Etnologen Kim Silow Kallenberg skriver om dokumentärfilmen Kartellen- Lys upp skuggorna, av regissören Thomas Jackson, och den betydelse musikgruppen har för de unga som lever i samhällets marginaler.

Första gången jag hörde Kartellen var i en bil sommaren 2009. Gruppen hade ju redan funnits ett tag vid det laget men jag hade ännu så länge enbart nåtts av deras rykte. Jag färdades längs motorvägen tillsammans med en tonårig ung man som jag vid tillfället arbetade tillsammans med. Jag var behandlingsassistent och han var placerad på avdelningen där jag jobbade. Han hade begått allvarliga våldsbrott och hade missbruksproblem. Hans familjebakgrund var trasigare än de flestas vad gäller relationer och andra livserfarenheter. Detta hade lett honom till tvångsvård på ett av statens särskilda ungdomshem. Under de månader jag kände honom umgicks vi genom att lyssna på musik tillsammans och mycket av det han föredrog var sådant inom hiphopgenren som innehöll skildringar av våld och brott. Kartellen var en av de grupper han uppskattade allra mest. I deras texter kände han igen sig själv och sina livserfarenheter.

Det var han inte ensam om bland de ungdomar som befinner sig i samhällets marginaler. Under mina år som behandlingsassistent och under min tid som forskare om tvångsvård återkom sedan Kartellen gång på gång. Ungdomarna kunde deras texter utantill och delade låtarna med varandra. Detta var något som ofta problematiserades av personalen som inte uppskattade musiken och som menade att Kartellen och andra liknande artister utövade dåligt inflytande över ungdomarna i behandling. Sällan försökte personalen sätta sig in i vad det var som lockade i Kartellens musik; vad musiken fyllde för funktion i ungdomarnas liv. Snarare ville man förbjuda det som ansågs problematiskt, gömma undan det och fokusera på annat. Vissa berättelser fick inte finnas och ansågs skadliga för behandlingen.

I dokumentärfilmen Kartellen- Lys upp skuggorna, av regissören Thomas Jackson fokuseras ett liknande tema. Gruppens olika medlemmar kommer till tals och vi får även följa en del av de kontroverser som uppstått i gruppens väg. Här är det också Kartellens dåliga inflytande över de yngre generationerna som ofta är temat, men även sådana ämnen som autenticitet och representation. De rappar om tung kriminalitet, pengar och vapen men – frågar man sig – har de verkligen gjort det de säger att de gjort? Deras texter handlar om ett förortens utanförskap men – frågar man sig – är deras erfarenheter verkligen representativa för de människor som lever på dessa platser? Dessa båda invändningar löper ibland också samman då idén om representativitet ofta förutsätter autentiska subjekt som ska företräda en viss position eller en särskild identitet. Kartellen avfärdas som autentiska kriminella; flera röster i filmen menar att deras beskrivningar är starkt överdrivna. De avfärdas också som representanter för förorten; då med motiveringen att den bild de tecknar av livet där inte är representativ för de allra flesta som bor där. I dokumentären får vi också möta några av de personer som är kritiska mot rapkollektivet av den senare anledningen och alltså ifrågasätter den bild av förorten som representeras i deras texter. Sarah Hansen Karaduman (Orten i fokus) frågar sig till exempel varför de inte skildrar alla de människor som grillar i ortens grönområden på somrarna, utan bara höghusens gråa fasader, missbruk, vapen och prostitution. Orten är ju så mycket mer och hon känner inte igen sig i deras beskrivningar. Ja, vill jag säga, det är klart att förorten är mycket mer. Jag håller med. Men vad Kartellen beskriver finns också, och de representerar en grupp vars röster sällan hörs.

