Författaren Aman Niels novell, Låt mig berätta en historia. Den är kort, jag lovar., är en resa genom ett barndomsminne och ett slags reflektion kring hur andras tankar om en styr varandet. Han skriver om hur främlingskap lätt kan tvinga in en i historier och narrativ kring våld, och ibland är den enda platsen som välkomnar ens existens, eller med Aman Niels ord: “Ville tillhöra. Och [han] tog därför den plats, som lämnats åt honom.”.
Vi var elva år och han var ny här, hade bara varit i Sverige i några månader. Skulle senare bli en av mina bästa vänner och idag, är jag gudfar till hans son.
Men då var han ny, kunde knappt språket och var för oss ganska udda. För vi förstod honom inte. Tyckte han var konstig för att han inte gjorde som oss. Inte var som oss. Egentligen var det ju struntsaker som vi hängde upp oss på. Men då kändes det stort och viktigt. Att inte ha en hemmaklippt frisyr, att inte köpa kläderna på Lidl. Men det visste ju inte han och blev därför retad. Tills han fick nog och lät nävarna tala. Och det var liksom så det ofta blev i början, att han kände sig utpekad och utstött. Svarade därför med våld.
Och vi har pratat om det där fler gånger. Hur taskiga vi var och hans strategier för att hantera det. Han har flera gånger berättat om det avgörande ögonblicket, då han en gång för alla fick en plats. Liksom tog sig in och blev en av oss. Eller åtminstone slutade vara den där andra konstiga.
Det var när han höll sitt föredrag. Klassläraren hade sett att det skurit sig mellan honom och klassen, så hon föreslog att han skulle berätta lite om sig själv. Om sin bakgrund och flykten till Sverige.
Han ville först inte för han anade ju att vi skulle skratta igen, åt hans svenska eller något annat som vi för dagen valt att håna honom för.
Så han tvekade, men bestämde ändå tillslut för att berätta. Och jag kan än idag förundras över att han vågade då, som elvaårig pojke. Att ställa sig där, framför oss; hans förövare.
Men han gjorde det. Och han berättade om flykten. Om hur familjen en natt lämnade sitt hem, när bomberna kom allt närmare. Övergav allt som var bekant, för att aldrig återvända. Flydde över gränsen, från Eritrea till Sudan. Med kulor som ven över huvudet och bomber som lyste upp natten. Och de fortsatte fly, så långt benen orkade och slutade inte förrän de nådde fram. Hit.
Vi satt och lyssnade och historien berörde. Den gjorde det, trots att vi bara var elva. För vi förstod någonstans hur hemskt det måste vara att lämna sitt hem, sina vänner. Sitt språk. Och vi skämdes, för att vi hånat och retat.
Hans berättelse var stark, drabbande. Men den var oxå påhittad, i stort sett i alla fall. För han flydde inget krig. Inget han minns i varje fall och såg heller inga strider. Scenerna med bomber och kulor i natten var inspirerade av en film han hade sett några dagar tidigare. Och sorgen, saknaden. Var lite hans egen. Men oxå ifylld med andras vittnesmål, andras sorg.
Det som egentligen hände, var att familjen flyttade till Sudan för att pappan några år tidigare åkt dit. Och hade på kort tid blivit en framgångsrik mekaniker där. Ägde flera verkstäder när familjen anslöt sig och min vän hade ett ganska bekvämt liv i Sudan. Hembiträden och privatchaufförer var hans vardag. Han berättade långt senare att han älskade Sudan och sitt liv där.
Men det var inte det han berättade för oss. Utan ljög istället och frågan är varför. Vi har diskuterat det här flera gånger. Och han ger lite olika svar varje gång, men i ärligaste stunder återvänder han alltid till samma.
Säger att han bara förstod, att det var det som förväntades. Han bara visste, på instinkt. Att läraren ville tycka synd om honom. Och att vi skulle bli snällare om vi oxå tyckte synd om honom. Så han ljög, sådär vilt och samvetslöst som bara barn kan. Och såhär i efterhand så förstår jag ju. Han var elva och ville vara med. Ville tillhöra. Och tog därför den plats, som lämnats åt honom.
Syntolkning: I fotografiet syns tre personer sittandes i en soffa, leendes mot kameran. I mitten sitter författaren och på varsin sida har han sina två kusiner Salem och Esrom.
