunda? Jag själv behöver också tänka på sådant, hela tiden. Vem backar jag? Och varför?
Det är också något som alla som jobbar med jämställdhet behöver göra, särskilt de med makt och möjlighet att synas. Skribenter som jobbar med ämnet behöver vara mer pålästa för att backa upp sina artiklar mot de som inte tror på oss. De som castar till projekt eller anställer folk måste tänka på hur de presenterar sitt förslag. Ingen vill höra att man fått frågan för att det är så svårt att hitta tjejer och man var en av få de hittade. Man vill få sina uppdrag på samma premisser som de andra deltagarna eller sökanden: för att de tror att man skulle passa och för att de hört att man är bra. Krögare behöver ha de duktiga kvinnorna i åtanke oftare, när det gäller att lyfta upp nya förmågor. Sedan behöver vi hjälp att bli uppbackade mot de som fortfarande tror att det är Wretmans tid. Vi behöver hjälp av de med makt och möjlighet att lyfta oss, och hjälp att säga ifrån.
Till det positiva hör att det finns sådana människor. Några av dem som aktivt agerat har bland annat påverkat antalet kvinnliga sökande till årets kock, och även coachat flera av dem, vilket delvis har lett till att det för första gången någonsin är två kvinnor i finalen av denna prestigefyllda tävling, som vid vinst både ger ett skjuts i ekonomin och en massa uppmärksamhet.
Många krögare är lika bra på att lyfta fram duktiga medarbetare oavsett kön, och det finns de som skriver bra och nyanserade artiklar om de kvinnor i branschen som förtjänar rockstjärnestatus. Projekt, tv, eller radioprogram som aktivt väljer att lyfta duktiga kvinnor för att de är duktiga, och det, mina vänner, är det enda sättet vi kan förändra saker till det bättre. Genom att aktivt agera och dunka de ryggar som dunkas bör.
Foto: Olle Svensson.
Kommentera