I Kartellens texter känner jag igen berättelser från tvångsvård och andra behandlingsverksamheter som jag har varit inblandad i, ett sammanhang som de flesta inte någonsin kommer i kontakt med vare sig de bor i förorten eller någon annanstans. Omkring 1000 ungdomar placeras i statlig tvångsvård varje år, att jämföra med att omkring 32000 totalt omhändertas av sociala myndigheter årligen. Det är alltså en liten del som utgör dessa de mest krävande, skadade och ibland även farliga ungdomarna. Men dessa människor och deras erfarenheter finns ändå, även om de är få sett till en totalpopulation. Det finns något problematiskt i att vilja tysta dessa röster, att hävda att de inte finns eller att de inte är representativa för någonting utanför sig själva. Jag undrar varför vi ställer sådana krav på just Kartellen eller andra grupper och artister som försöker skildra samhällets skuggsida. Denna idé om representativitet kommer ju snarare från kritikerna än från Kartellenmedlemmarna själva. Kartellen berättar historier, det är vi andra som därefter tolkar dem som något som går utöver det berättade och vill beskriva det som representativt eller icke representativt.

Jag menar att det intressanta med Kartellen inte är huruvida en eller flera av medlemmarna verkligen har gjort sig skyldiga till de brott som den folklore knuten till gruppen tillskriver dem. Frågan om autenticitet är ganska irrelevant, och dessutom kommer den nästan bara upp som något slags krav i relation till hiphop. Inte heller är det väsentligt att reda ut om de är så kallade ”bra förebilder” eller inte. Det som däremot är relevant att fråga sig är vad deras musik fyller för funktion. Varför har Kartellen fått den status de har bland de mest marginaliserade och utsatta ungdomarna? Varför är deras beskrivningar av verkligheten så lockande, eller kanske nödvändiga i vissa sammanhang?

Det är mycket som bränns och som provocerar med Kartellen, på flera olika nivåer. I dokumentären får vi följa den resa som gruppen har gjort från låtar med mer hatiska och våldsglorifierande budskap till låtar med innehåll som är politiskt på ett annat sätt. Sebbe Staxx säger i filmen att de ofta får frågan: ”Varför blev ni politiska?” Hans svar är att ”vi har varit politiska från dag ett.” Flera av medlemmarna talar om Makten med stort M som något diffust och tvingande som ska kritiseras eller som man känner hat inför. Om makt definieras som normer för hur livet bör levas eller som partipolitik så har Kartellen riktat kängor mot dem båda. Det har gett dem framgång men inte på något enkelt och problemfritt sätt. Det bränner ofta till. Som när Sveriges radio beslutade att inte spela Kartellens Svarta duvor och vissna liljor som var ett samarbete med Timbuktu och vars text var starkt kritisk mot det politiska läget i Sverige år 2014 och kanske särskilt mot Sverigedemokraterna. Som när Kartellen avbokades från spelningar på stora festivaler, eller programmet som Uppdrag granskning gjorde om Kartellen. Ett klipp från det sistnämnda programmet finns med i dokumentären och där får Sebbe Staxx en fråga från Janne Josefsson om varför han i en musikvideo poserar med Revolutionära fronten trots att de använder sig av antidemokratiska metoder. ”Men hela jävla Sverige är antidemokratiskt”, svarar Sebbe Staxx. Rätt eller fel, man får tycka vad man vill. Men efter utgången av det senaste valet, och med de orättvisor och diskriminerande strukturer som finns i det här landet är jag benägen att se hans poäng.

Kartellen pratar inte maktens språk och använder inte en accepterad retorik för att framföra sitt budskap. Men de har under hela sin verksamma tid varit politiska och haft ett politiskt budskap för den som velat lyssna. I filmen beskriver de själva en slags politisk strategi som kanske, eller kanske inte, är en efterhandskonstruktion: ”Vi ska skrika tills de börjar lyssna och när de lyssnar ska vi börja prata”. Jag känner igen det från tvångsvården av ungdomar vars problembeteenden jag menar bör läsas som kommunikation. De skriker genom sina våldshandlingar för att någon ska börja lyssna. För att ingen har lyssnat på dem innan, eller i alla fall inte hört vad de vill säga. Sveriges radio och stora konsertarrangörer har låtit sig provoceras och ropat på censur och förbud. Det kan liknas vid behandlingspersonals reaktioner på problematiska ungdomars musikkonsumtion. Härskartekniker som osynliggörande och förlöjligande har använts av dessa institutioner, och i tvångsvården.

