Samtiden, livet och tillvaron känns som om ett undantagstillstånd har sanktionerats och vi rör oss mot en värld som leds av krigshungrande statsapparater. Valet av Donald Trump som USA:s president är en del av den internationella diplomatins dödförklaring. USA:s utrikespolitik har aldrig varit lika oförutsägbar som nu och dess beteende på den internationella arenan har förödande konsekvenserna för resten av världen. Nyligen beslöt landet att lämna, och därmed också bryta mot, det globala överenskommelsen om kärnenergi med Iran. Konstnären Afrang Nordlöf Malekians videoverk Minnets undantagstillstånd utgår från de, av USA och EU-ledda, sanktionerna som rådde innan överenskommelsen. Konstnären aktualiserar vad säkerhetspolitiska beslut kan innebära för civilbefolkningen som direkt drabbas.
Vad är en bild? Att glömma är en bild. I alla fall i mitt hjärta. Den 7 maj 2018 meddelade USA:s president att han tänker bryta kärnkraftsavtalet med Iran. Det innebär att USA återinför sanktionerna som upphävdes 2015 efter ett avtal som signerades av bägge länder. Någon vecka tidigare, den 27 april 2018, visade jag för första gången min film, Minnets undantagstillstånd. Den visades på utställningen Isotop som ägde rum i Sveriges första reaktorhall, R1. Ett av verkets utgångspunkter är EU:s och USA:s sanktioner mot Irans uraniumprogram innan kärnkraftsavtalet slöts år 2015. Nedan följer några tankar från processen i arbetet med Minnets undantagstillstånd.
Känns det inte som att vi ibland lever i ett redigeringsrum där material klipps och klistras i en hastighet utom vår kontroll? Den här filmen är på många sätt mitt svar på just den hastighet som sker under autopilot. Jag har delvis utgått från en flygresa jag gjorde från Stockholm till Tehran år 2011. Det var en tid då iranska flygplan var förbjudna att tanka i de flesta EU-länder till följd av de sanktioner som EU och USA införde mot Irans uraniumprogram. Planet blev tvunget att mellanlanda utanför EU för att tanka, på en plats som än idag är omöjlig att finna. Jag har försökt att hitta den genom kontakt med olika flygplatser och Iran Air men förgäves. Kanske går det att använda fiktion som en strategi för att nå verkligheten – för att nå den oåtkomliga informationen? Hur kan vi låta narrativ sönderfalla och befinna oss i översättning för att komma åt förlorad information?
I min film använder jag en del material från filmskaparen Albert Lamorisses film باد صبا (Lover’s Wind) från 1978. Lamorisses film beställdes av Shahen och filmades under åren 1969 och 1970 i Iran. Det initialt insamlade materialet till filmen uppfyllde inte Shahens krav och bild av Iran. Han menade att filmen saknade det industrialiserade och moderniserade Iran, som det nyöppnade Hilton Hotellet i Tehran och Karaj Damm, som än idag delvis fungerar som ett kraftverk (illustrationer av dammen används som motiv på sedlar i Rial från innan revolutionen). Helikoptern, som filmteamet använde sig av för att filma Karaj Damm, fastnade i ledningarna runt dammen och kraschade med hela filmteamet ombord. Alla omkom. Materialet redigerades i efterhand av Lamorisses fru Claude Jeanne Duparc. I باد صبا (Lover’s Wind) berättas historien av olika mytologiska vindar. I min film, Minnets undantagstillstånd, har jag skrivit en konversation mellan Vinden och mig. Ord och bilder från min och Vindens synvinkel varvas om vartannat. På bilderna som Vinden ger mig syns ibland en vävliknande textur, som skapas av min digitalkamera som läser av باد صبا (Lover’s Wind) från en analog TV. Hur kan jag prata med något som i sitt original är osynligt? En bild kan ibland bara vara ett förslag.