Intressant nog har osynliggörandet även kommit från annat håll och framförallt då från andra som menar sig representera förorten och som anser att Kartellens bild är felaktig eller skev. Kartellen provocerar längs flera led och i många kontexter. Dock av olika anledningar. Gemensamt är att man inte vill att Kartellen ska höras. Att de utmanar normer. Att de utmanar gränserna för vad sociologen Beverly Skeggs pratar om som respektabilitet. Skeggs menar att normen om att vara eller framstå som respektabel är särskilt viktig för dem som inte anses vara respektabla: de som positioneras som underordnade av olika anledningar. Skeggs talar framförallt om klass, men även om kön. De som blir hårdast bedömda av andra bryr sig mer om att framstå som respektabla. Kvinnor har av den anledningen en tendens att ofta lägga vikt vid att bli och vara respektabla. Etnologen Oscar Pripp talar i likhet med detta om den tredje närvarande som finns där i intervjusituationer när det sociala glappet mellan forskare och forskningsperson är stort. I Pripps studie av syrianska och assyriska företagare märkte han hur dessa ofta svarade på frågor som han inte ställt: som om en tredje närvarande fanns i rummet och också ställde frågor. Denna tredje närvaro utgörs då av underförstådda normer och föreställningar som intervjupersonen tror att forskaren har och betraktar dem genom. Företagarna med så kallad invandrarbakgrund kände sig tvungna att tala om att de betalade skatt och på andra sätt var just respektabla enligt förgivettagna normer.

Kanske är det här Kartellen blir särskilt problematiska. De strävar inte efter att bli respektabla utan håller tvärtom på många sätt fast vid en icke-respektabel position. Knarkaren, langaren, rånaren, fängelsekunden. Genom detta utmanar de inte bara normsamhället generellt, utan även andra förortsbors respektabilitet. Här blir det också centralt att Kartellen är en grupp av män, vars budskap många gånger också tycks vara för män. Om vi ska tala om representativiteten och allmängiltigheten i Kartellens texter kanske de inte kan sägas tala för eller till kvinnor. De beskriver en könssegregerad och hårt maskulin värld.

I en scen i dokumentären ser vi Sebbe Staxx när han befinner sig i studion och spelar in en låt. Han rappar om hur han ”går med dubbla magasin” och jag kan inte låta bli att tänka på Cherries låt Tabanja, som här kan sägas utgöra negativet eller baksidan av det Sebbe Staxx rappar. Både Sebbe Staxx text och Cherries blir också könade på olika sätt trots att samma textrad finns med. Cherrie visar ett vemod och en frustration utifrån positionen som storasyster till sådana unga män som bär vapen och som slutligen betalar med sina liv för den livsstilen. Båda ger uttryck för en slags maktlöshet, men i Kartellens fall kan den maktlösheten samtidigt ses som uttryck för makt. Vapen och våld är delar av ett maktspråk, trots att uttrycken väljs utifrån en underordnad och upplevt maktlös position. Cherrie talar utifrån, från en betraktares position, om hur ”De” går med dubbla magasin. Sebbe talar i första person om det självupplevda. Maskulinitetsforskaren Raewyn Connell beskriver detta som protestmaskulinitet; detta att använda maskulint kodade maktuttryck för att hävda dig i en underordning. Kvinnor, som den röst Cherrie gestaltar i Tabanja, får betala priset för denna upplevda maktlöshet. Men även vissa män betalar priset.

Dock gör det mig glad att se dokumentären om Kartellen eftersom den även innehåller tecken på en alternativ maskulin ordning. En av dokumentärens finaste scener är när Sebbe Staxx och Leo ”Kinesen” Carmona träffar varandra för första gången ansikte mot ansikte, efter åratals relation som endast har upprätthållits via en insmugglad telefon och brev till och från fängelset där Leo Carmona avtjänar ett livstidsstraff för anstiftan till mord. De kramar om varandra med en sådan innerlighet att jag får hopp om de skadade, utsatta och förhärdade ungdomar som ser upp till Kartellen. När dessa machomän visar känslor på det sätt som dokumentärfilmen skildrar blev just Sebbe Staxx och Kinesen de bästa förebilder jag kan tänka mig. Ungdomar på institution och i fängelse identifierar sig nämligen inte med kostymklädda kontorssnubbar eller de som av normsamhället menar är att betrakta som värda att se upp till. Just därför behövs Kartellen. Och vi behöver alla lyssna på deras budskap.